måndag, december 01, 2008

Saknad

Begravningen blev vacker, ljus och stilla.
Men fruktansvärd, vidrig och outhärdlig.

Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv.
Jag har aldrig känt mig så ensam.

Jag saknar honom så att det gör ont.
Jag vet inte hur jag ska kunna leva utan honom.
Min älskade, min bäste vän, mitt allt.

Det enda som håller mig uppe är våra barn, dessa två underverk som är så lika sin far.
Jag ser honom i dem varenda sekund.
De saknar honom så och jag kan bara säga att han älskar dem, att jag saknar honom jag med och hålla dem i min famn.

Fan.
Man ska inte bli änka vid 35.
Man ska inte förlora sin pappa när man bara är 4 år.
Hur fan kan det få lov att hända?

25 kommentarer:

Anonym sa...

Jag skickar många varma kramar till dig och dina söner.
*Kramar om*

Anonym sa...

*kramar om*
Det är för jävla orättvist, det är det. Skönt att det blev en fin begravning.. men ändå..

Anonym sa...

Vill skicka dig många varma kramar, tänker ofta på dig och dina söner, jag har själv gått igenom samma sak som dig, jag var 34 år och det var tufft, men du måste tillåta dig själv att vara ledsen och verkligen sörja, jag minns det som om det hände igår, min man finns ständigt i mina tankar, i början kunde jag inte titta på film som vi spelat in på våra semestrar, men efter hand som tiden gick så kunde jag både skratta och gråta nästan på samma gång....så styrke kramar skickar jag i mängder Kram

Helena sa...

Nej, det ska fan inte få hända!

Jag skickar massa kramar, vet att det inte hjälper, men du ska veta att jag tänker på er och känner med er och tycker det är så grymt orättvist.

Kram Helena (BoS)

Anonym sa...

Ja...det är jä jävla orättvist när så tragiska saker händer människor som verkar vara så alltigenom goda som ni!
Hoppas att du har fått bra kontakt med någon psykolog...
Finns det någon grupp du skalle kunna ansluta dig till med kvinnor/ män som varit med om samma sak? Brukar ju liksom vara det som nästan hjälper mest. Att få prata med människor som verkligen, verkligen vet hur det känns och kanske även hittat sätt för att komma tillbaka till livet så småningom? Man läser ju om hur viktiga dessa gruppträffar har varit för människor som mist en anhörig i tex tsunamin, estonia, branden på siscot i Göteborg osv.

Bamsekramar från Eva (Gbgtjej)

Anonym sa...

Tänker på dig i din svåra stund, jag tänker inte säga att jag vet hur du känner för jag har inte upplevt det gudskelov, men jag kan tänka mig att det kan hjälpa att få kontakt med någon som varit med om samma sak, eller i allafall läsa om ngn som varit med om det.

Denna blogg skrivs av en kvinna som förlorade sin man under en hjärtoperation i somras. Jag hoppas att du inte tycker att jag lägger mig i, jag känner ju inte dig, men ville bara tipsa dig om den..
2anewlife.wordpress.com
Ta hand om dig och dina små, jag tror på dig.

Åsa

Anonym sa...

Ord är överflödiga Lotta. Det är fanimig inte rättvist, inte på någon punkt.

Kramar till dig, Axel och Emil.
/Anne

Nemi sa...

Nej detta är inte alls rättvist. Det borde inte få hända. Inte någon och särskilt inte en underbar familj som er.

Massor med varma kramar!!!
N

Johanna sa...

Mamma berättade cammilla från ditt jobb.
Stackars dig :'(

//Jojjan

Camillas blogg sa...

Jag tänker på dig och barnen varje dag! Livet är orättvist, sådant borde absolut inte få hända!

Skickar jättemånga kramar till dig Lotta!

Kram Camilla

Anonym sa...

Tänker på er och skickar kramar till er alla tre.
Sånt här ska inte få ske....gråter.

Gitte sa...

Absolut vännen detta ska inte får inte hända!!!!!!! Livet är så orättvisst... varför blir man utsatt för sånt elände?
Förstår att det måste varit obegripligt,dramatisk jobbigt att ha begravning för sin älskade.
Hoppas du får möjlighet snart att gå o prata hos en professionell lyssnare som kan hjälpa dig vidare i livet. Jag förstår också att det är barnen som håller dig ovanför vattenytan o det är ju tur att ni har varandra.... kramas kramas det vet jag att ni gör. KRAMAR från mig din tidigare sol kollega

Anonym sa...

Jag hittade din blogg just idag... och jag vet inte vad jag ska säga? Jag gråter en stilla gråt här i soffan och hoppas att jag aldrig ska behöva vara med om det du är nu. Men jag vet att det ska vi ju alla, någongång. Kankse är det det som smärtar mig mest - att ingen tid är lovad oss, att man aldrig vet NÄR... Jag tänker så på dig och hoppas du kan hitta någon ljuspunkt någongång lång därframme, och då ska jag stå och hoppa jämfota av glädje med dig! Styrkekramar från en annan mamma...

Anonym sa...

Nej, du skulle verkligen inte behöva bli änka vid 35, det känns så fel. Samtidigt är det skönt att höra att begravningen var så fin, och kanske var det bra att du verkligen fick sörja ordentligt. Hoppas du hittar någon bra att prata med, tror det kan underlätta bearbetningen för dig.
Tänker på dig ofta, ofta och önskar det fanns något jag kunde göra för dig!
Stor kram, Sandra

Anki sa...

Åh Lotta, styrkekramar till dig i massor vännen!

Det går inte en dag utan att jag tänker på dig och dina pojkar och det känns så ledsamt så det inte är sant.

Skulle fått iväg ett kort till dig i förra veckan men både jag och Hugo har varit så krassliga men du vet att du/ni finns i mina tankar.

Ja inte ska man bli änka eller förlora sin pappa i så ung ålder inte och man säger att allting har en mening men vad är meningen med detta? Jag kan det inte förstå.....

Skönt att höra att begravningen blev så fin och sångtexten nedan är ju helt underbart vacker.

Många kramar
Anki

Anonym sa...

Nej det är så fruktansvärt, så förbannat ledsamt och orättvist...inte nu vid så ung ålder han skulle ju finnas kvar hos dig/er åtminstonde 40år till :(
Vill bara ge er en massa kramar och säga att ni är i mina tankar varje dag.
De varmaste kramar,
Inger m VEF, Karlskoga

Anna Maria Niia sa...

Vill kunna vifta med ett trollspö och göra allt bra igen...

Tänker på dig och killarna varje dag...

Kram till dig och bus till pojkarna / Anna Maria

Resenären sa...

Livet är så jäkla orättvist.
All kärlek till er alla tre!
Kram

Anonym sa...

Det är så förbannat fel och orättvist. Jag tänker på er ofta.

Kramar

Anonym sa...

Det så ont i mig att läsa om detta. Hoppas du hittar styrkan att orka gå vidare... Sörj så länge DU behöver!

Vibbe sa...

Varma kramar till dig och dina underbara killar
Kram
Vibbe

Anonym sa...

Nej livet är allt annat än rättvist. Jag tänker på er massor och skickar varma kramar i massor!!

kram, Marie

Carina (62CarinaZ) sa...

Tänker på er....

Anonym sa...

Usch, det gör så ont i mig att läsa det här..jag var i samma situation för nästan 12 år sedan..eller ja, jag var där dina söner är, bara att jag var elva vid den tidpunkten. Min mamma gick bort vid 35 års ålder från att ha varit helt frisk en dag till att plötsligt få en hjärtinfarkt och slitas ur vårt liv, för att vi aldrig skulle få återse henne. Det är en extremt tung kamp, det tar många år att komma tillbaka, men du kommer klara det!! Du har så fina pojkar och du kommer lära dig att se hur stark du verkligen kan vara och hur mycket du kan kämpa. Hur ont det gör så kommer det göra dig till en kämpe..Du är fantastiskt stark här, och om du nån gång känner att du vill ha någon att prata med, någon utomstående, så finns jag bara ett mejl bort (mejlen finns på min blogg isf) Jag sänder många varma kramar till dig! Ta hand om dig och pojkarna *kramar*

Sofi sa...

Halkade in här på din sida. Går igenom samma helvete som du gjort när din älskade dog. Min älskade Andreas dog i julas, 36 år ung. Vet egentligen inte vad jag vill få ut av detta men det skänker ett lugn när jag ser att man kan gå vidare. Trots att det känns som om att livet fullständigt tar slut..... Kram till dig!