Det här var desto lättare att svara på.
Jag är rädd för spindlar och jag är rädd för höjder - men bägge två har jag lärt mig att hantera ganska hyfsat.
Men min allra största rädsla är att även någon av pågarna ska dö i sömnen precis som Fredrik.
Eller att jag ska göra det och de ska vakna och vara ensamma i huset med mig död.
De sista två åren har varit hemska med just detta, varenda gång de somnat kollar jag dem flera gånger varje kväll och natt.
Sekunden innan jag hör eller ser att de andas är en sekund av fasa då jag är övertygad om att den jag tittar till just då är död.
Jag har blivit lite lugnare sedan deras hjärtan undersöktes med EKG och ultraljud, men fortfarande finns dessa stunder av fasa - jag antar att det är något jag får lära mig att leva med.
4 kommentarer:
Kram ♥
Vad jobbigt, jag önskar jag kunde lugna dig. Kanske lite yoga-övningar vore bra för dig? En utbränd mamma är inte heller kul att ha, du behöver din rem-sömn!
Kram Helena
min sambo hade återkommande hjärtflimmer ett par år (går nu på medicinering så det har inte dykt upp ..ännu). Och jag förstår precis din känsla. Natten efter hemkomst från sjukhus då hans hjärta "omstartats" från ett anfall låg jag klarvaken och var övertygad om att han skulle sluta andas. Jag känner verkligen igen den tanken på att vakna och han ligger död brevid mig.
Man känner sig så hjälplös. Just nu är den känslan långt borta.. men jag är övertygad om att den kommer tillbaka nästa gång han får hjärtflimmer.
Vet inte om det hjälper dig men så tänker jag oxå ibland, mer när barnen var mindre. Då kunde jag på morgonen tänka att om nu något hänt, får jag vara tacksam för den tiden vi haft tillsammans...
Att du känner oron tusenfallt förstår jag med tanke på vad som hänt din familj
Skicka en kommentar