lördag, januari 17, 2009

Kämpar

Vi kämpar på, vi som är resterna av vår familj.
Som Axel säger: Det var den tusensexton bästa dagen när pappa levde och vi var alla i familjen.
Vissa dagar är ganska okej, andra är långt därifrån.
De sista dagarna har jag gråtit mycket.

Jag fick fakturan från begravningsbyrän i veckan, och med låg en liten lapp om att jag kunde komma inom när jag ville och hämta cd-romskivan med foton.
Eftersom jag inte orkade se honom igen när han kommit till begravningsbyrån efter obduktionen så kom vi överens om att de skulle ta några foton på honom, när han var klädd i sina kläder, lagd i kistan med fotona på oss fyra och med sin snus.
(Jag hade redan tagit mitt farväl av honom här hemma.)

Jag tog tjuren vid hornen i går när pojkarna fortfarande var på förskolan, satte mig vid datorn och klickade upp bilderna.
Det kändes som att om jag inte gjorde det med en gång så skulle jag aldrig titta på dem, och jag vet att det kommer en dag då pojkarna vill se fotona - jag lät dem ju aldrig se honom efter hans död.
Om det var rätt eller fel vet jag inte, men det var vad jag kände var bäst just då, jag ville ju skydda dem från allt ont.

Det var en lättnad att se att han fortfarande var fin, men jag blev så ledsen av att se hur hans kläder satt lite illa, ingen kunde vara mer noggrann med sina kläder än Fredrik.
Det var så hemskt att se hans fina ansikte, hans underbara händer, och även om han låg så fint på en mjuk kudde så såg det så trångt ut.
Fast det jag mår sämst av var att hans ring inte satt på hans finger.
Jag blev ju tillfrågad om jag ville ha den, men det ville jag ju så klart inte, vi är fortfarande gifta och självklart skulle han ha sin ring på sig även i döden.
Men den satt inte där.
Jag måste kontakta dem på måndag och fråga var den tagit vägen, om de satt på den efter fotona eller vad som hänt.
Jag mår tillräckligt dåligt av att jag själv inte kan använda mina ringar (kanske när jag gått ned några kilon till), jag vill inte behöva tänka på att han inte heller har sin på sig.

Pågarna kämpar oxå på, Axel pratar mycket om Fredrik, är ledsen och säger att han saknar honom.
Men jag blir så orolig för Emil, han pratar nästan aldrig om Fredrik, han har börjat kissa i sängen igen och hans stamning har blivit så mycket värre.
Han mår så fruktansvärt dåligt av sin stamning, han är så medveten om den nu, och blir så arg, ledsen och frustrerad när orden fastnar hela tiden.
Första besöket hos logopeden (ja, efter 1 års väntan har vi äntligen kommit dit) så visade det ju sig att logopederna delat upp uttalsfel och stamning mellan sig och Emil behöver ju jobba med både och...
Hon vi var hos var hon med uttal, så nu väntar vi på en tid hos den andra logopeden istället eftersom jag är mycket mer orolig över hans stamning än hans små uttalsproblem.
Men Axel ska gå hos henne och få träna sig på att säga R, och vi ska få hem material att jobba med så då kommer ju Emil med på ett hörn med uttalet oxå.

Avslutar med några bilder:


Söta goa Emil busar med sin mamma framför kameran.


Söta rara Axel poserar allvarligt.


Axel och Bagheera myser igen.


Bagheera har en lite udda stil...

19 kommentarer:

Gitte sa...

Härligt att se din katt ligga som min.... ser helkul ut .

Anonym sa...

Det var starkt att titta på bilderna, att du tog tag i det. Skönt om du kan få klarhet i ringen, jag hade inte heller kunna släppa en sån sak.
Vilka go'a killar du har. Stackars lilla Emil. Det är inte lätt för barn alltid att kanalisera sin sorg. Jobbigt för honom att stamningen blivit sämre. Vad dumt att ni måste gå till olika talpedagoger - det borde ju vara bättre att kunna ha en och samma som lär känna Emil. Skickar massor med kramar!!

Gitte sa...

Förra kommentaren blev lite kort, men efter att ha läst ditt långa inlägg,,, så tänkte jag inte på att de hörde ihop.. och den var ju mer tänkt som en kommentar till bagheera som låg o sträckte ut sig. Efter att ha läst ditt senaste inlägg så blir jag åter igen så tagen o ledsen o lider med dig. Och förstår att du verkligen undrar vart är hans ring?? Hoppas du får ett svar på månd som lugnar dig.

Tiden går o läker sår sägs det, men jag förstår att det är kämpigt emellanåt, trots att det verkar som om du mitt i allt ändå lyckas gå vidare. Jobbigt att emil har det så tufft med stammningen, men det kommer ni lära er att arbeta bort, så jag hoppas ni snart får en logopedkontakt för hans skull. kramis igen

Pihlina sa...

Åh vilken fantastiskt härlig katt!

Och vad starkt att titta på bilderna. Som du säger, så kanske det aldrig blivit gjort annars.
En liten story, angående att visa för sina barn, är att när jag var liten så brann vårt hus och en massa bilder togs. JAg fick aldrig se de där bilderna, och inte heller själva förödelsen. Så i min värld har jag byggt upp mycket värre scenarion. Hade jag fått se bilderna hade jag vetat att såååå farligt var det inte. Mer en tanke om att ibland kan bilder lugna också. Att se att pappa har det bra, att han liksom sover... att de inte behöver oroa sig för honom. Kanske. JAg vet inte alls.

Jag skulle också tycka det var jobbigt med ringen... hoppas du får klarhet i det.

kattiiiiss sa...

Älskade vän, livet är inte lätt... Jag kan föreställa mig hur jobbigt och tufft ni har det. Dag för dag går och för varje timme och minut så växer saknaden av Fredrik. I era minnen kommer han alltid att finnas kvar. Dessutom lever han vidare i era pojkar. Det är aldrig lätt att gå vidare när man har förlorat någon man älskar. Man får ta det i sin egen takt, gråta, prata och känna efter hur man mår och hur mycket man orkar. Det är klart att pojkarna också saknar. Det måste vara jättetufft att vara 4 år och förlora sin pappa. I den åldern kan man inte riktigt förstå och ta in vad döden är för något. Det är jättebra att Axel pratar om det men att Emil sluter sig oroar mig också. Även barnen måste få ut sina känslor och sin sorg. Se hur det går om han ändrar sig. Annars kan jag varmt rekommendera lekterapi, ett sätt att "leka ut sin sorg". Och stamningen kommer att bli bättre, ge det lite tid och några besök hos logopeden.

Hoppas att du får svar på dina frågor om ringen.
Kan berätta att jag såg min pappa när han hade gått bort. Jag tyckte att det var vackert. Han såg för första gången på många år, frisk ut. Han var så fin och såg ut som om han sov. Om A och E hade sett bilderna nu så tror jag inte att dom hade tänkt så mycket på att Fredik är borta på bilderna utan bara att det är deras pappa som är där. Precis som på alla andra foton och bilder ni har på honom. När rätt tidpunkt kommer så är det ditt beslut att ta.

Bäst jag slutar skriva nu innan det här blir en uppsats istället för en kommentar.

Skickar en stor stor kram till er.
Ni vet att ni finns i våra tankar.
Katarina

Anonym sa...

Vilka fina foton!
Ta hand om varandra!Du klarar det här så bra, och jag tycker du är otroligt stark som orkade se bilderna. Hoppas du får klarhet i ringen - sånt betyder ju hur mkt som helst.
*Kram*

á Yeliqa sa...

Starkt av dig att titta på bilderna. Hoppas att du får klarhet med ringen så att du inte behöver oroa dig över det också.

jag hoppas även att det löser sig för Emil både med stamningen och sorgearbetet

Kram!

Hanna och Bemi sa...

Dina pojkar är så underbart söta! De har så fina ögon. Är det dina eller Fredriks ögon de ärvt?

Jag hoppas du får klarhet i var ringen finns. Jag förstår att du vill veta så att du kan släppa det.

Vad snällt av begravningsbyrån att erbjuda sig att ta bilder av Fredrik åt dig och åt pojkarna. Valet att inte låta pojkarna se Fredrik var nog ganska naturligt. SOm du skriver, du vill skydda dem från allt ont och det är bättre att de har en annan bild av sin pappa än som just död. Bättre att de minns honom så som han var, full med liv.

Jag fick tyvärr se min mamma efter att hon dött, ingen tänkte på att hindra mig från att gå in i sovrummet den där morgonen. Pappa hade fullt upp med att hantera allt själv och hade fått lugnande av läkaren som kom. Det är inte så jag vill minnas min mamma och det gör ont ibland när den bilden kommer på näthinnan. Så, från ett "barn" (jag var 18 år men ändå mammas barn) synvikel tycker jag det var ett jätteklokt val du gjorde!!

STora styrkekramar
Hanna

Nemi sa...

Oj, oj, oj, vännen. Det är så tråkigt och orättvist att ni ska behöva gå igenom detta. Men ni är kämpar! Ni klarar detta. Ni har varandra.

Jag tycker att det är bra att DU följer ditt hjärta i DINA beslut. Att inte låta pågarna se Fredrik förrän DU tycker att de är redo för det. Att DU väljer att själv se bilderna nu. Att DU väljer att Fredrik ska ha ringen på sig - så där hoppas jag verkligen att det har gått rätt till och hoppas att du får en bra förklaring till varför ringen inte satt på hans finger när fotot togs. Oavsett förklaringen är det synd att den inte fanns på hans finger vid fototillfället då det var så du ville ha det!

Även om du inte kan ha dina ringar på fingret just nu kanske du kan ha dem i halsband? Många som inte kan ha sina ringar på fingrarna bär dem så istället. Fint tycker jag, funderar på att bära mina så själv (fick allergisk reaktion på fingret för några år sedan och bär dem numera bara till fest).

Hoppas att talfel och stamning fixar till sig snart!

Jättefina bilder och underbar stil han har er fina katt!

Kramar i massor!

Anonym sa...

Så starkt av dig att orka titta på bilderna, misstänker precis som du att det kanske inte blivit av annars. Och jag hoppas att du får klarhet om ringen snabbt!

Så otroligt söta foton du tagit på pojkarna och katten med, hoppas det löser sig med talet! Linn har också lite problem med uttalet, men det är inget vi träffat någon om än, får väl se om de tar upp det på 5-årskontrollen framöver.

Stor kram,
Sandra

Helena sa...

Mina föräldrar fotograferade motvilligt min farmor sista gången de var hos henne efter hon gått bort, jag kunde inte åka både då och till begravningen. Jag har bara tittat på bilderna en gång och det var hemskt jobbigt, speciellt innan, men det var fint att få det avslutet, glad att mina föräldrar gjorde det. Inga paralleller i övrigt, er sorg är en helt annan (hur mycket jag än tyckte om henne).

Jag visste inte att Emil stammar. Stammar han mkt? Min lillebror (nu 30) stammar (ganska mycket).

Kram H (BoS)

Anonym sa...

Älskade kära Lotta med två underbara pojkar....kan inte mer än skicka en bamsekram till er alla!

KRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAM

Eva (Gbg-tjej)

Anonym sa...

Ett steg i taget. Du är stark som klarar så mycket, trots oro och många funderingar!
hoppas att det finns en enkel förklaring till varför han inte hade sin ring på fingret.
Hoppas också att ni snart får tid hos den andre logopeden. Får barnen chans att prata med någon psykolog eller så?

Anonym sa...

Kära Lotta!! Dina inlägg berör mig alltid lika djupt! Starkt av dig att titta på bilderna och att du inte såg honom efter att han lämnat hemmet kan jag förstå. Vad bra att man kan få bilder,hade ingen anning om det faktiskt. Jag förstår att Du undrar över ringen,för Din önskan var ju att han skulle ha den med sig!Hoppas att svaret du får på måndag blir rätt, skulle de inte ha sänt med honom ringen,kan jag förstå din besvikelse och ilska. Ang att du inte kan bära dina ringar,så gör som någon mer tipsade om sätt dem på halsbandet,kanske det där du fick en jul av Fredrik,utan att veta om innan!! Jag är förlovad och kan heller inte ha min ring efter barnen.Den hänger i kedjan tillsammans med ett hjärta jag fått av min Joakim.
Pojkarna dina är så fina och liknar sin Fredrik. Hoppas att det ordnar sig med Emils stammning,han är ju inte så gammal än. Jag hoppas att Emil också öppnar sig mer och pratar om fedrik som axel gör.Sänder varma tankar och kramar till er lilla familj. Sköt om er och ta vara på er!!

Anonym sa...

Lotta min vän, jag har inga ord, alla ord verkar så överflödiga.

Varm kram till er.

/Anne

Unknown sa...

Du har en liten sak att hämta på min blogg.
Hittade till din blogg genom länkar på andra bloggar och din sida berör!

Kram Helena

Anonym sa...

Hej, hittade till din blogg genom en annans. Har läst igenom lite grann o beklagar verkligen vad som hänt. kan inte föreställa mig men är själv en ensamstående mamma till tvillingar sedan födseln, så ville bara kika in o lämna en komentar. ta hand om er. camilla

Marko sa...

Kämpa på Lotta! Du verkar så stark. Du kommer orka.

Carina (62CarinaZ) sa...

Tänker på er, hade varit skönt att få träffa dig på söndag och beklaga er sorg personligt(kanske det hade blivit för mycket för dig) men vi ses förhoppningsvis en annan gång.

Carina