För 3 år sen

Vid den här tiden (23.19) för 3 år sen låg jag i de värsta smärtor jag nånsin varit med om.
Berusad av lustgas så att jag knappt minns något mer än smärtan som aldrig försvann trots alla påfyllningar jag fick av epiduralen.
Jag hade cirka 40 minuter kvar av olidlig pina innan de tog det efterlängtade beslutet, räddningen - akut kejsarsnitt.

Ännu ca 40 minuter efter det kom de.
Våra prinsar.
Våra söner.
Våra mirakel.

Jag grät av lycka, jag grät av lättnad, jag grät av kärlek, jag grät av utmattning.
Plötsligt var jag mamma, tvillingmamma.

De var så fina, så underbara, så perfekta.

Jag låg med dem på mitt bröst och tittade på dem!
Där var A, jag kände igen honom genast.
Där var E, det var han, precis som jag visste.
Små kopior av sin far.

Jag minns den, paniken, när jag insåg att något var fel.
När jag visade barnmorskan.
När de tog honom, när de rusade iväg med honom, min lilla E.
När vi inget hörde på en lång stund.
När de kom och hämtade tvillingbrorsan för att hålla honom sällskap, men inget sa.
När ingen berättade för oss vad som hände med våra söner.
När vi inte visste vad som var fel med vår E.

Vi fick träffa dem till slut.
På ren vilja tog jag mig ur sängen, och ned för trapporna till neonatal.
Där fanns de, våra små.

Paniken slog till igen, nästa morgon.
Ingen hade förberett mig på synen jag möttes av när jag kom ned till dem nästa morgon.
Min son, liten och ynklig, med sladdar och maskiner överallt, endast iförd en liten blöja, alldeles ensam i en kuvös.
Jag grät, och grät, jag var säker där, säker på att jag skulle mista honom, innan jag ens fått lära känna honom.

Jag lugnades något av synen av min andra son i en vanlig "säng" bredvid, han mådde åtminstone bra, de hade aldrig varit med om en glupskare bebis!

Idag är det 3 år senare, jag har två stora, starka, friska (okej, inte just idag), vackra barn - en lycka, en gåva, så stor att jag knappt ännu förstår att det är sant.

Jag älskar er, mina vackra söner, mina mirakel, våra mirakel!