Många pratar om det första året, bara det gått ett år så blir allt lättare.
Då har man gått igenom alla stora helger, alla födelsedagar, alla minnesdagar, utan honom - sen är det down hill from there.
Så är det inte.
No way.
Nu har vi tagit oss igenom det första året utan Fredrik.
Vi har tagit oss igenom hans födelsedag, julafton, nyårsafton, pojkarnas födelsedag, årsdagen för när vi träffades första ggn, årsdagen för vårt förhållande, bröllopsdagen, semestern, min födelsedag, årsdagen för hans död.
Vi har överlevt.
Vi har haft bra dagar.
Vi har haft dåliga dagar.
Vi har skrattat, vi har gråtit, vi har pratat om alla våra minnen av Fredrik.
Vi har saknat honom varje sekund.
Nu är det dags igen, nu ska vi ta oss igenom hans andra födelsedag sedan han dog.
Och det känns för jäkligt.
Förra gången var jag fortfarande i chock och inte medveten om omvärlden.
Det gör lika ont den här gången.
Det är hans födelsedag och han är inte här så att vi kan fira honom!
Jag läser om andra, som mist sin älskade som jag.
Jag ser att en del redan lever i andra förhållanden, har träffat en ny man inom ett år.
Jag hoppas att ingen förväntar sig det av mig, att jag ska träffa en ny man att leva med nu.
Hur ska jag kunna göra det?
Det är ju Fredrik jag älskar, det är Fredrik jag valde att leva mitt liv med, jag är inte redo för någon annan.
Jag är inte intresserad av att hitta någon annan, jag vill inte ha någon annan.
Jag älskar ju Fredrik fortfarande.
Visst kan jag tänka tanken, och diskutera att jag inte kommer att leva resten av livet ensam.
Jag vill ju dessutom egentligen ha ett barn till, VI ville ju egentligen ha ett barn till, en lillasyster om man fått välja.
Men när blir man redo för det?
En annan man, nya känslor?
Fredrik är så närvarande i mitt hjärta, i min själ.
Där finns inte plats för någon annan.
7 kommentarer:
Som du vet så finns ingen "isntruktionsbok för livet" även om vissa verkar tro det... Att träffa en ny kärlek kan ta ett år, 5 år eller aldrig, men det är du och dina "Pågar" som måste känna vad som är rätt för er! Jämför inte med andra! Ta hand om er!
Många kramar!
Ulrika
Håller med föregående talarinna.
Det är bara du som kan avgöra OM du vill träffa någon ny man och du kommer bara att stå där med honom utan att du har tänkt på det. Strunta i hur andra har det, ta det i er takt.
Många varma Kramar
Catarina/missFBK
Jag har läst din blogg sen lång tid tillbaka! Jag tycker att du visar en enorm styrka, samtidigt som man inte har något val. Livet måste gå vidare för dig och era pojkar! Lev så att det känns rätt för er, prata så mycket ni behöver om Fredrik, gråt så mycket ni behöver MEN ha inte dåligt samvete för att ni även visar glädje!
Om du träffar en ny man får framtiden utvisa, men Fredrik kommer ändå alltid att finnas i ditt hjärta.
Många styrkekramar från lilla mig!
Det viktigaste är att det alltid ska kännas rätt för DIG. Bry dig inte om andras förväntningar.
Kramar, N
Det blir inte nödvändigtvis LÄTTARE för att det gått ett år, men ANNORLUNDA. Och förra året var du fortfarande i chock, så det räknas inte riktigt som första gången för den delen... men med tiden så förändras det, det finns en igenkänningsfaktor också. Jag brakar fortfarande ihop varje gång jag närmar mig årsdagen av min dotters död och födelse, och nu är det 8 år sen.. men samtidigt vet jag hur jag ska ta mig igenom det, hur hemskt det än låter får man rutin även på sånt efter några år. Jag vet vad jag behöver, jag vet hur jag ska göra för att inte sänka mig totalt. Men det tog några år att lära sig...
Och ingen förväntar sig av dig att du ska träffa en ny man, varken nu eller sen. Händer det så händer det, och då är det lagom och dags. Det finns ingen manual för hur man ska göra, det finns inget universellt rätt och fel. Det finns bara rätt och fel för dig och pojkarna, och det känner du bäst. Livet ÄR inte förutsägbart (som vi så smärtsamt fått erfara) och ibland måste man bara låta det vara som det är. Det som sker det sker, och träffar du en ny man så är du redo för det då. Du har gjort en hissnande resa det här året som gått - du har mist din man, du har tappat enormt i vikt, du har flyttat... hur mycket kan man egentligen begära av en människa??? Ta nu hand om dig och sköt om dig och pojkarna, det är det viktigaste.
HEJ!
Å, vad glad jag är att jag har hittat dig igen. Du finns ofta i mina tankar. Mitt "bokmärke" på dig har fastnat på 31 dec förra året...
Håller med om att det absolut inte behöver vara lättare 2:a året. När mina första tvillingar (varav tjejen dog efter 10 dagar) fyllde 2 år så var jag mer ledsen än när dom fyllde 1. Det kom som en riktigt chock, var inte beredd på att det kunde vara så. Men som sagt, det finns ju ingen manual till livet.
Jag är iaf glad över att få ta del av ditt liv på bloggen. Det ger en styrka och glädje att följa era framsteg, vägen tillbaka till ett liv trots det ofattbart tråkiga som har hänt er.
Varma kramar!
Sorgen är kärlekens baksida. Två sidor av samma mynt.
Din sorg visar på den enorma kärlek du hade/har till Fredrik.
Friskt, fint och sant men det gör inte mindre ont för det.
Idag ska jag tända ljus för en person jag mist...mycket sorg finns trots att det gått en tid.
Kram
Skicka en kommentar