GRATTIS på 2-årsdagen mina älskade barn!
(nerskrivet efter midnatt, alltså den 22 januari)
Idag (den 21 jan) har tankarna varit många, idag är det 2 år sen jag låg/satt/stod och kämpade på förlossningen.
Vid midnatt, var det precis 2 år sen de äntligen tog beslutet om att snitta mig, efter alla timmar av verkningslösa värkar som inte lyckades med annat än att göra helvetiskt ont.
Jag minns ännu den overkliga känslan när de visade mig mina nyfödda söner, tårarna som rann av lycka och utmattning.
De första 8-10 timmarna därefter minns jag nästan ingenting av, jag sov mest och var groggy av morfin.
Mellan dimmorna tittade jag på mina underverk, höll dem i min famn, viskade deras namn, försökte förstå att de var här nu.
Jag minns rädslan när de tog min lille minsting ifrån mig och sprang iväg med honom till neonatal efter att jag påpekat hans färg.
Oron och frustrationen när de kom och hämtade "storebror" för att hålla honom sällskap och sa åt oss att vila en stund.
Paniken när jag nästa morgon kom ner och hittade honom i en kuvös med sladdar och apparater överallt istället för bredvid brorsan i värmebädd där han var när jag lämnade honom kvällen innan.
Allt för många minuter var jag säker på att jag skulle förlora honom innan jag fått lära känna honom.
Trots alla ultraljud hade ingen upptäckt tvillingtransfusionen som drabbade dem i min mage.
Jag tackar högre makter att jag envisades, att jag tvingade dem att sätta igång mig.
Sedan har tiden gått alldeles för fort.
Den första tidens ständiga dvala där endast mat, sömn o hygien prioriterades.
De knubbiga låren, de runda kinderna, de första leendena och dagen då de upptäckte varandra.
Tjocka, runda, goa bebisar som sitter sida vid sida och skrattar åt varandra och lever i nuet.
Tänder, börja krypa/stjärthasa, ta sig upp på vingliga krumma ben. När de sa "pappa" och när de sa "mamma".
Inte ens ett år gamla leker de tittut med varandra med hjälp av en "kräkis" och skrattar i högan sky, de skjutsar varann i gåvagnen tills väggen säger stopp och mamma får ila fram och vända på hela ekipaget, de rullar runt på golvet i en enda röra och skrattar så att jag blir alldeles rörd och varm i hela kroppen av kärlek till dessa 2 mirakel som är mina!
Ettårsdagen känns som igår och ändå som en evighet sen.
En äter tårta så det sprutar ur öronen (eller åtminstone ser det så ut på allt kladdet) och den andre vill inte ens smaka!
Lyckliga små pojkar på varsin sprillans ny Bobbycar i de rätta färgerna blått och grönt.
De första vingliga små stegen på egen hand, första dagen på dagis, sorgen över att våra dagar tillsammans på heltid var över.
Glädjen över alla deras små och stora framsteg.
Det andra året har gått ännu snabbare, mina små tjocka bebisar har gradvis blivit två smala, långa, stiliga små pojkar som har spring i benen och bus i blicken!
Vattkoppor, ändlösa förkylningar och en sommar med massor av upptäckter och nya kompisar.
Affektkrampen som gjorde min soffhoppare medvetslös, aldrig nånsin har jag varit så rädd, när han slutade andas visste jag att även mitt liv var över.
Tacksamheten över att vi alla 4 fick fortsätta vara en familj finns ännu kvar i mig.
En snörvlig höst, som som avslutades med flytt och 2 månader hemma på heltid igen.
Nu blev de plötsligt så stora med en gång, med 4 lösa tänder på en fick bägge sluta med nappen, denna napp som varit dem så kär.
Växasäng blev det oxå - nätterna av spring in till spjälsängen och en skrikande pojke är ett minne blott, nu kommer de på egna ben in till oss, säger hej och borrar ner sig i mitten av dubbelsängen!
Hjälplösa, små, små bebisar som förlitar sig på att mamma gissar rätt har blivit stora, bestämda pojkar som vet vad de vill och ser till att berätta det!
Trotset har hittat hit, de pendlar mellan pusskalas och NEJ-vrålande.
Men oj, vad roliga de är!
Tack, mina älskade pågar för att ni finns, jag älskar er mer än jag nånsin trodde var möjligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar