torsdag, december 23, 2004

Inte små bebisar längre - 23 dec 2004

Nu börjar man verkligen inse att mina små bebisar inte är små bebisar längre. När de står upp kan de titta ut genom altandörren o de låga fönstrena! De når att sätta på plattorna på spisen... De når att riva ner varenda blomkruka i de låga fönsterkarmarna... De kryper själva in i lekrummet o börjar leka när de vill leka o de klättrar själva upp i mitt knä när de är sugna på lite mammamys...

Idag frågade jag A om han ville gå lite med gåvagnen o ställde honom bakom den så han kunde ta tag i den o börja gå. Han skrattade o gick ett steg innan han blev störtförbannad, han slängde sig på golvet o skrek o sen satte han sig upp o pekade o bankade i "flaket" på gåvagnen o sa: däh, däh, däh! Till sist insåg jag att han nog ville att E skulle sitta där o satte alltså E i flaket.
Med en gång började A skratta igen o grabbade tag i vagnen o gick iväg! Men A var trött o det låg en matta på golvet o fötterna ville inte som A ville så det gick inte så bra, E försökte dock hjälpa till genom att gunga fram o tillbaka för att få mer fart på gåvagnen! Efter en stund var gåvagen tom o ledig igen o A bestämde sig för att nu var det hans tur att åka på flaket! Men usch, va det var svårt att komma upp! Mamma fick hjälpa till o då blev allt bra igen.

Nu skulle vi bara få E till att ge brorsan lite skjuts... "Icke, sa Nicke!" verkade E tycka o släppte helt enkelt taget om vagnen o STOD SJÄLV UTAN STÖD! När mamma skrek till pappa: MEN HAN STÅR JU SJÄLV! undrade han vad som stod på o satte sig lugnt ner! Nu började A bli arg igen - han ville ju faktiskt ha skjuts! Det är väl inte rättvist om bara brorsan får skjuts hela tiden verkade han tycka! I brist på villig tvillingbrorsa fick lilla mamma duga o en överlycklig A fick åka på flaket genom hela huset!

torsdag, november 25, 2004

10-månaderskontroll - 25 nov 2004

10-månaderskontroll idag!
Idag var det dags för 10-månaderskontroll!
Man måste ju va extra ren o fin när man ska till doktorn så tack vare en lång o gosig sovmorgon fick jag slå två flugor i en smäll!
I med pågarna i badbaljan (som står på golvet i vår stora dusch) o så badade de samtidigt som jag duschade!
Det funkade jättebra!
När jag var klar var de alldeles lagom färdigplaskade o jag kunde tvätta av dem lite snabbt!
Sen hann vi krypa in i gosiga handdukar alla tre o mysa lite innan vi fick skynda oss att klä på oss!
Väl framkomna till bvc hade pågarna hunnit somna så gott, så gott, i bilen!
De vaknade inte ens när jag la över dem i vagnen eller när jag rullade in vagnen i Cs rum!

Först ut var A, är man storebror så är man!
En yrvaken kille undrade förvirrat var han var när han vaknade i mammas famn!
Men snart kände han igen sig o skrattade åt C o läkaren!
10 mån o 3 dagar gammal så väger A 11380 g o är 77 cm lång!
Stor fin kille!
Doktorn frågar en massa o verkar nöjd med svaren han får!
Sen klämmer o lyssnar han o är riktigt nöjd!
A får även två fina blå klossar som han genast börjar slå mot varandra samtidigt som han skrattar högt!

Sen är det lillebrors tur.
Han vaknar lika förvirrad som brorsan o är väldigt skeptisk till särskilt C, när hon mäter hans huvud blir han jätteledsen så hon får gömma sig en stund!
Han kan va lite känslig ibland!
Bara nån minut senare flörtar han vilt med C så det ledsna var nog lite överspel som den här lille busen är så bra på!
10 mån o 3 dagar gammal även han så väger E 11085 g o är 76 cm lång!
En stor fin kille han med!
Det ställs samma frågor en gång till o E får två fina blå klossar han med.

Han plockar upp dem, skrattar o kastar iväg dem - får tillbaka dem, plockar upp dem, skrattar o kastar iväg dem...
Lite generat förklarar jag att han till o med varit tidigare än A med att slå ihop klossar!
Men så fort alla slutar titta på honom tar han klossarna o börjar slå ihop dem det värsta han kan o storskrattar!
Så - för att göra en lång historia kort: ALLT VAR BRA!

söndag, februari 22, 2004

FÖRLOSSNINGEN

Bf är 7 februari 2004.
Jag har planerat snitt den 30 januari…

Den 20 januari, vecka 37+2, har jag fått nog.
I en och en halv vecka har jag gått upp ett kilo om dagen i vätska, nu är det riktigt jobbigt.
Förra veckan var sf 51 cm, magen är enorm.
Vi åker in till förlossningen i Lund och berättar att:
Nu vill vi ha barn!

Jag är öppen 3 cm och har molande värk i ryggen.
Efter mycket tjat får vi stanna över dagen för att se vad som händer!
Ingenting händer…
Det beslutas att jag ska bli inlagd på avdelning 44 över natten för att eventuellt bli igångsatt dagen efter.

21 januari, vecka 37+3, kommer läkarna in på morgonronden och erbjuder mig tre alternativ:
1. Åk hem och vänta på värkar…
2. Bli snittad om 3 dagar…
3. Bli igångsatt nu och föd vaginalt…

Överläkaren undrar också vem som tagit det vansinniga beslutet att lägga planerat snitt för enäggstvillingar 8 dagar innan bf…
Vi är nu 17 dagar innan bf.


Nu rullar vi ner till förlossningen!
Här ska födas barn!
Är nu öppen 4 cm.
10,40 sprängs hinnorna – jisses vad mycket vatten som forsar ut…
Tvilling ett får en skalpelektrod, som får sättas om 4 gånger för han skruvar av den!
CTG ser bra ut och jag börjar få värkar 11,00.

Bm känner på ettan och något känns konstigt, hon känner ett öra där det inte ska vara ett öra…
Blir lite orolig, var sitter hans öron egentligen…
Annan bm tillkallas och hon känner samma sak.
Ytterligare bm tillkallas, fortfarande ett öra där!
Slutligen tillkallas doktor med ultraljud och ettans läge kollas upp.
Örat sitter på rätt plats men huvudet är väldigt snedvridet pga dålig plats!

12,00 har jag etablerade värkar som får hjälp av värkstimulerande dropp.
Nu jäklar börjar jag ana vilka smärtor som väntar mig… 13,30 är jag öppen 5 cm och har börjat gilla lustgasen!
Den blir väldigt snabbt min bästa kompis!
Bm föreslår sterila kvaddlar, jag vill inte ha dem men hon envisas och sätter igång…
Jäklar, vilken smärta.
Jag får panik och bara vrålar så hon får sluta innan hon är färdig…

14,30…
NU är jag redo för ryggbedövningen – jag måste ha tillräckligt med värkar för att få den så nu gör det helvetiskt ont…
Sitter och kutar med ryggen och äter nästan upp lustgasmasken och känner inte när epiduralen sätts!
Berättar glatt för maken att nu är jag FULL!
Men ojojoj, vilken ljuvlig känsla att bli av med smärtan!

16,15 är jag öppen 7 cm och får påfyllning 1 av epiduralen.
Känns skönt när den tar!
Men vad är detta?
Jag blir inte helt smärtfri…
Står upp och trampar fram och tillbaka så långt droppslangen och skalpelektroden når för att försöka skynda på saker och ting!

17,30 får jag påfyllning 2…
Värkarna känns trots epiduralen och jag tar topparna med hjälp av lustgasen.
Sitter på myranstolen och får ett fasansfullt tryck mot ändtarmen.
Känns som om jag ska skita ut mina barn istället för att föda dem den vanliga vägen…

18,30 är det dags för påfyllning nummer 3 och jag passar på att vila lite i sängen.
Jag hade aldrig kunnat föreställa mig smärtan jag känner.
Jag gråter lika mycket av trötthet som av smärtan och märker knappt att min man är med i rummet, jag är så uppe i mig själv och värkarna.

19,00 är jag öppen 9 cm och droppet stängs av för att tvillingarnas hjärtljud inte är bra.
Detta har jag som tur är ingen aning om, utan fick veta senare.

20,15 är jag öppen de magiska 10 cm.
Droppet sätts på igen och jag har helvetiskt ont…

20,45 får jag påfyllning nummer 4 men nu tar epiduralen knappt längre.
Jag klarar mig inte många sekunder utan min bästis lustgasen!
Nu står jag upp med hjälp av rullator, det gör alldeles för ont för att ligga ner.
Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv.

22,30 blir det påfyllning nummer 5 , men jag känner knappt av den över huvud taget…
Står fortfarande upp, det gör ONT!

00,00 tas beslut om akut kejsarsnitt.
De rycker min lustgas och stänger av droppet och lämnar oss ensamma en liten stund.
Men jäklar, jag har ju fortfarande värkar som jag får stå ut med utan bedövning ända upp på operationsbordet…

Jag börjar skaka okontrollerbart i hela kroppen…
Nu ska jag äntligen få träffa mina barn…
Ingen vet om min man får följa med och jag rullas in till operation utan att veta var han är eller om han kommer.
De underbara barnmorskorna lyckas övertala op-personalen att han får komma in så han hinner precis in innan det är dags.
Jag skakar fortfarande utan dess like, trillar nästan av den lilla smala op-britsen…
De stryker med kallt på min mage och jag känner det..
Nu då?
Ja, jag känner det..
Nu då?
Ja…
Då börjar de knipa mig istället – Aaaaaj…
Känns det?
Jaaaa, för fan!
Då kniper de mig i bröstet för att jag ska jämföra smärtan, aj som satan…

Tills slut tycker de att det räcker och sätter igång.
Jag känner allt de gör och det gör ont när de sliter och drar i min mage.
Till slut känns det som om hela magen vänds ut och in och sen säger det liksom ”plopp” och sen skriker min förstfödde son!

Tårarna sprutar, tänderna skallrar och min son skriker när de springer ut med honom.
5-10 sekunder senare kommer nästa ”plopp” och min andre son skriker han med!
Nu tar de min man med sig och springer ut även med lillebror.
Kvar ligger jag, nybliven mamma som ännu inte fått se mina barn och bara gråter lyckliga tårar…
Det är den 22 januari, 2004, klockan är 00,38.

Efter en stund kommer de in och visar upp mina söner.
Lite kladdiga och lite skrynkliga, men världens finaste!
Jag kan inte fatta att jag blivit mamma!

Efter några timmar hos oss upptäcks att lille E inte mår bra.
Bägge har fått i sig fostervatten och tömts på detta, men är lite rossliga i andningen.
Jag upptäcker att Es arm och ben är helt blåa och när jag visar det för bm så rusar de iväg med honom till neonatal.
Efter en stund tar de A med till honom och tycker att jag ska vila.
Man får ju inte mycket vila när man inte vet vad som är fel med ens barn..
Så snart jag kan så tar jag mig ur sängen för att kunna komma ner till mina barn.

E hamnar i kuvös med sladdar och trådar överallt…
A ligger i en säng bredvid och håller honom sällskap.
De har drabbats av tvillingtransfusionssyndrom, något som bara drabbar enäggstvillingar.
E har genom moderkakan fått blod av A och har alltså alldeles för mycket blod.
Detta späds ut genom dropp via navelkateter och efter ca en vecka mår E bra igen!

Efter snittet får jag infektion i såret…
Får hög feber och crp är på 324! (ska normalt ligga på 5…)
Får intravenös antibiotika och efter 13 dagar kan jag och mina underbara pojkar äntligen åka hem!
Slutsats: Mycket ont och mycket besvär – men vilka härliga barn det blev!
Tack för att ni orkat läsa!