söndag, december 21, 2008

Operationen

Klockan 10.50 skulle jag infinna mig på avd 72 på Centralsjukhuset i Kristianstad.
Fastande (varken mat eller dryck) sedan midnatt ungefär.
Vi tog min bil upp till K-stad, svärfar körde och jag satt bredvid och lilla mamma satt därbak, i min stora bil fixade hon att sitta trots den långa resan, med sin nyopererade rygg.
Det var skönt att ha mamma med...

Väl på avd fick jag en säng, valde fönsterplats även om det var så dimmigt att man inte såg nånting alls.
Sa hejdå till mamma och svärfar.
Packade upp mina saker, hängde in i garderoben och fick de tjusiga op-kläderna på; trosor/kalsonger storlek luftballong - nådde upp till brösten och hängde och slängde runt rumpan, plus den tjusiga rocken med knappar hela vägen fram.
Utan BH var man riktigt snygg...
Not.

Låg i min säng och läste en bok och väntade, svarade på några frågor från sköterskan om allergier, närmast anhörig mm och blev uppkopplad till droppställningen med ett antibiotikadropp.
Hann bli rastlös, nervös och otålig om vartannat.
Narkosläkaren kom och ställde några frågor han med på dansk-svenska.
Trodde han skämtade när han sa att jag skule köra ner min säng till op själv.

Det gjorde han inte.
Men jag hade ju hjälp av en undersköterska i alla fall.
Vi tog hissen ner till op-salen, kopplades loss från sängen och följde efter som en hund i koppel när hon gick iväg med min dropp-påse.
Blev anvisad en stol och väntade någon minut på op-personal som kom och tog över "kopplet" och ledde mig in i op-salen.
Jag fick lägga mig på britsen och lyckades förstås smälla ned lite saker på golvet samtidigt.

Inom mig bad jag Fredrik vaka över mig och se till att det gick bra.

Sen fick jag nån spruta i "plastgrejen" i armvecket av narkosläkaren och fick börja andas i en mask.
Minns att jag andades ett bra tag.
Vaknade 45 minuter senare av att någon sa "Hej Ann-Charlotte, nu ska vi bara rensa lite här" och gjorde nånting (tror att hon tog ut tuben ur halsen, men kände inget av det).
När jag först slog upp ögonen trodde jag att det var Axel, man har ju ofta vaknat av någon av pojkarna ända upp i ansiktet, och sa till henne att jag trodde det var min son.

Sen minns jag inget mer förrän jag var på uppvak.
Jag kände hur blodtrycket togs med jämna mellanrum och larmet gick för jämt om att jag inte syresatte mig ordentligt så de tjatade på mig att ta djupa andetag.
Men jag var ju så trött, jag ville bara sova ju.
Larm - 3-4 djupa andetag - sova.
Om och om igen.
Fick nån smärtstillande spruta i låret när det började göra ont.

Sen fick jag hjälp att sätta mig på sängkanten och sen ner i en fåtölj, för att så småningom få hjälp till toaletten.
Totalt hopplöst att kissa, gick inte alls.
Fick sova ett tag till och blev sen inrullad på mitt rum.
Sov, sov, sov.

Vaknade efter en 4 timmar eller nåt och gick på toa, nu gick det att klämma fram lite grann i alla fall.
Frågade om jag fick ta på mig mina egna kläder och det fick jag.
Passade på att kika på magen - jodå, även om jag inte kände nåt så satt där 5 plåsterlappar på magen.
Fick lite dricka och smärtstillande i dropp.
Tog flera promenader runt i korridoren med sällskap av personal.

Klockan 8 släckte de ner och sa gonatt efter att ha gett oss några tabletter att ta vid behov.
Både jag och min rumskamrat somnade snabbt.
Men sen sov jag väldigt lätt, jag hade ju sovit hela eftermiddagen.
Vaknade så fort hon vände sig i sängen, och det gjorde hon för jämt...
Tog mina tabletter vid halv tre på natten och försökte sova lite till.

Kvart över 7 blev vi väckta, nu är det dags att göra sig i ordning för frukost.
Gick upp, bytte om, gick på toa och borstade tänderna och väntade på frukosten.
Vi var 8 st som skulle äta frukost, varav 6 opererade dagen innan.
De 2 andra hade drabbats av komplikationer och hade varit där någon dag redan.
Vi var 5 kvinnor och 3 män som försökte få i oss 1,5 dl naturell yoghurt på 30 minuter - jag tror inte någon av oss riktigt lyckades.

Magen kändes lite öm, men det gjorde inte ont.
Personal kom och frågade om någon ville lämna ifrån sig sin säng än, till de nya patienterna.
Inte jag i alla fall, jag och min rumskamrat gick in och la oss igen och sov någon timme till.
Vaknade igen, hysat pigg och sa att de kunde ta min säng nu, sen packade jag mina grejer och gick ut i matsalen och satte mig med de andra som satt där.
Klockan 12 kom läkaren och gav oss våra brickor och papper och höll en kort redogörelse om vad han gjort och om vad vi skulle tänka på hädanefter.
Sen var vi fria att åka hem.

Jag bad om sjukresa hem och 1,5 timme senare kom en taxi och hämtade mig.
100 kr hela vägen hem från Kristianstad, det är inte illa...

Väl hemma möttes jag va glada rop från vägen (de kom precis med mamma på väg hem från dagis): "MAMMA, MAMMA!"
Jag satte mig på huk och de kom springande i full fart och slängde sig i min famn - mina ljuvliga pojkar!
Emil sa att han saknat mig jättemycket och Axel sa att han trott att mitt hjärta skulle stanna och att jag också skulle dö som deras pappa.
Vi kramades igen och när jag reste mig för att gå in med dem tittade Emil på mig och sa: "Men mamma, skulle inte doktorn göra så du blir smal?"
Jag fick förklara att det inte gick riktigt så snabbt att bli smal...

Allt har gått bra sen hemkomsten, jag kämpar med att få i mig tillräckligt med vätska och behöver inte ta mycket smärtstillande, nästan ingenting faktiskt.
Jag tar inför natten för att få sova, men över lag har jag inte ont, känns lite ömt i magen bara.
Förutom efter dammsugningen idag, det var nog inte så bra att dammsuga bara några dagar efter op - det kändes rejält och jag fick ta tabletter mot smärtan.
Två kilo till har försvunnit så enligt morgonens vägning har jag nu tappat 11 kilo.

13 kommentarer:

Christina / Synål / Stina sa...

Gud vad duktig du är!
man ska nog inte dammsuga så tätt in på en sådan operation men det vet dunu.
Jag har tänkt mycket på dig och dina killar hoppas att ni kan få en något så när skön jul nu med er familj.
Många julkramar till er alla 3
Christina

Kaatzi sa...

Det är otroligt skönt att allt har gått bra. Vilken lättnad det måste få vara för pojkarna också.

En superhärlig kommentar av Emil hihi. Barn är underbara. Hur mår dom nu förresten? Hoppas att dom börjar tillfriskna.
Sköt om er, vi tänker på er.
Kramar
Katarina

Nettan sa...

Så härligt att op gått bra och att du redan tappat 11 kg. Din viktresa kommer nog gå snabbare än min men det är du värd vännen!

Många kramar

Nemi sa...

Vilken pärs du gått igenom! Skönt att det har gått så bra! Försök nu att ta det lugnt och vila mycket!

Massor med kramar!

Lotta sa...

Men L, var du i Kristianstad utan att säga till mig ??? Jag kunde ju kommit och hälsat på dig en stund. Din op verkar gått bra, vad skönt ! Kramar Lotta

Tvillingmamma Lotta sa...

Tack!

Kaatzi: pågarna mår mycket bättre och är feberfria idag, alltså sitter de och retas hela tiden igen...

Lotta: Det hade jag ju ingen tanke på, vad synd. Vi får ses snart igen ändå.

kram på er alla

Gitte sa...

Super duper duktig du är lotta... och nu rasar kilona tydligen av dig... oj oj 11 kg så snabbt.
Jag önskar dig en riktig skön jul med din familj.

Anonym sa...

Jösses 11 kg, det var inte dåligt! Vad skönt att höra att allt gått som det ska. Fick mig ett gott skratt av Emils kommentar :).
Kram Emma, BoS

Scrapmom sa...

Tack för att du delar med dig av din operation, väldigt intressant för en som själv länge haft tankar ditåt.
Skönt att höra att allt gick bra och att du mår bra efter op.

Julkramar till er

Anne Moijé (Fragile Angel) sa...

11 kilo! Wow, det är ju super.

Kram

Morfen sa...

Vad skönt att det gick bra och grattis till lite mindre av dig! :)

Anonym sa...

Lotta!
Skönt att höra att allt har gått bra. Så gulliga killarna är! ;-) Tusen tack för det fina julkortet! Tyvärr hann vi inte göra nåt alls så jag hoppas att du fick vårat kort med mejlet. I morgon åker vi mot Åsele och sedan blir vi borta till 2 januari. Ha en bra jul, sköt om er och hälsa familjen och vännerna A och L + familjer. Kram Anna

Anonym sa...

Pussa lite extra på killarna från oss!
Kram Anna