Jag funderar mycket nu - på allt möjligt.
Pågarnas ena fröken är gravid, nu syns det så tydligt att jag vågade kommentera det utan att riskera få en fet smäll.
Jag vet ju själv att man kan gå runt med mage som nästan skulle kunna vara en gravidmage...
Hon är lika gammal som jag och F, och väntar barn nummer 3.
Jag antar att jag känner klockan ticka...
Jag blir ju inte yngre.
Men vill jag ha fler egentligen?
Jag är nog inte helt säker alltid.
Samtidigt så sörjer jag att inte få vara med om det igen, att inte få vara gravid igen, få börja om med en liten, ett nytt liv.
Det är ju just det man går miste om som tvillingmamma.
Att få börja om med barn nummer två...
Nummer 1 och 2 klaras ju av på samma gång.
Men tänk, en liten bebis!
En lillasyster!
För jo, visst önskar jag mig en liten flicka oxå.
En lillebror hade blivit lika älskad han förstås, men ändå.
Men visst, det är ju praktiskt med 2.
2 barn, 2 föräldrar.
3 sovrum, perfekt.
Lagom plats i bilen.
Och vi vet ju inte ens om vi kan få fler barn.
Det var mot alla odds som vi lyckades göra pågarna, våra mirakel!
Pallar jag gå och längta igen, misslyckas varje månad, sörja barnet som inte vill bli till?
Och hur länge vågar man vänta med att börja försöka, när det blev 6 års väntan på pågarna?
Och tänk om det blir 2 igen?
Visst, vi har vanan inne och det hade ju varit stencoolt med dubbla tvillingpar.
Men jag har svårt att se mig själv som 4-barnsmor...
Men jag vill ju få börja om, vara med om miraklet igen, att få känna hur magen växer, hur det buffar därinne.
Jag har aldrig varit så lycklig, så lugn, så rofylld, som när jag var gravid med pågarna.
Så stolt över min kropp, över vad den kunde uträtta!
Men nej, inte riktigt ännu ändå, mina söner ska få lov att vara små ett tag till, få vara ensamma om mamma och pappa ännu ett tag - de får dela på vår uppmärksamhet tillräckligt som det är.
Lite större kan de allt få bli innan vi börjar prata allvarligt om syskon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar