söndag, december 28, 2008

Vem?

Emil satt och byggde en pärlplatta och funderade i går morse.
Sen sa han:
"Mamma, vem tar hand om barnen om mamman också dör?"

Jag tog honom i famnen och förklarade att då kommer någon annan som tycker om barnen att ta hand om dem, det är alltid någon som tar hand om dem, de behöver aldrig vara ensamma - samtidigt som jag försökte säga att jag inte ska dö nu, även om jag inte vågade lova honom det.

Älskade vännen.
Jag är så ledsen att du ska behöva tänka på sånt.

Älskling, vi saknar dig så.

10 kommentarer:

Gitte sa...

Ja, du lotta... så hårt att sonen behöver ens tänka detta. men jag förstår att han gör det...
Och det måste vara tufft för dig att behöva ta såna här situationer, men samtidigt är det jättebra att dina gossar faktiskt säger vad de tänker på och inte grubblar inombords för mkt.

Hur mår du nu efter din op?
Kramis från gitte

anneli sa...

Det är inte utan man får tårar när de små liven ska behöva tänka och undra över vem som ska ta hand om dem om inte Du skulle finnas där hos dem!! Vi får hoppas och be att Du kommer finnas där under hela deras uppväxt,se dem få barn osv!!!

Många kramar till dig och pojkarna!!

Zara sa...

Det funderar mina barn mycket på också även om de inte varit med om er tragedi. De vet att de då får bo hos min syster, de har pratat jättemycket med henne om det också. Det ger dem en trygghet att veta var de hamnar om det skulle hända oss något.
Kram vännen!

Kaatzi sa...

Det är kloka pojkar Du har.
Och en underbar mamma Dom har.
Hoppas att ni tar hand om varandra alla tre.
Skickar en stor stor kram
Katarina

tvillingmamma lotta sa...

Gitte: Jag mår fint efter op, jag har inte ont nånstans, såren läker fint (5 hål i en rad över magen) och jag dricker och äter soppa utan problem.
På nyårsafton får jag lov att börja äta mosad/puread mat, jag längtar!
Värdinnans mat ska ätas med hjälp av en stavmixer...
Hade det inte varit för hålen i magen, för att jag aldrig är hungrig och bara kan dricka lite åt gången så hade jag inte trott att jag verkligen var opererad.

Stora kramar till er alla, mina vänner.

Gitte sa...

Skönt att höra att du mår bra efter din op. Inte hungrig?? hm detta är jag ju inte heller egentligen men jag är ALLTID sugen på ngt gott!!!!

Förstår att du längtar till mixad nyårssupe´

Ett gott nytt år på dig vännen... kram igen från mig.

Nemi sa...

Stackars liten och stackars mamman! Tänk om man kunde lova att inget kommer att hända en på jättelänge. Det är inget man kan lova, särskilt inte då ni precis har fått vara med om hur skört livet kan vara. T har ju den senaste tiden pratat väldigt mycket om döden och några gånger sagt att hon inte vill att jag ska dö. Då har hon ändå inte varit med om döden på så nära håll. Det är jättesvårt att veta hur man ska svara på bästa sätt.

Kramar!!!

Sandra sa...

Nej, vem kan lova att alltid finnas kvar? Barn har ju väldigt mycket funderingar i den åldern och det som hänt gör förstås att dina pojkar funderar ännu mer.

Så härligt att du mår bra efter op! Ta hand om dig!
Kram, Sandra

Åsa/asamia sa...

Jag tänker att det är bra att han kan säga hur han tänker, då kan du ju hjälpa honom.
Ta hand om varandra.

Anonym sa...

Ja, inte vågar man lova barnen nåt längre.
En vecka innan Pierre dog sa min son till mig att han inte trodde att mamma och pappa skulle leva tills han blev vuxen så jag lovade naturligtvis att det skulle vi visst göra eftersom vi vill träffa våra barnbarn. Nu vet man bättre. När han fick veta att pappa var död var en av hans första kommentarer att om du också dör så får mormor passa oss och nu vågar man ju inte lova att man kommer finnas kvar länge. //Veronica