1 år utan Fredrik

Så här dags för 1 år sedan så levde Fredrik fortfarande.
I ungefär 1 timme till.
Så här dags för 1 år sedan gick jag med en oro i magen och visste inte vad som var fel.

När han kom hem från jobbet på morgonen så pratade vi en stund i sängen.
Han visste inte om han skulle gå på julbordet med sitt jobb eller inte, och jag tyckte att det är väl trevligt att gå på, men ta det lugnt med spriten.
Pågarna kom in i rummet, av nån anledning pratade en av dem om mitt namn.
Mamma, du heter Lotta Fredrik Rosander!
Hade det varit förr hade du fått heta fru Fredrik Rosander, sa Fredrik och skrattade.
Nej, mamma, du heter Lotta Fis Rosander! sa Emil(eller Axel?).
Fredrik asgarvade och sa: Skyll dig själv! när jag klagade på detta namn.

Snart var det dags för oss att gå, och för Fredrik att sova.
På väg ut ur rummet stannade jag, fick en sån konstig känsla i kroppen och undrade: Fick han en puss egentligen?
Jag minns än idag inte om jag kröp upp i sängen igen eller inte och gav honom en puss, jag tror inte att jag gjorde det för jag hade ju så ont i ryggen som varenda morgon.
Däremot sa jag: Hejdå, älskling, jag älskar dig.
Sen gick vi, och rummet var ju mörkt så nån sista bild av honom har jag inte.

När jag gick ut ur huset tänkte jag: Skulle jag gå hem på min planering idag? Nej, varför skulle jag gå tidigare idag, jag har ju ingenting planerat.
Jag hade en tandläkartid på förmiddagen.
Jag låg i stolen och när klockan blev 11.30 började jag titta på klockan.
Jag ville bara komma därifrån.
Jag tittade på klockan, igen och igen.
Till slut sa tandläkaren: Har du en tid att passa?
(Det var ungefär då han dog, fick jag veta senare.)

En av mina tänder behövde mer tid än hon hade så jag fick en ny tid senare på eftermiddagen.
Jag tänkte att jag måste ringa hem sen och säga att jag kommer hem tidigare med pojkarna så att jag kan gå till tandläkaren igen.
Kom tillbaka till jobb och vid två ringer jag hem, han brukar ha vaknat då.
Ingen svarar.
Jag blir orolig, det känns inte bra, men jag tänker att han sover väl länge, det har han ju gjort förr.
Rusar iväg och hämtar pojkarna på förskolan, kör hem.
Klockan är snart tre, tror jag.

Öppnar dörren och rusar in: Älskling, vi är hemma!
Inget svar.
Tar några snabba steg till trappan, det suger i magen; Älskling?!
Inget svar, inget grymtande som tecken på att han hört men är för trött för att svara ordentligt.
Jag tar trappan i tre stora kliv och öppnar sovrumsdörren.
Han ligger i sängen.
Men älskling, sover du än?

Sen börjar mardrömmen.
Han sover inte.
Han andas inte.

Jag kontollerar andning.
Jag kontrollerar puls.
Jag startar hjärt- och lungräddning.
Jag ringer 112 samtidigt som jag fortsätter med HLR.

Jag ser fläckarna på hans kropp, de fula blålilaröda fläckarna som samlats på insidan av hans armar, på insidan av hans lår.
Han är kall.
Jag vet att han är död.
Men jag kan inte acceptera det.
Jag kämpar för hans liv, jag skriker i luren och undrar var ambulansen tar vägen.

Axel kommer upp för trappan och jag skriker åt honom att gå ner igen, att pappa är jättesjuk.
Sen kommer de.
De tar över HLR, de kopplar maskiner till honom.
Jag går ner till pojkarna, springer upp och ned i trappan mellan dem och Fredrik.
Han ser så liten ut där han ligger på golvet i bara kalsonger, så smal, så ynklig, inte min store starke man.
Jag hör maskinen säga att det inte finns någon puls eller va den nu säger, och att de ska fortsätta HLR.

Jag är så säker på att de snart tar ut honom till ambulansen, att vi ska åka iväg, att de ska göra honom frisk igen.
Men istället kommer bara läkaren ner.
Jag frågar hur det går.
"Det går inte" svarar han, "Han är död."

I den sekunden dog jag med.

Den enda anledningen till att jag fortfarande andas är våra barn.
Våra underbara, fina, älskade pojkar.
4 år gamla blev de faderlösa.
Var fan finns meningen med det?

Idag går vi till graven.
Och sen kör vi ut i skogen.
Det är vad pojkarna vill, de minns att vi så ofta var i skogen med Fredrik.

1 år har gått.
1 år utan Fredrik.
1 år levandes i en mardröm.

Vi saknar dig, Fredrik.
Vi älskar dig.