måndag, december 27, 2010

Dag 27 - En första

smak av föräldraskapets stunder av skräck och oro fick vi redan några timmar efter att pågarna föddes.
De låg på mitt bröst bägge två, så små, så fullkomliga, så ljuvliga.
Plötsligt ser jag att Emil är alldeles blå-röd på de kroppsdelar som är närmast mig.
Fredrik ringer efter personal som kommer och tar Emil och springer iväg med honom.
Vi väntar i timmar utan att höra något.
Sedan kommer de och hämtar Axel med för att han ska hålla Emil sällskap, men säger egentligen ingenting mer än att Emil ligger nere på neonatal nu.
De säger åt oss att vila.
Hur lätt är det?

Efter ytterligare nån timme får vi komma ner till dem, jag kämpar mig upp på benen och går sakta, sakta - det är kanske 18 timmar sen mitt akuta kejsarsnitt.
Vi får fortfarande inga bestämda svar, mer än att Emil mår för tillfället bättre.
De delar en värmebädd, och de är så små, så små.

Fredrik måste åka hem på natten, jag måste ligga på mitt rum på BB-avdelningen och pågarna ligger i sitt rum på neonatal.
När jag vaknar på morgonen tar jag mig med hög feber ner till neonatal igen.
När jag kommer in genom dörren möts jag av en syn jag aldrig glömmer.
Mitt i rummet står en kuvös, i kuvösen ligger Emil med syrgas och med slangar och sladdar kopplade överallt och maskiner som piper överallt.
Där och då forsade tårarna, jag var säker på att vi skulle mista honom.

Jag förstår fortfarande inte att ingen väckte mig och berättade, att ingen förvarnade mig om vad som väntade i rummet.

Men äntligen fick vi svar på vad som var fel.
De hade drabbats av tvillingtransfusion i min mage, dvs att Emil hade fått blod från Axel genom gemensamma blodkärl i den gemensama moderkakan - ett tillstånd som kan leda till döden för en eller bägge tvillingar om det inte upptäcks i tid.
Vi hade undersökts via ultraljud för detta varannan/var tredje vecka genom hela graviditeten utan att det upptäcktes - dels för att det inte blev så allvarligt som det kan bli och dels för att det var Emil, som var den mindre tvillingen, som tog blod och därmed såg det bara ut som om han växte ikapp sin bror lite.

Emil hade alltså alldeles för mycket blod i sig, och var alldeles röd i flera månader.
Dessutom hade han fått en infektion i kroppen, precis som jag, vilket gjorde honom så sjuk.
Han var aldrig i livsfara, men det är ju det man tänker när man inte får några svar på vad som är fel.
Efter en vecka i kuvösen var han frisk igen, och efter två veckor på BB var även jag frisk och vi fick komma hem!

5 kommentarer:

Hanna och Bemi sa...

Hej Lotta! Läste precis på din blogg att du och Emil hade en infektion i samband med förlossningen. Var det möjligtvis GBS? Jag är gravid och fick igår veta att jag bär på GBS. Brukar vara inne och läsa på din blogg :) så det var ett sammanträffande att jag läste detta nu.

Julkram
Hanna

Tvillingmamma Lotta sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Tvillingmamma Lotta sa...

Hej Hanna!

Nej, det var inte GBS.
Jag fick en infektion i kejsarsnittet - vad Emils infektion berodde på vet jag inte.
Kanske att han fått fostervatten i lungorna?
Det fick de bägge två nämligen, men jag vet inte om man kan få en infektion pga det.

Kram, Lotta

Sandra sa...

Åh, vilken mardröm att de springer iväg med barnet och inte meddelar vad som händer, det kan ju göra vem som helst till nervvrak! Sån tur att allt gick bra med Emil, trots den tuffa starten.

Anonym sa...

Jo man kan få en infektion av fostervatten i lungorna. Det fick min dotter och hon behandlades med antibiotika de första dagarna.