tisdag, januari 31, 2006

Uselt, Bredbandsbolaget

Detta mail skickade jag till Bredbandsbolaget idag!

Till CHEFER och kundtjänst på Bredbandsbolaget.
Nu är jag riktigt förbannad på Bredbandsbolaget!
Sämre telefonitjänst och service går inte att hitta.
Den 20 dec 2005 skulle vårt telefoniabonnemang hos er kopplas in.
Det enda som hände var att telefonen slutade fungera.
Vi upptäckte sen att om vi drog ut ADSL-modemet så fungerade telefonen och vi ringde med vår gamla operatör, Optimal Telecom.

Det fick vi göra trots att jag upprepade gånger felanmälde det hos er.
Till slut, i mitten av januari, kom det hem en man till oss som flyttade en tråd i telestationen, vilket han gjorde när vi inte var hemma och hade telefonen vidarekopplad till en mobiltelefon.
Han lyckades i alla fall få telefonen att fungera genom er, åtminstone att ringa UT!
Ringde man in hamnade man i mobiltelefonen, denna vidarekoppling gick inte att ta bort.
Till slut efter åtskilliga samtal med er och Optimal Telecom (vilka ni för övrigt fortfarande INTE har skickat papper till så vi står kvar hos dem också) lyckades Optimal telecom ta bort vidarekoplingen.

MEN - det gick/går fortfarande inte att ringa IN.
Några enstaka samtal går igenom, men inte ens de TVÅ personer som lyckats komma igenom enstaka gånger kommer igenom varje gång de ringer.
ALLA andra samtal försvinner någonstans på vägen och vår familj och vänner tvingas ringa oss på mobilerna varje gång de vill något.
Detta är förstås fullständigt oacceptabelt, jag betalar för tjänsten hos er!
Trots att jag sagt detta till er flera gånger händer ingenting, tjänsten fungerar fortfarande inte.

I måndags, den 23 jan 2006, fick jag nog och ringde er och sa upp vårt telefoniabonnemang hos er.
Jag ringde till Telia och beställde nytt nummer och abonnemang genom dem.
Det kom ingen uppsägan med posten.
Igår, 30 jan 2006, ringde jag och fick då göra uppsägan muntligt.
Den jag pratade med gjorde dessutom någon omkoppling i modemrelät så att telefonen stängdes av och Telia skulle kunna koppla på vårt nya nummer.

De har försökt koppla på sedan den 23 januari men kan inte för att det gamla numret som ligger hos er ligger och blockerar.
Idag 31 jan 2006 fungerar det fortfarande inte, och jag kontaktar er ännu en gång.

Efter diverse vidarekopplingar och bortkopplingar (som vanligt) får jag veta att det tar 10 dagar för er att koppla bort det gamla numret - dessutom 10 dagar från IDAG, inte 10 dagar från när jag ringde första gången och sa upp avtalet för mer än en vecka sen!
Detta innebar att vi fick aktivera tjänsten hos er ännu en gång för att överhuvudtaget ha telefon.
Alltså måste jag i ytterligare 10 dagar stå ut med att INGEN kan ringa till oss för att NI inte kan leverera vad ni lovar, dvs en fungerande telefonitjänst!

USELT, Bredbandsbolaget!
Riktigt uselt.
Jag betalar för något jag inte får och blir på vägen bollad mellan kundtjänst, uppsägningsavd o support och mellan er, Optimal telecom och Telia.
Vem ersätter all tid jag fått lägga på att sitta i telefon för att NI inte klarar av att utföra vad ni ska?
Vem ersätter alla missade samtal till oss?
Vem betalar våra familjer och vänners samtal till våra mobiltelefoner för att det inte fungerar att ringa till vårt fasta telefonnummer som NI står för?
VEM på hela ert företag är överhuvudtaget kompetent nog att göra ett dugg?
Till slut vill jag ha sagt att jag hoppas innerligen att jag slipper ringa er om 10 dagar för att Telia fortfarande inte kan koppla på vårt nya nummer för att NI inte ens lyckats ta bort det ni aldrig lyckats sätta dit ordentligt.

LR
Riktigt förbannad kund

söndag, januari 22, 2006

Grattis på 2-årsdagen - 22 januari 2006

GRATTIS på 2-årsdagen mina älskade barn!

(nerskrivet efter midnatt, alltså den 22 januari)
Idag (den 21 jan) har tankarna varit många, idag är det 2 år sen jag låg/satt/stod och kämpade på förlossningen.
Vid midnatt, var det precis 2 år sen de äntligen tog beslutet om att snitta mig, efter alla timmar av verkningslösa värkar som inte lyckades med annat än att göra helvetiskt ont.

Jag minns ännu den overkliga känslan när de visade mig mina nyfödda söner, tårarna som rann av lycka och utmattning.
De första 8-10 timmarna därefter minns jag nästan ingenting av, jag sov mest och var groggy av morfin.
Mellan dimmorna tittade jag på mina underverk, höll dem i min famn, viskade deras namn, försökte förstå att de var här nu.

Jag minns rädslan när de tog min lille minsting ifrån mig och sprang iväg med honom till neonatal efter att jag påpekat hans färg.
Oron och frustrationen när de kom och hämtade "storebror" för att hålla honom sällskap och sa åt oss att vila en stund.
Paniken när jag nästa morgon kom ner och hittade honom i en kuvös med sladdar och apparater överallt istället för bredvid brorsan i värmebädd där han var när jag lämnade honom kvällen innan.
Allt för många minuter var jag säker på att jag skulle förlora honom innan jag fått lära känna honom.
Trots alla ultraljud hade ingen upptäckt tvillingtransfusionen som drabbade dem i min mage.
Jag tackar högre makter att jag envisades, att jag tvingade dem att sätta igång mig.

Sedan har tiden gått alldeles för fort.
Den första tidens ständiga dvala där endast mat, sömn o hygien prioriterades.
De knubbiga låren, de runda kinderna, de första leendena och dagen då de upptäckte varandra.
Tjocka, runda, goa bebisar som sitter sida vid sida och skrattar åt varandra och lever i nuet.
Tänder, börja krypa/stjärthasa, ta sig upp på vingliga krumma ben. När de sa "pappa" och när de sa "mamma".

Inte ens ett år gamla leker de tittut med varandra med hjälp av en "kräkis" och skrattar i högan sky, de skjutsar varann i gåvagnen tills väggen säger stopp och mamma får ila fram och vända på hela ekipaget, de rullar runt på golvet i en enda röra och skrattar så att jag blir alldeles rörd och varm i hela kroppen av kärlek till dessa 2 mirakel som är mina!
Ettårsdagen känns som igår och ändå som en evighet sen.
En äter tårta så det sprutar ur öronen (eller åtminstone ser det så ut på allt kladdet) och den andre vill inte ens smaka!
Lyckliga små pojkar på varsin sprillans ny Bobbycar i de rätta färgerna blått och grönt.
De första vingliga små stegen på egen hand, första dagen på dagis, sorgen över att våra dagar tillsammans på heltid var över.
Glädjen över alla deras små och stora framsteg.

Det andra året har gått ännu snabbare, mina små tjocka bebisar har gradvis blivit två smala, långa, stiliga små pojkar som har spring i benen och bus i blicken!
Vattkoppor, ändlösa förkylningar och en sommar med massor av upptäckter och nya kompisar.
Affektkrampen som gjorde min soffhoppare medvetslös, aldrig nånsin har jag varit så rädd, när han slutade andas visste jag att även mitt liv var över.
Tacksamheten över att vi alla 4 fick fortsätta vara en familj finns ännu kvar i mig.

En snörvlig höst, som som avslutades med flytt och 2 månader hemma på heltid igen.
Nu blev de plötsligt så stora med en gång, med 4 lösa tänder på en fick bägge sluta med nappen, denna napp som varit dem så kär.
Växasäng blev det oxå - nätterna av spring in till spjälsängen och en skrikande pojke är ett minne blott, nu kommer de på egna ben in till oss, säger hej och borrar ner sig i mitten av dubbelsängen!
Hjälplösa, små, små bebisar som förlitar sig på att mamma gissar rätt har blivit stora, bestämda pojkar som vet vad de vill och ser till att berätta det!
Trotset har hittat hit, de pendlar mellan pusskalas och NEJ-vrålande.
Men oj, vad roliga de är!

Tack, mina älskade pågar för att ni finns, jag älskar er mer än jag nånsin trodde var möjligt!

tisdag, januari 17, 2006

Om första ultraljudet som blev tvillingbeskedet! - 17 januari 2006

Jag sitter här och tänker mig tillbaka till den där dagen, dagen då vi fick veta att vi, just vi, skulle bli tvillingföräldrar.
Det var dagen efter min 30-årsdag, en bättre födelsedagspresent hade jag inte kunnat få!
Nu blir de 2 år i dagarna, våra mirakel!
Ibland har jag svårt att tro att det är sant; dessa 2 fantastiska pojkar, de sötaste som skådats på denna jord, de är mina, de är våra!
Jag har känt mig utvald sedan den dagen, dagen då vi fick veta att det bodde TVÅ små bebisar i min mage!

Så här var det, denna dagen D:
(först nedskrivet den 10 september 2004)

Nu var det äntligen dags för det stora ultraljudet.
Det var v18+3 och jag var supernervös.
Tänk om de upptäcker att där är nåt fel på barnet...
Tänk om det har ngt syndrom eller handikapp...
Undrar om de kan säga om det är en flicka eller en pojke?
Fast jag vill ju inte veta, jag är ju ändå säker på att det är en flicka!
Det känns ju så!
Eller tänk om det är två???
Folk har ju skämtat om det sen jag var runt v12 eftersom min mage blev så stor med en gång...
Och min kollega på jobb som påstår sig vara synsk har i 2 veckor gått runt med ett "hemligt" smile o sagt: "Du ska se, det är säkert tvillingar!"
"Mmm, visst, sure baby!" tänkte jag, jag har ju inga tvillingar i släkten...
Och det är ju ärftligt!
Maken har ju men det ska ju inte kunna va ärftligt från pappan, väl?
Men magen är STOOOR...

När vi kommer in i undersökningsrummet säger barnmorskan: "Jaha, ska ni ha två st eller? Vi får väl se!"
Jag lägger mig på britsen och visar magen som får en stor kladd kall gelé på sig.
Maken sitter spänt bredvid mig.
Barnmorskan sätter "ul-grejen" mot min mage och min man hoppar till: "Den där bebisen har för många huvuden.."
Barnmorskan säger: "Oj då, här fanns det visst två stycken!"
Jag brister genast i gråt, hela jag skakar, tårarna sprutar och jag kan knappt se skärmen framför mig...
Min man skakar i hela kroppen, han kan inte tro sina ögon.

Vi som fått veta att vi aldrig skulle kunna göra barn på egen hand - vi ska få TVILLINGAR!
Barnmorskan hittar ingen skiljevägg mellan de små och blir lite orolig.
Hon kallar in en mer erfaren barnmorska som gör om hela proceduren, hon hittar heller ingen skiljevägg.
Den ena tvillingen är dessutom lite mindre än den andra.
De blir lite oroliga att de ligger i samma fostersäck och vi får en tid till specialisterna på Universitetssjukhuset några dagar senare.

Vi går ut från mottagningen, märkligt stumma...
Sätter oss i bilen och kör hemåt, vi säger inte ett ord till varandra.
Efter några minuter tittar vi på varann: "Fattar du att vi ska ha tvillingar?!"
Sen åker vi hem och berättar överlyckligt för hela släkten!

söndag, januari 15, 2006

Nej, det är inte jobbigt

Jag fick en spydig kommentar häromdagen, om att "kan man verkligen vara ärlig om man inte tyckt det är/varit jobbigt att ha tvillingar".
Blev faktiskt både stött och lite ledsen.
Jag har faktiskt inte tyckt att det varit särskilt jobbigt att ha tvillingar...
Bägge killarna hade kolik tills de var 5 månader gamla, och första tiden fick man aldrig sova, men - nej, jag tyckte aldrig det var jobbigt.
Jag tror jag känner så här eftersom vi kämpat o längtat så länge, vi var ofrivilligt barnlösa i 5 1/2 år, gick igenom utredning, inseminationer, pergotime, misslyckad ivf med icsi - till slut fick vi veta att vi troligen aldrig skulle kunna få gemensamma barn.
1 1/2 år efter ivf kände vi att vi nu var starka nog att gå igenom ett försök till, vi hade ett försök kvar som dock kändes dömt att misslyckas.
DÅ, just då, är min mens sen!
Vi har på egen hand lyckats bli gravida!

I v19 får vi dessutom veta att det är två - det är helt ofattbart, jag grät så jag inte kunde varken prata eller se mina underverk på ul-skärmen - vi skulle få TVILLINGAR dessutom! Lyckan var total!

Sedan pågarna kom så känner jag att jag klarar vad som helst för deras skull och jag gör det dessutom oftast med glädje, jag är så otroligt tacksam över att jag, just jag, får vara med om det här - jag var ju övertygad om att jag aldrig skulle få bli mamma "på riktigt"...
Vad spelar det för roll om jag inte fått sova på 4 månader, sova kan jag göra när pågarna blivit större!
Jag får ju sitta med en fantastisk liten varelse i famnen och trösta honom och han blir tröstad för han är hos den tryggaste människan i världen, sin mamma!
Men, jag har även varit väldigt bortskämd...
Min man var hemma tills pågarna var 2 mån och 3 veckor.
Sen hann han bara jobba ca 2,5 vecka innan jag blev sjukskriven pga mina höfter och sen var vi hemma bägge två tills pågarna var 7 månader gamla!
Maken har hela tiden varit en klippa och vi har hjälpts åt med allt med pågarna och det har ju klart gjort det lättare för mig!
Dessutom har jag belönats med två ovanligt lugna och glada barn!
De är för det mesta nöjda och belåtna med sitt liv och sover ordentligt både dagar och nätter och det underlättar ju självklart jättemycket för oss!

De perioder som varit intensiva, bla runt 6 månader då de hade en rejäl gnällperiod och inte sov ett dugg på 3 dygn, löste vi så gott vi kunde.
Efter att vi kört Skåne runt med två sovande bebisar i baksätet fick vi betalt i leenden av två härliga killar som äntligen efter några timmars sömn var glada igen!
Då blev man själv genast gladare och piggare igen!
Och exakt hur trött och frustrerad man var den där tidiga morgonen innan vi gav oss iväg var glömt!

Det gäller ju att ta vara på de små ljuvliga underbara ögonblicken i vardagens kaos.
De långa ögonfransarna mot en mjuk rund kind när den lille äntligen somnat i din famn, den söta lilla näsan som rynkas när han ler, ljudet av deras höga skratt när de busar med varann och kärleken och tryggheten när de sover tätt, tätt, intill varann.
De små ögonblicken ger ny energi att ta sig igenom långa dagar och nätter!

Jag är kanske dessutom lite extrem!
Hela graviditeten, trots illamående v6-16, konstanta sammandragningar, höftinflammation som gjorde att jag knappt kunde gå, tog jag mig igenom med ett leende på läpparna!
Jag hade inga humörsvängningar utan var ständigt glad helt enkelt!
Jag var ju GRAVID!
Först sista veckorna runt v35 började det bli riktigt tungt, men då började sf närma sig 50 och jag började lägga på mig vätska...
Alla är vi olika och har olika inställning till livet och vad som händer i våra liv! Ingen är bättre än nån annan och inget är mer rätt än nåt annat!

måndag, januari 02, 2006

Den man älskar trotsar man...

Det är ju så att den man älskar vågar man trotsa, mot den vågar man testa alla gränser som finns - o det finns väl ingen som kan få en så vansinnig på så kort tid som den man älskar så man kan gå sönder?!

Jag är känd för att va lugn o ha gott om tålamod.
Men min man o mina älskade pågar kan göra mig blixtrande arg på 3 sekunder!
Just nu är A vidrig här hemma.
Han beter sig som en speedad, galen kleptoman som tror att han spricker om han inte hittar på skit hela tiden!
En riktig busunge (läs skitunge ) har han blivit.
Säger man åt honom så hytter han med fingret åt en, rynkar pannan o skriker: NEEEJ!
Han är på allt, tar allt han kan komma åt, klättrar på allt han kan komma åt, kastar allt han kan komma åt, kladdar med allt han kan komma åt.

Han ska va först med allt, helst ska E inte få va med alls utan han puttar bort honom o skriker NEJ, han slåss o han trotsar hela hela tiden.
Vi har faktiskt tagit till nannymetoder.
Blir det för mycket så får han sitta på nedersta trappsteget.
Efter 10-20 sekunder frågar jag om han är färdig med tramset/bråket.
Ja, säger han o så kramas vi en stund.
O det funkar faktiskt, det blir oftast lugnt ett tag efteråt o vi kan leka o ha roligt tillsammans allihop.
Inget annat har funkat, han blir totalt vansinnig ibland o här bryter vi det effektivt.

Idag såg vi dock plötsligt att han satte nallen på trappan.
Sen satte han ena handen i sidan o hytte med fingret åt nallen o sa argt: Jajajaj! (=Ajaj!)
Sen tog han upp den igen o kramade om den, satte den i dockvagnen o gick iväg med den!

Så, pedagog är jag, men oxå mamma!
Det är lätt att va klok åt andra...
Men...
Kärlek i massor, rutiner, regler o delaktighet tror jag ändå att man kommer långt med!
Även om det är uppförsbacke ibland, så kommer det ju nedförsbackar oxå!