torsdag, mars 15, 2007

Från små till stora...

Från små barn till stora barn är steget så stort, rentav gigantiskt - och ändå går det så fort att jag inte hinner med!

Tvillingmamma funderar skriver idag om hur hon genom kameralinsen insett att barnen blivit stora och jag inser att mina barn snart är där de med, även om vi har ett år "extra" på oss.

Plötsligt så kan man föra långa samtal med dem, när hände det?
Plötsligt så kan de det mesta själv, när hände det?
Plötsligt är de 1 meter långa, när hände det?

Och idag slutar de sova middag på förskolan!
Hemma har det sedan ett bra tag varit mer regel än undantag att de inte sover middag.
Ett stort steg från små barn till stora barn!

Jag blir nästan rädd, snart börjar de skolan, blir tonåringar, blir vuxna - och jag då, hinner jag med?
Eller undrar jag var tiden tog vägen, och ångrar att så mycket tid försvann på stress och tjat?
Fast innerst inne vet jag att kärleken är stor och varm i vårt hem, och hoppas att vi alla minns även gonattsagorna, mysstunderna, bus- och lekstunderna, kramarna, pussarna, alla "Jag älskar dig".

5 kommentarer:

Anonym sa...

Jag lovar att tiden går mer än lovligt fort men man kommer bara ihåg de bra sakerna under åren som gått, inte tjatet. Men det positiva med att åren går fort är att jag har inte blivit en dag äldre än 25år, det var jag då min tornado kom till världen :-)
Ha en riktigt bra helg!
Kram, Inger m VEF

Morfen sa...

Javisst är det lite skrämmande att barnen blir stora och det bara att man helt plötsligt inser det en dag. Men man har varit med på vägen, men man är ju mitt uppe i det. Jag är så glad så glad att jag hittat scrappandet så att man åtminstone kan bevara litegrann av alla de där små tillfällena och minnena. :)

Nemi sa...

Gulp... ja, hjälp vad fort tiden går... Nyss var de ju bebisar och nu blir de mer och mer självständiga. Ja, det gäller att ta vara på den tid man får och tänka att vad lyckligt lottad man är som får vara med om detta. Trevlig helg! Kram!

Fialia sa...

Åh Lotta vad fint sagt! Jag blir rörd, och känner igen mig! Kram.

C sa...

Ja du L - det är så man blir mörkrädd.
Jag är livrädd att missa något.!