söndag, februari 22, 2004

FÖRLOSSNINGEN

Bf är 7 februari 2004.
Jag har planerat snitt den 30 januari…

Den 20 januari, vecka 37+2, har jag fått nog.
I en och en halv vecka har jag gått upp ett kilo om dagen i vätska, nu är det riktigt jobbigt.
Förra veckan var sf 51 cm, magen är enorm.
Vi åker in till förlossningen i Lund och berättar att:
Nu vill vi ha barn!

Jag är öppen 3 cm och har molande värk i ryggen.
Efter mycket tjat får vi stanna över dagen för att se vad som händer!
Ingenting händer…
Det beslutas att jag ska bli inlagd på avdelning 44 över natten för att eventuellt bli igångsatt dagen efter.

21 januari, vecka 37+3, kommer läkarna in på morgonronden och erbjuder mig tre alternativ:
1. Åk hem och vänta på värkar…
2. Bli snittad om 3 dagar…
3. Bli igångsatt nu och föd vaginalt…

Överläkaren undrar också vem som tagit det vansinniga beslutet att lägga planerat snitt för enäggstvillingar 8 dagar innan bf…
Vi är nu 17 dagar innan bf.


Nu rullar vi ner till förlossningen!
Här ska födas barn!
Är nu öppen 4 cm.
10,40 sprängs hinnorna – jisses vad mycket vatten som forsar ut…
Tvilling ett får en skalpelektrod, som får sättas om 4 gånger för han skruvar av den!
CTG ser bra ut och jag börjar få värkar 11,00.

Bm känner på ettan och något känns konstigt, hon känner ett öra där det inte ska vara ett öra…
Blir lite orolig, var sitter hans öron egentligen…
Annan bm tillkallas och hon känner samma sak.
Ytterligare bm tillkallas, fortfarande ett öra där!
Slutligen tillkallas doktor med ultraljud och ettans läge kollas upp.
Örat sitter på rätt plats men huvudet är väldigt snedvridet pga dålig plats!

12,00 har jag etablerade värkar som får hjälp av värkstimulerande dropp.
Nu jäklar börjar jag ana vilka smärtor som väntar mig… 13,30 är jag öppen 5 cm och har börjat gilla lustgasen!
Den blir väldigt snabbt min bästa kompis!
Bm föreslår sterila kvaddlar, jag vill inte ha dem men hon envisas och sätter igång…
Jäklar, vilken smärta.
Jag får panik och bara vrålar så hon får sluta innan hon är färdig…

14,30…
NU är jag redo för ryggbedövningen – jag måste ha tillräckligt med värkar för att få den så nu gör det helvetiskt ont…
Sitter och kutar med ryggen och äter nästan upp lustgasmasken och känner inte när epiduralen sätts!
Berättar glatt för maken att nu är jag FULL!
Men ojojoj, vilken ljuvlig känsla att bli av med smärtan!

16,15 är jag öppen 7 cm och får påfyllning 1 av epiduralen.
Känns skönt när den tar!
Men vad är detta?
Jag blir inte helt smärtfri…
Står upp och trampar fram och tillbaka så långt droppslangen och skalpelektroden når för att försöka skynda på saker och ting!

17,30 får jag påfyllning 2…
Värkarna känns trots epiduralen och jag tar topparna med hjälp av lustgasen.
Sitter på myranstolen och får ett fasansfullt tryck mot ändtarmen.
Känns som om jag ska skita ut mina barn istället för att föda dem den vanliga vägen…

18,30 är det dags för påfyllning nummer 3 och jag passar på att vila lite i sängen.
Jag hade aldrig kunnat föreställa mig smärtan jag känner.
Jag gråter lika mycket av trötthet som av smärtan och märker knappt att min man är med i rummet, jag är så uppe i mig själv och värkarna.

19,00 är jag öppen 9 cm och droppet stängs av för att tvillingarnas hjärtljud inte är bra.
Detta har jag som tur är ingen aning om, utan fick veta senare.

20,15 är jag öppen de magiska 10 cm.
Droppet sätts på igen och jag har helvetiskt ont…

20,45 får jag påfyllning nummer 4 men nu tar epiduralen knappt längre.
Jag klarar mig inte många sekunder utan min bästis lustgasen!
Nu står jag upp med hjälp av rullator, det gör alldeles för ont för att ligga ner.
Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv.

22,30 blir det påfyllning nummer 5 , men jag känner knappt av den över huvud taget…
Står fortfarande upp, det gör ONT!

00,00 tas beslut om akut kejsarsnitt.
De rycker min lustgas och stänger av droppet och lämnar oss ensamma en liten stund.
Men jäklar, jag har ju fortfarande värkar som jag får stå ut med utan bedövning ända upp på operationsbordet…

Jag börjar skaka okontrollerbart i hela kroppen…
Nu ska jag äntligen få träffa mina barn…
Ingen vet om min man får följa med och jag rullas in till operation utan att veta var han är eller om han kommer.
De underbara barnmorskorna lyckas övertala op-personalen att han får komma in så han hinner precis in innan det är dags.
Jag skakar fortfarande utan dess like, trillar nästan av den lilla smala op-britsen…
De stryker med kallt på min mage och jag känner det..
Nu då?
Ja, jag känner det..
Nu då?
Ja…
Då börjar de knipa mig istället – Aaaaaj…
Känns det?
Jaaaa, för fan!
Då kniper de mig i bröstet för att jag ska jämföra smärtan, aj som satan…

Tills slut tycker de att det räcker och sätter igång.
Jag känner allt de gör och det gör ont när de sliter och drar i min mage.
Till slut känns det som om hela magen vänds ut och in och sen säger det liksom ”plopp” och sen skriker min förstfödde son!

Tårarna sprutar, tänderna skallrar och min son skriker när de springer ut med honom.
5-10 sekunder senare kommer nästa ”plopp” och min andre son skriker han med!
Nu tar de min man med sig och springer ut även med lillebror.
Kvar ligger jag, nybliven mamma som ännu inte fått se mina barn och bara gråter lyckliga tårar…
Det är den 22 januari, 2004, klockan är 00,38.

Efter en stund kommer de in och visar upp mina söner.
Lite kladdiga och lite skrynkliga, men världens finaste!
Jag kan inte fatta att jag blivit mamma!

Efter några timmar hos oss upptäcks att lille E inte mår bra.
Bägge har fått i sig fostervatten och tömts på detta, men är lite rossliga i andningen.
Jag upptäcker att Es arm och ben är helt blåa och när jag visar det för bm så rusar de iväg med honom till neonatal.
Efter en stund tar de A med till honom och tycker att jag ska vila.
Man får ju inte mycket vila när man inte vet vad som är fel med ens barn..
Så snart jag kan så tar jag mig ur sängen för att kunna komma ner till mina barn.

E hamnar i kuvös med sladdar och trådar överallt…
A ligger i en säng bredvid och håller honom sällskap.
De har drabbats av tvillingtransfusionssyndrom, något som bara drabbar enäggstvillingar.
E har genom moderkakan fått blod av A och har alltså alldeles för mycket blod.
Detta späds ut genom dropp via navelkateter och efter ca en vecka mår E bra igen!

Efter snittet får jag infektion i såret…
Får hög feber och crp är på 324! (ska normalt ligga på 5…)
Får intravenös antibiotika och efter 13 dagar kan jag och mina underbara pojkar äntligen åka hem!
Slutsats: Mycket ont och mycket besvär – men vilka härliga barn det blev!
Tack för att ni orkat läsa!

3 kommentarer:

Caroline sa...

Hej,

de e första gången jag får läsa el höra om en annan tvillingförlossning.

Tack för att du skrivit ner allt.

Mina enäggs tjejer föddes i vecka 33 pga havandeskapsförgiftning med katastrof-snitt.

Min berättelse liknar din,fast samtidgt inte...

Idag är dom 6 månader å mår fin fint.
Jag e glad att jag hittat en annan tvillingmamma att läsa om. Detta är första inlägget jag läst av dig,ska fortsätta röra mig framåt mot dagens datum när jag har tid.

Tack för att du delar med dig!

Tina Ulvunger - alskadebarn.se sa...

Whaaooooww!!
Läckert Lotta! Vilken underbar berättelse!! Och den är ju SANN!!!

Jag har ståpäls och tårar i ögonen!!!

Så ljuvligt, och visst känsn det 2som igår"?...

Bamsekram!!!

Karin sa...

Åhh vilken underbar berättelse, jag blev alldels tårögd. Tack för att du delar med dig.
Kram