Nytt år, nya förväntningar?

Många pratar om det första året, bara det gått ett år så blir allt lättare.
Då har man gått igenom alla stora helger, alla födelsedagar, alla minnesdagar, utan honom - sen är det down hill from there.
Så är det inte.
No way.

Nu har vi tagit oss igenom det första året utan Fredrik.
Vi har tagit oss igenom hans födelsedag, julafton, nyårsafton, pojkarnas födelsedag, årsdagen för när vi träffades första ggn, årsdagen för vårt förhållande, bröllopsdagen, semestern, min födelsedag, årsdagen för hans död.
Vi har överlevt.

Vi har haft bra dagar.
Vi har haft dåliga dagar.
Vi har skrattat, vi har gråtit, vi har pratat om alla våra minnen av Fredrik.
Vi har saknat honom varje sekund.

Nu är det dags igen, nu ska vi ta oss igenom hans andra födelsedag sedan han dog.
Och det känns för jäkligt.
Förra gången var jag fortfarande i chock och inte medveten om omvärlden.
Det gör lika ont den här gången.
Det är hans födelsedag och han är inte här så att vi kan fira honom!

Jag läser om andra, som mist sin älskade som jag.
Jag ser att en del redan lever i andra förhållanden, har träffat en ny man inom ett år.
Jag hoppas att ingen förväntar sig det av mig, att jag ska träffa en ny man att leva med nu.
Hur ska jag kunna göra det?

Det är ju Fredrik jag älskar, det är Fredrik jag valde att leva mitt liv med, jag är inte redo för någon annan.
Jag är inte intresserad av att hitta någon annan, jag vill inte ha någon annan.
Jag älskar ju Fredrik fortfarande.

Visst kan jag tänka tanken, och diskutera att jag inte kommer att leva resten av livet ensam.
Jag vill ju dessutom egentligen ha ett barn till, VI ville ju egentligen ha ett barn till, en lillasyster om man fått välja.
Men när blir man redo för det?
En annan man, nya känslor?

Fredrik är så närvarande i mitt hjärta, i min själ.
Där finns inte plats för någon annan.

Lite ditt och datt

Snodde den här på söta K8ans blogg för att ha nåt att göra på tågresan mot Jönköping.

1. Hur gammal är du om fem år?
41 (shit!)
2. Vem var den senaste du träffade?
Bonussvärfar som skjutsade mig till station 6.20 i morse.
3. Hur lång är du?
175-177 cm beroende på hållningen
4. Vilken var den senaste film du såg?
The Proposal
5. Vem ringde du senast?
Lina
6. Hur löd ditt senaste sms och till vem?
"Okej" till Tessan (tessalonikas, inom scrapvärlden)
7. Vad är dagens planer?
Anlända till Jönköping och ansluta till det härliga gänget tjejer som utgör Scrappizbloggens redaktion!
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms?
Ringa
9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda?
Gifta sedan 1973.
10. När såg du senast din mamma?
I går kväll.
11. Vilken ögonfärg har du?
Blå
12. När vaknade du idag?
05.00 *gäsp*
13. Har du någon gång hittat en katt?
ja
14. Vilken är din favoritplats?
I soffan mellan mina 2 sötnosar
15. Vilken plats föredrar du minst?
Vid diskhon
16. Var tror du att du befinner dig om tio år?
Ingen aning
17. Vad skrämde dig som barn?
Spindlar, precis som nu.
18. Vem fick dig att skratta senast?
Emil och Axel
19. Är du för ung för att äga vinylskivor?
Det står en back i garderoben...
20. Har du stationär eller bärbar dator?
En av var.
21. Sover du med eller utan kläder på dig?
beror på hur varmt det är
22. Hur många kuddar har du i sängen?
3, en till mig och an var till pågarna.
23. Har du någon gång spytt på fyllan?
Absolut, men det var lääänge sen.
24. Föredrar du skor, strumpor eller barfota?
Barfota om det är sommar
25. Är du social?
Med mina närmaste
26. Vilken är din favoritglass?
Ben & Jerry's Half baked
27. Vad skulle du göra om du vann en miljon?
Resa, shoppa, sätta pengar i huset.
28. Tycker du om kinamat?
Ja, jag älskar Kinamat.
29. Tycker du om kaffe?
nej
30. Vad dricker du till frukost?
Laktosfri mjölk
31. Sover du på någon särskild sida?
I mitten
32. Kan du spela poker?
Ja
33. Tycker du om att mysa?
Det gör väl alla?
34. Är du en beroendemänniska?
Ja...
35. Känner du någon med samma födelsedag som din?
nej
36. Vill du ha barn?
Jag har redan två, men vill egentligen ha en till.
37. Kan du några andra språk än svenska?
Har varit flytande i engelska, kan lite tyska med.
38. Har du någonsin åkt ambulans?
Ja, dan innan studenten...
39. Föredrar du havet eller en pool?
pool, mindre sand i bikinin då.
40. Vad spenderar du helst pengar på?
Mina barn.
41. Äger du dyra smycken?
Nej
42. Vad var det senaste du stoppade i munnen?
SJs frukost på tåget
43. Vem är den roligaste människan du känner?
Mange
44. Välj ett ärr på din kropp?
Det största är efter kejsarsnittet
45. Vad har du för ringsignal?
Sony Ericsson standardsignal
46. Har du kvar klädesplagg sen du var liten?
Ja, några stycken
47. Flirtar du mycket?
Det händer
48. Vart togs din profilbild för din blogg?
Hemma hos mamma o pappa, av syrran.
49. Kan du byta olja på bilen?
Byta nej, fylla på Ja
50. Har du fått fortkörningsböter?
nej
51. Vilken var den senaste bok du läste?
En bra dag att dö - kommer inte ihåg författarens namn
52. Läser du dagstidningen?
nej
53. Prenumererar du på någon veckotidning?
Ja, amelia
54. Dansar du i bilen?
nej
55. Vilken radiostation lyssnade du på senast?
Mix Megapol
56. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper?
koden till mitt huslarm
57. När var du i kyrkan senast?
På minnesgudstjänsten förra lördagen
58. Vad ska du göra nu?
Strax byta tåg i Nässjö.

1 år utan Fredrik

Så här dags för 1 år sedan så levde Fredrik fortfarande.
I ungefär 1 timme till.
Så här dags för 1 år sedan gick jag med en oro i magen och visste inte vad som var fel.

När han kom hem från jobbet på morgonen så pratade vi en stund i sängen.
Han visste inte om han skulle gå på julbordet med sitt jobb eller inte, och jag tyckte att det är väl trevligt att gå på, men ta det lugnt med spriten.
Pågarna kom in i rummet, av nån anledning pratade en av dem om mitt namn.
Mamma, du heter Lotta Fredrik Rosander!
Hade det varit förr hade du fått heta fru Fredrik Rosander, sa Fredrik och skrattade.
Nej, mamma, du heter Lotta Fis Rosander! sa Emil(eller Axel?).
Fredrik asgarvade och sa: Skyll dig själv! när jag klagade på detta namn.

Snart var det dags för oss att gå, och för Fredrik att sova.
På väg ut ur rummet stannade jag, fick en sån konstig känsla i kroppen och undrade: Fick han en puss egentligen?
Jag minns än idag inte om jag kröp upp i sängen igen eller inte och gav honom en puss, jag tror inte att jag gjorde det för jag hade ju så ont i ryggen som varenda morgon.
Däremot sa jag: Hejdå, älskling, jag älskar dig.
Sen gick vi, och rummet var ju mörkt så nån sista bild av honom har jag inte.

När jag gick ut ur huset tänkte jag: Skulle jag gå hem på min planering idag? Nej, varför skulle jag gå tidigare idag, jag har ju ingenting planerat.
Jag hade en tandläkartid på förmiddagen.
Jag låg i stolen och när klockan blev 11.30 började jag titta på klockan.
Jag ville bara komma därifrån.
Jag tittade på klockan, igen och igen.
Till slut sa tandläkaren: Har du en tid att passa?
(Det var ungefär då han dog, fick jag veta senare.)

En av mina tänder behövde mer tid än hon hade så jag fick en ny tid senare på eftermiddagen.
Jag tänkte att jag måste ringa hem sen och säga att jag kommer hem tidigare med pojkarna så att jag kan gå till tandläkaren igen.
Kom tillbaka till jobb och vid två ringer jag hem, han brukar ha vaknat då.
Ingen svarar.
Jag blir orolig, det känns inte bra, men jag tänker att han sover väl länge, det har han ju gjort förr.
Rusar iväg och hämtar pojkarna på förskolan, kör hem.
Klockan är snart tre, tror jag.

Öppnar dörren och rusar in: Älskling, vi är hemma!
Inget svar.
Tar några snabba steg till trappan, det suger i magen; Älskling?!
Inget svar, inget grymtande som tecken på att han hört men är för trött för att svara ordentligt.
Jag tar trappan i tre stora kliv och öppnar sovrumsdörren.
Han ligger i sängen.
Men älskling, sover du än?

Sen börjar mardrömmen.
Han sover inte.
Han andas inte.

Jag kontollerar andning.
Jag kontrollerar puls.
Jag startar hjärt- och lungräddning.
Jag ringer 112 samtidigt som jag fortsätter med HLR.

Jag ser fläckarna på hans kropp, de fula blålilaröda fläckarna som samlats på insidan av hans armar, på insidan av hans lår.
Han är kall.
Jag vet att han är död.
Men jag kan inte acceptera det.
Jag kämpar för hans liv, jag skriker i luren och undrar var ambulansen tar vägen.

Axel kommer upp för trappan och jag skriker åt honom att gå ner igen, att pappa är jättesjuk.
Sen kommer de.
De tar över HLR, de kopplar maskiner till honom.
Jag går ner till pojkarna, springer upp och ned i trappan mellan dem och Fredrik.
Han ser så liten ut där han ligger på golvet i bara kalsonger, så smal, så ynklig, inte min store starke man.
Jag hör maskinen säga att det inte finns någon puls eller va den nu säger, och att de ska fortsätta HLR.

Jag är så säker på att de snart tar ut honom till ambulansen, att vi ska åka iväg, att de ska göra honom frisk igen.
Men istället kommer bara läkaren ner.
Jag frågar hur det går.
"Det går inte" svarar han, "Han är död."

I den sekunden dog jag med.

Den enda anledningen till att jag fortfarande andas är våra barn.
Våra underbara, fina, älskade pojkar.
4 år gamla blev de faderlösa.
Var fan finns meningen med det?

Idag går vi till graven.
Och sen kör vi ut i skogen.
Det är vad pojkarna vill, de minns att vi så ofta var i skogen med Fredrik.

1 år har gått.
1 år utan Fredrik.
1 år levandes i en mardröm.

Vi saknar dig, Fredrik.
Vi älskar dig.

Hemma

Jag är hemma nu.
Orkar inte gå till jobb, klarar inte av det just nu.

Räknade fel på dagarna och trodde att jag skulle klara veckan utan sjukskrivning genom att ta semester på fredag, därför ringde jag ju inte till vårdcentralen i början av veckan.
Insåg igår att jag tänkt fel och ringde dem, pratade med en jättetrevlig kvinna som sa att tyvärr var de bokningsbara tiderna slut, men jag skulle ringa idag kl 8 så skulle de hjälpa mig.
Ringde kl 8 och kom fram efter lång kö.

En annan kvinna svarade.
Sa att jag ville ha en läkartid och fick förklara varför.
Men då ska du väl prata med psykolog?
Nej, jag vill ha en läkartid.
Men det är väl bättre du pratar med psykolog?
Nej, jag har gjort det tillräckligt, det är inte det jag behöver nu, jag vill ha en läkartid för jag är hemma och behöver ett läkarintyg.
Ja, men det är inte säkert att jag kan hitta en tid till dig, det är influensatider nu och folk ska vaccineras och allt.
Jaha, men jag vill ha en läkartid.
Ja, för vi har ju två psykologer.
Jag vill inte ha nån psykolog, jag har en psykolog redan, en annan än er. Jag vill ha en läkartid, jag behöver ju ett läkarintyg från och med idag.
Ja, men det är ju inte säkert att du kan få det.
Nej, men jag vill träffa en läkare.
Jaha, ja din läkare är inte här idag.
Nej, jag förstår att jag inte kan räkna med det, jag kan träffa vem som helst av läkarna.
Kan du inte ta semester istället eller kompledigt?
Nej, det kan jag inte, jag vill ha en läkartid!
Jaha, ja, du kan få en tid kl 14.15.
TACK!

Kärring...

Tack och lov var läkaren en mer förstående människa.
Det var för övrigt samma läkare som opererade ut pinnen ur Emils hals och som klistrade ihop Axels ögonbryn, så vi hade träffats förut.
Han tog i hand och frågade hur det var med mig, sen stortjöt jag.
Han frågade om vi fortfarande inte fått något mer svar på obduktionen och sa att han förstod att det varit extra jobbigt just att inte veta VARFÖR och sa sen att det i ungefär 90% av de här ouppklarade dödsfallen handlar om arytmi i hjärtat, att hjärtats rytm rubbats och att allt bara "stängs av" då.
Det verkar vara den troligaste orsaken, men man undrar ju ändå varför.

Han sjukskrev mig till den 16:e så det känns så himla skönt att veta att jag har fått lite andrum.
Nu är jag "ledig" över årsdagen, och över Fredriks födelsedag nästa lördag.
Slipper kämpa för att hålla uppe fasaden, hinner andas.
Tack.

Underbar höstskog

Idag var det dags för SkogsMulle igen.
Den här gången var vi i "vår" skog, Bokskogen i Torup.



Först gick vi Hitta Vilse-stigen och pojkarna visade att de vet vad man ska göra om man går vilse i skogen. *stolt*


Axel kramar ett träd.


Emil har gjort ett stopp-tecken.

Sedan var det dags för det bästa på SkogsMulledagarna; äta matsäcken.



Och sedan avslutade vi med att leka på Äventyrsbanan.



På vägen hem var jag tvungen att fota lite, man håller på att smälla av så vacker skogen är i sin höstskrud!




Igår var det minnesgudstjänst i kyrkan.
Namnet på alla de som dött under det år som gått läses upp i kyrkan och ett ljus tänds för varje namn.
Innan gudstjänsten började gick vi fram och tände varsitt eget ljus åt Fredrik, pojkarna är så duktiga, de har ju gjort det några gånger nu och klarar själva av att tända ljusen.

Pojkarna satt så fint och var så duktiga.
Jag grät flera gånger av prästens ord som handlade om de som fattas oss, men som är närvarande i våra hjärtan och i våra tankar.
Sen var det dags, de släckte ner belysningen i kyrkan och kyrkvärdarna tände varsitt ljus.
Jag tog pojkarna i handen och höll andan.
Jag visste ju att Fredriks namn skulle läsas upp bland de första eftersom de börjar med oktober månad och sen läser namnen i kronologisk ordning.
Fast jag visste att det skulle komma så kom det som en chock när prästen sa hans namn, jag slöt mina ögon av smärtan och jag missade att se när de tände hans ljus.
Två minuter senare läste prästen fortfarande upp namn och ljus tändes, och när jag tittade på Emil som lutade sig mot mig såg jag att han somnat!
Där satt han sen så fridfullt och sov resten av tiden.

Sen var det Halloweenfest hemma hos oss.
Pågarna ville ha fest och klä ut sig till läskiga monster och jag ville inte vara ensam efter gudstjänsten så vi slog två flugor i en smäll.
Maten hade jag lagat tidigare på dagen så det vara bara att värma.
Tack för sällskapet, kära vänner!

Sorg

Sorg.
Man vet vad det är, men ändå vet man inte.
Förrän man står där.
Lamslagen.
Chockad.
Tom.

Men ändå så full.
Full av känslor.
Tankar.
Kaos.

All energi går åt till en enda sak.
Att inte gå sönder.
Att hålla ihop sin själ, sitt hjärta, sin kropp.
Varenda cell i kroppen håller på att gå sönder i tusen bitar.

Man lär sig snabbt att sätta på en mask.
"Jodå, det är väl bra."
Det är mitt sätt att överleva.

Den skyddar både andra och mig.
Vad ska jag annars säga?
Jag lever i en mardröm som vägrar ta slut.
Mitt liv har tagits ifrån mig.
Min framtid.
Mina drömmar.
Vårt liv, vår framtid, våra drömmar.
Borta.

Jag lever en dag i taget.
Jag kan inte tänka framåt.
Mot vad?
Ett liv utan Fredrik.

Ständig fruktan.
Han bara slutade andas.
Vem slutar andas nästa gång?
Emil eller Axel?
Jag?

Jag kan fortfarande inte förstå att han är död.
Jag vet att han är det.
Men jag kan inte förstå det.
Jag har vant mig vid att han är borta.
Men jag väntar fortfarande på att han ska komma hem.

Jag saknar honom så.
Jag önskar så att jag fick drömma om honom.
Få träffa honom i drömmen, prata med honom, känna honom, se honom.
Men inte ens det får jag.
Jag drömmer ingenting.
Bara tomhet.
Precis som när jag är vaken.