Dröm, och samtal om döden

Jag fick träffa Fredrik inatt.
I en efterlängtad dröm.

Sen det hände har jag ju slutat drömma.
Jag har längtat efter att få drömma om honom, att få se honom, att få höra hans röst - om så bara i drömmen.
En enda gång har jag drömt innan, strax efter den där dagen, men då var jag bara arg på honom i drömmen.

Inatt fick jag se honom.
Hans ansikte strålade av glädje över att se mig, han hade saknat mig lika mycket som jag saknat honom.
Jag tittade på honom, jag rörde vid hans ansikte, sen vaknade jag.

Fylld av glädje över att ha fått träffa honom, fylld av sorg över att det blev så kort.

Nästa gång jag vaknade var av Emil som bad mig vända mig så att jag låg med ansiktet mot honom.
Jag vill lyssna på ditt hjärta, mamma, sa han.
Jag hör det, det dunkar.
Sen sa han: Jag hade velat lyssna på pappas hjärta, men det var den där dumma regeln att vi inte fick se pappa när han var död.
Jag svarade att jag gjort så för att jag var rädd, för att jag ville skydda dem, att jag trodde att de skulle bli rädda om de såg pappa död.
Hur såg pappa ut när han var död? undrade han då.
Han såg ut som vanligt, han såg ut som om han sov bara, svarade jag.
Jaha, jag trodde han såg ut som ett skelett, svarade Emil då.
Jag sa att jag hade foton på pappa när han är död, och att han ser ut som om han sover bara, och sen var Emil nöjd.