Nej, det är inte jobbigt

Jag fick en spydig kommentar häromdagen, om att "kan man verkligen vara ärlig om man inte tyckt det är/varit jobbigt att ha tvillingar".
Blev faktiskt både stött och lite ledsen.
Jag har faktiskt inte tyckt att det varit särskilt jobbigt att ha tvillingar...
Bägge killarna hade kolik tills de var 5 månader gamla, och första tiden fick man aldrig sova, men - nej, jag tyckte aldrig det var jobbigt.
Jag tror jag känner så här eftersom vi kämpat o längtat så länge, vi var ofrivilligt barnlösa i 5 1/2 år, gick igenom utredning, inseminationer, pergotime, misslyckad ivf med icsi - till slut fick vi veta att vi troligen aldrig skulle kunna få gemensamma barn.
1 1/2 år efter ivf kände vi att vi nu var starka nog att gå igenom ett försök till, vi hade ett försök kvar som dock kändes dömt att misslyckas.
DÅ, just då, är min mens sen!
Vi har på egen hand lyckats bli gravida!

I v19 får vi dessutom veta att det är två - det är helt ofattbart, jag grät så jag inte kunde varken prata eller se mina underverk på ul-skärmen - vi skulle få TVILLINGAR dessutom! Lyckan var total!

Sedan pågarna kom så känner jag att jag klarar vad som helst för deras skull och jag gör det dessutom oftast med glädje, jag är så otroligt tacksam över att jag, just jag, får vara med om det här - jag var ju övertygad om att jag aldrig skulle få bli mamma "på riktigt"...
Vad spelar det för roll om jag inte fått sova på 4 månader, sova kan jag göra när pågarna blivit större!
Jag får ju sitta med en fantastisk liten varelse i famnen och trösta honom och han blir tröstad för han är hos den tryggaste människan i världen, sin mamma!
Men, jag har även varit väldigt bortskämd...
Min man var hemma tills pågarna var 2 mån och 3 veckor.
Sen hann han bara jobba ca 2,5 vecka innan jag blev sjukskriven pga mina höfter och sen var vi hemma bägge två tills pågarna var 7 månader gamla!
Maken har hela tiden varit en klippa och vi har hjälpts åt med allt med pågarna och det har ju klart gjort det lättare för mig!
Dessutom har jag belönats med två ovanligt lugna och glada barn!
De är för det mesta nöjda och belåtna med sitt liv och sover ordentligt både dagar och nätter och det underlättar ju självklart jättemycket för oss!

De perioder som varit intensiva, bla runt 6 månader då de hade en rejäl gnällperiod och inte sov ett dugg på 3 dygn, löste vi så gott vi kunde.
Efter att vi kört Skåne runt med två sovande bebisar i baksätet fick vi betalt i leenden av två härliga killar som äntligen efter några timmars sömn var glada igen!
Då blev man själv genast gladare och piggare igen!
Och exakt hur trött och frustrerad man var den där tidiga morgonen innan vi gav oss iväg var glömt!

Det gäller ju att ta vara på de små ljuvliga underbara ögonblicken i vardagens kaos.
De långa ögonfransarna mot en mjuk rund kind när den lille äntligen somnat i din famn, den söta lilla näsan som rynkas när han ler, ljudet av deras höga skratt när de busar med varann och kärleken och tryggheten när de sover tätt, tätt, intill varann.
De små ögonblicken ger ny energi att ta sig igenom långa dagar och nätter!

Jag är kanske dessutom lite extrem!
Hela graviditeten, trots illamående v6-16, konstanta sammandragningar, höftinflammation som gjorde att jag knappt kunde gå, tog jag mig igenom med ett leende på läpparna!
Jag hade inga humörsvängningar utan var ständigt glad helt enkelt!
Jag var ju GRAVID!
Först sista veckorna runt v35 började det bli riktigt tungt, men då började sf närma sig 50 och jag började lägga på mig vätska...
Alla är vi olika och har olika inställning till livet och vad som händer i våra liv! Ingen är bättre än nån annan och inget är mer rätt än nåt annat!