lördag, april 15, 2006

E satte i halsen!

Usch, nu har bägge mina söner lyckats halvt skrämma livet ur mig.

A den där gången när han blev medvetslös när han ramlade, det är fortfarande det värsta jag nånsin varit med om.
Men ikväll (läs igår kväll) gjorde E mig nästan lika rädd, det gick bara så mycket snabbare den här gången, så jag hann aldrig tänka som sist.

Vi var hos deras farmor o bonusfarfar på påskmiddag.
E börjar bli förkyld o har fått hosta.
Plötsligt börjar han hosta med tuggat uppblött smörgåsrån i munnen, som med hostandet åker ner o sätter sig i halsen.

Han är spänd som en fjäder o kämpar för att få luft, men inget händer.
Utan att jag minns hur har jag fått upp honom ur stolen, lagt honom över knät o tryckt till honom i ryggen o ut kommer klumpen nästan genast.

Jag hann inte ens tänka utan reagerade helt instinktivt.
Tänk att man fungerar utan att tänka...

Han var alldeles blek o rädd efteråt o en knapp halv minut senare kräks han över hela golvet.
Jag fick tvättat av honom o sen var han så lugn igen att han gick o satte sig o fortsatte äta upp resten av smörgåsrånet!
Men fy fan va rädd man blir!
O så snabbt det går!
Det har blivit extra många pussar o kramar under kvällen för dem bägge två kan vi ju lugnt säga!

onsdag, april 12, 2006

Urk

Kräkrutschkana var mina armar ikväll.
Satt bredvid Es säng o skulle precis pussa honom gonatt.
Då satte han sig upp o jag insåg vad som var på väg, tänkte försöka skydda kudden o lakanet o satte upp händerna...

*varför???*

De räckte inte långt när fontänen satte igång, så jag fick sätta ihop armarna så det åkte rutschkana ner i knät på mig...

*varför???*

Kudden o lakanet klarade sig inte ändå.
Jag behövde en dusch.

Varför gör man såna saker???