Nu börjar man verkligen inse att mina små bebisar inte är små bebisar längre. När de står upp kan de titta ut genom altandörren o de låga fönstrena! De når att sätta på plattorna på spisen... De når att riva ner varenda blomkruka i de låga fönsterkarmarna... De kryper själva in i lekrummet o börjar leka när de vill leka o de klättrar själva upp i mitt knä när de är sugna på lite mammamys...
Idag frågade jag A om han ville gå lite med gåvagnen o ställde honom bakom den så han kunde ta tag i den o börja gå. Han skrattade o gick ett steg innan han blev störtförbannad, han slängde sig på golvet o skrek o sen satte han sig upp o pekade o bankade i "flaket" på gåvagnen o sa: däh, däh, däh! Till sist insåg jag att han nog ville att E skulle sitta där o satte alltså E i flaket.
Med en gång började A skratta igen o grabbade tag i vagnen o gick iväg! Men A var trött o det låg en matta på golvet o fötterna ville inte som A ville så det gick inte så bra, E försökte dock hjälpa till genom att gunga fram o tillbaka för att få mer fart på gåvagnen! Efter en stund var gåvagen tom o ledig igen o A bestämde sig för att nu var det hans tur att åka på flaket! Men usch, va det var svårt att komma upp! Mamma fick hjälpa till o då blev allt bra igen.
Nu skulle vi bara få E till att ge brorsan lite skjuts... "Icke, sa Nicke!" verkade E tycka o släppte helt enkelt taget om vagnen o STOD SJÄLV UTAN STÖD! När mamma skrek till pappa: MEN HAN STÅR JU SJÄLV! undrade han vad som stod på o satte sig lugnt ner! Nu började A bli arg igen - han ville ju faktiskt ha skjuts! Det är väl inte rättvist om bara brorsan får skjuts hela tiden verkade han tycka! I brist på villig tvillingbrorsa fick lilla mamma duga o en överlycklig A fick åka på flaket genom hela huset!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar