Självklart. Varför är jag inte förvånad? Just idag, dagen innan deras 2,5-årskontroll på bvc. Så smäller det.
I morse var det As tur att inleda. De kom springandes i hallen, E satte en hand i ryggen på A - och så small det i golvet. A skrek, E skrek för att jag satte honom på trappan, jag skrek åt E som inte ville sitta där och F skrek åt sin halvdöva mormor i telefonen... Jodå, tänderna klarade sig den här gången, men läppen sprack.
I eftermiddag kom våra vänner över på middag. Karlarna fixade maten vid grillen, vi tog upp ungarna på pågarnas rum och satte oss vid datorn i rummet bredvid för att titta på bilder. Vi hör hur de skrattar, hoppar och sen börjar springa därinne, runt, runt. Precis när vi känner att nu, nu får vi sätta stopp för det här - då hör vi smällen. Sen skriket.
E har trillat och slagit pannan rakt i kanten på sängbenet. Bulan växer inför mina ögon. Det är ett stort mörkblårött jack djupt in mitt i bulan. Jag har aldrig sett något liknande. E skriker och tårarna sprutar. Jag vet inte vad jag ska göra, vänta och se eller ringa sjukvårdsupplysningen eller åka in med honom. Men han är som vanligt, förutom att han skriker förstås.
F blir jag bara arg på, han tänker bara på maten som blir förstörd för att jag håller på med E istället för att duka. Han tycker jag är löjlig som ens funderar på att ringa om det. Jag ringer mamma istället! (hon är trots allt sjuksköterska) Vid det här laget är han redan igång igen, åker rutschkana med de andra som kommit ner från rummet och gått ut istället. Han springer och skrattar redan igen - men när man ser hans panna blir man livrädd. Jag övertalar hönsmamman att vänta och se, precis som alla andra tycker.
Så småningom ser vi att det börjar lägga sig igen, jacket sjunker in i bulan och är inte så djupt längre, bulan ser inte så ilsken ut längre. Men han börjar klaga, han kan inte rynka sina ögonbryn, det blir en grimas av smärta. "Mamma, jag ont i pannan" säger han. Han får en "spruta" ipren och efter ytterligare en stund börjar den verka. Lagom tilll att det är dags att sova är han på topp igen, hoppar, studsar, busar, så att vi börjar bli oroliga att han ska slå sig igen...
När kompisarna åkt hem vill han INTE gå och lägga sig, han är inte trött alls säger han! Man får som bekant inte alltid som man vill, 2 minuter senare ligger han i sin säng och får en gonattpuss liksom brorsan. Det tar inte 2 minuter förrän bägge två sover!
I morgon är det dags för 2,5-årskontrollen. Hon lär ju inte ha problem med att se skillnad på dem. Han med den spräckta överläppen är A.Han med värsta bulan i pannan är E. Hon som skäms och halvt om halvt börjar oroa sig för anmälan om misskötsel av barn är deras mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar