Mitt inlägg i "debatten":
Jag njöt i stora drag av uppmärksamheten mina två juveler väckte!J
ag tycker ju själv att de är världens sötaste små bebisar - klart jag vill visa upp dem för hela världen om de nu är intresserade!
Nästan all uppmärksamhet var ju faktiskt positiv: "åh, så söta", åh, titta - tvillingar, så söta, så lika" - men jag mötte oxå alla människor med ett leende.
Vänliga frågor svarade jag gärna på, jag fick ju prata om det bästa jag visste, mina barn!
Det enda som var tröttsamt var när man fick kommentaren: "Är det inte jobbigt? Visst är det jobbigt?"
Det enda jobbiga med att ha tvillingar var att alla frågade om det var jobbigt!
Jag upplevde aldrig att folk dök ner i vagnen, bara att de böjde sig framåt och tittade på sin höjd.
"Cirkuskänslan" var oxå sällsynt, det hände några enstaka gånger, men såna människor finns alltid, dem ignorerade jag.
För majoriteten av alla som tittade, kommenterade och stannade och pratade gjorde det ju för att de tyckte att mina barn var så söta, och för att de inte är vana vid tvillingar.
Det är något särskilt med tvillingar, alla får inte tvillingar, våra barn är speciella som är tvillingar - varför inte se det som något positivt istället!
JAG känner mig UTVALD, jag känner mig som en SUPERKVINNA, JAG har fått den stora ÄRAN att bli tvillingmamma!
Jag visar stolt upp mina mirakel för hela världen.
Och nu när de är 2,5 år gamla så kan jag känna saknaden av allas blickar och kommentarer - för tro inte att folk tittar lika mycket på era tvillingar när de blir större!
Det är tvillingbebisar som alla blir så fascinerade av!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar