Ännu en gång...

... har telefonen ringt och någon frågat efter Fredrik.

Svärmor passade pågarna igår kväll när jag höll kurs på ABF och Axel svarade när telefonen ringde.
Efter att han svarat hörde hon honom säga:
"Nej, Fredrik är min pappa, och han är död."

När hon tog luren hade vem det än var som ringde lagt på.
Varför?
Varför ringer de fortfarande och frågar efter honom?
Han har varit död i mer än ett år!
Finns det ingen uppdatering?

Och ännu en gång har jag järnbrist...
Mitt hb är lågt och mina reserver snart tömda var domen efter blodproverna.
Så nu ska jag tydligen få järn intravenöst, i dropp alltså.
Och skaffa mig preventivmedel, vill läkaren - inte för att skydda mig mot graviditeter utan för att minska mina kraftiga blödningar varje månad så att jag kan få behålla mitt järn i kroppen.
Men jag tror jag provar naturläkemedel först, det finns en sort vet jag som ska minska blödningarna.
Inte konstigt att jag är trött alltid, skönt att få en tydligare orsak än sorg.

Ja, nu har jag alltså varit på min 1-årskontroll efter operationen.
Jag har gått ner 86% av min övervikt, vilket tydligen är bättre än genomsnittet!
Förhoppningsvis kan jag tappa något kilo till under vintern och våren och sen kan jag ringa Akademikliniken senare på våren och förhoppningsvis få en bukplastik till nästa höst!

Blodigt värre...

... var det här hemma i kväll.
Äntligen tappade Axel sin ena framtand!
Eller tappade och tappade, han snurrade på den så att den lossnade - det är en modig kille!
Så stolt han var!
Som han längtat, det tog honom sååå hårt att Emil blev före med sina tappade framtänder.
Han var tvungen att ringa alla på telefonlistan och berätta!



Och ja, årets julkort har tagits här hemma idag, därav utstyrseln på fotot!

Tillbaka...

i internetvärlden.
Äntligen.
Mitt mobila bredband har bråkat med mig hela sista veckan så jag har haft väldigt begränsad internetåtkomst.
Men efter typ 17 samtal till Glocalnet och slutligen en nedladdning av ny programvara (varför kläcker de inte ur sig sånt med en gång?) så verkar det fungera normalt igen!
Men ja, jag längtar efter att ComHem anslutit det sista här så att jag kan komma igång med mitt riktiga bredband snart!
Vi har ju numera blivit ComHem-hus med 3 hål i väggen!

I lördags var vi i hemorten och firade lilla pappsen.
I år blev det det lilla firandet, nästa år nollar han och vi firar på varmare breddgrader - DET är något jag längtar efter redan!
Både syrran och brorsan var där med sina barn så det var full rulle på de 5 kusinerna...
Mitt i tog brorsan, mamma och jag ett välbehövt brejk och delade på barnen så att några tog en promenad med oss och några stannade hemma med syrran och morfar.

Jag blev ju tillfrågad för ett tag sen om jag ville göra 10 julkort till ett företag och Å som frågade bor i hemorten så jag hade korten med mig och hade därmed en orsak att ta den där promenaden.
Medan jag lämnade korten rastade ungarna av sig på en lekplats så alla var nöjda!
Det var så kul att se Å igen, det var några år sen sist, närmare bestämt när Fredrik, jag och pågarna fortfarande bodde i mitt föräldrahem.
Vi har mycket historia, genom gymnasieåren var vi som ler och långhalm, jag och Å och en tjej till - som de 3 musketörerna!
Så mycket roligt vi haft!

Jag tänker tillbaka på åren då Strandpaviljongen fortfarande var ett diskotek - innan det brann ner och återuppbyggdes, och innan det blev tillhåll för den välkända Citadellkliniken och dess plastikkirurger.
Shit, vad mycket roligt vi haft där!
Det blev aldrig detsamma igen efter återuppbyggnaden, jag undrar varför egentligen?
Jag minns än chocken när jag fick tidningsurklippet i brevlådan i USA, tänk att man kan bli så ledsen över en nerbrunnen byggnad!

Sorgterapeut

Idag har jag varit på mitt första besök hos en sorgterapeut.
Ni minns kanske att jag och svärmor var på en föreläsning om sorg, och hur man tar sig igenom sorgen och hittar glädjen igen?
Det visade sig att kvinnan som höll i föreläsningen är kopplad till min kommun, och min chef fick veta detta förra veckan och frågade mig om jag ville gå till henne.
Självklart ville jag det.
Jobbet står för alla kostnader och jag får gå på arbetstid. vilket verkligen underlättar för mig.

Så idag var jag där.
Jag berättade att jag varit på föreläsningen och då kom hon ju på var hon hade sett mig förut!
Idag var ju som sagt var första besöket vilket innebar att jag var tvungen att berätta vad som hänt mig, varför jag är i sorg.
Det är konstigt, eller nej, det är det väl inte, men för bara några månader sen kunde jag berätta om vad som hänt utan att gråta, men nu går det inte längre, jag gråter floder, helt utan kontroll.
Men ja, nu har jag ju chocken släppt, nu börjar man ju på allvar inse vad som faktiskt hänt, nu börjar man kunna ta in vad som hänt - och då kommer ju smärtan och gråten.

Det är verkligen precis som hon sa:
Nu har det gått ett år och folk runtomkring börjar tycka att "nu har det gått ett år, nu ska det väl vara över, nu ska väl allt vara som vanligt igen?" men tvärtom så är det ju så att nu har ett år gått, nu har chocken och den berömda "bubblan" släppt - NU kommer sorgen på allvar, för nu är man inte bedövad längre, nu börjar den verkliga sorgen.

Så nu ska jag till henne en gång i veckan ett tag framöver, med hemläxa varje gång.
Vi får väl se vad det ger, är det bra så ska jag verkligen rekommendera att svärmor också träffar henne.

Och på tal om sorg så har jag en ny tid bokad för en ny ljuskväll med de två mediumen som jag och L träffade för snart ett år sedan.
Den 17 december är det dags.
Jag längtar!

Ur barnamun...

Pågarna har sagt så mycket roligt de sista dagarna, ni som "facebookar" har redan hört det, men jag vill skriva ner det här med.

Emil har ju varit hemma hela veckan med konstig feber, och så här sa han i fredags när jag tyckte att vi skulle äta lunch innan vi gick upp och lekte på hans rum:
"Mamma, du får sparken!"

Några av Axels första ord i går morse var de här:
"Jag ÄLSKAR lördagar, man behöver inte gå till dagis och kan sitta naken och spela tv-spel ända till kvällen!"
(20 min senare hade han tröttnat på tv-spelet!)

De tog på sig kläder så småningom, och vi tog en promenad.
Som vanligt innehöll promenaden en massa långa viktiga diskussioner och så här sa Axel (väldigt bestämt) efter att jag sagt att Batman inte har vingar utan att det är hans mantel som ser ut så:
"När jag är vuxen och är Batman så ska vi nog se om jag har vingar eller mantel så ska du se vem som har rätt!"

Emil ska förresten bli "Dass Owejder" när han blir vuxen... (Darth Vader) "Alla superhjältars tränare" ska visst träna honom och Axel. ;-)

Och vid middagen efter upprepade tillsägningar efter upprepade rapningar sa Axel:
"Mamma, vi kan faktiskt inte sluta rapa, vi är alldeles fulla med rapighet. Ska vi sluta måste vi nog till doktorn så dom får operera ut all äcklighet ur oss."

♥ Tack mina underbara barn för att ni förgyller mina dagar på det här viset! ♥

Lite foton

Det har varit dåligt med foton på ett tag så här kommer en liten uppdatering i bilder.


Här är jag i några av mina nya kläder köpta efter mitt Personal Shopper äventyr.


Den mysiga koftan på.


Och sen på med jackan! (ser att det ser lite roligt ut över magen, men det beror nog på fotograferingsvinkeln, det är som sagt var Axel, 5 år, som fotar mig så det blir lite underifrån!)


Och här har vi den söta namnsdagspojken, Emil.


Ja, precis vad jag önskat mig!


Stor kille utan tänder!

Handlat på IKEA igår, ny golvlampa och ny vas:


Tjusigt, va?


Sååå härlig färg!


Visst är den snygg?
Hmmm, undrar var jag kan placera en matchande bordslampa? ;-)

Nu ska jag och Emil hämta Axel.
Önskar er alla en trevlig helg!

Nytt från oss

Jaha, idag skulle jag ha börjat jobba igen efter min lilla sjukskrivning.
Igår hade Emil feber när jag hämtade pågarna på förskolan...
Ja, han har haft feber idag också för den delen, under natten var han över 39 för att vakna feberfri och sen kom den smygande under dagen så han kom över 38 runt lunch och nu ikväll hade han 38,8.
Så det blir till att vara hemma i morgon med.

I morgon bitti ska Emil till logopeden igen.
Det orkar han säkert, såvida han inte har upp mot 39 grader förstås.
Han är "under behandling" nu och ska gå dit en dag i veckan i 20 veckor.
Där får han öva på att tala "mjukt" så att inte orden stakar sig för honom.
Hemma fungerar det jättebra, men på förskolan stammar han väldigt mycket hela tiden.
Så himla tråkigt, jag ser och hör hur de andra barnen antingen påpekar det eller hur de vänder ryggen till honom för att de inte orkar stå kvar och lyssna tills han stammat klart.
Jag blir så ledsen, fast jag såklart förstår att det inte är lätt för dem heller, man tappar ju hela sammanhanget i meningen när han stammar på varenda ord.

Vi har förresten firat EMIL-dagen, i lördags.
Emil har ju namnsdag på sin pappas födelsedag.
Så det blev först en tur till blomsteraffären där vi valde blommor åt Fredrik och sen åkte vi till kyrkogården där vi sa grattis vid hans grav och släppte iväg våra ballonger, pågarnas med varsin teckning fastknuten.
De seglade så fint mot himlen.
Sen åkte vi hem igen och Emil fick sin present, en Lego Bionicle-gubbe som han hett önskat sig!
Han är superduktig på att bygga lego och fixade att bygga ihop den nästan själv, med lite stöd av Axel, Jullan och Jullans pappa.

Ja, de var här på Fredriks födelsedag, och A & J med.
Lika mysigt som alltid med dem här.
Under kvällen sa lilla T plötsligt:
"Där står Fredde ute och tittar på Lotta!"
Det är märkligt, hon pratar så mycket om Fredrik fortfarande trots att hon nog egentligen inte "borde" minnas honom, hon var ju bara 2 år när han dog och det var ett helt år sen...
Men hon hade nåt speciellt med Fredde, jag får fortfarande knappt röra henne medan hon var som ett plåster på Fredrik väldigt snart efter adoptionen.

I söndags var jag på mitt första Vimil-möte.
Vimil står för "Vi som mist någon mitt i livet".
Det var skönt att träffa andra i liknande sits, samtidigt som det var väldigt känslomässigt jobbigt.
Jag grät massor när jag skulle berätta "min historia", men det var jag ju inte ensam om.

Och ikväll ringde min chef.
Tydligen har en sorgterapeut blivit kopplad till vår kommun (jag jobbar ju inom kommunen) och då tänkte de genast på mig.
Det visade sig sedan att det är samma kvinna som höll den där föreläsningen om sorg som jag och svärmor gick på så det känns bra.
Hon kommer att kontakta mig så att vi kan börja så fort som möjligt.
Jag kommer att be henne kontakta min svärmor också sen, hon behöver också hjälp med att bearbeta sin sorg.

Nåja, idag har jag även hållt min första julkortskurs.
Det gick bra, vi fick stämplat en massa, provat embossing och gjort ett första julkort.
Nästa gång blir det fler julkort gjorda för då behöver vi inte lägga tid på att stämpla.

Och nu bör jag gå och lägga mig hos mina hostande söner, klockan ringer tidigt imorgon bitti.