onsdag, januari 10, 2007

90-åring?

Eller 33-åring - det är frågan...

I sinnet är jag nog en 7-åring ganska ofta, utseendemässigt så är jag om man får tro Systembolagts kassörskor under 20, men min kropp känns som 90 år idag.

Jag är inte och jobbar idag, jag stapplar fram och kan varken ligga eller sitta ordentligt utan att det gör ont/blir ännu värre när jag ska resa mig.
Denna förbannade höft!
Problemen började ju som tvillinggravid - enda anledningen till att jag inte var rullstondsbunden sista månaden som gravid var att jag var för stor för att komma ner i rullstolen...
Jag var sjukskriven 7 månader efter förlossningen, de första månaderna med sån smärta att jag skrek rakt ut och trillade tillbaka i stolen/sängen/soffan när jag reste mig.
Enligt doktorn var det en inflammation i musklerna runt höften/sätet och detta kunde återkomma flera gånger med jämna mellanrum, i flera år innan det gick över helt - OM det gick över helt.

Nu är det snart 3 år sen förlossningen och igår kom det tillbaka igen, med besked.
Tyck synd om mig!

Nu ska jag strax stappla mig ut till bilen och köra till Trelleborg och hämta min nyopererade mor på sjukhuset - vi blir nog en syn: Jag som en giktbruten 90-åring och hon med nytt gips på foten!

7 kommentarer:

Anonym sa...

Usch, det där låter inte alls nå kul. Tycker verkligen synd om dej. Hoppas du blir bättre snart. Själv klarade jag mej otroligt bra under min tvillinggraviditet, hade t.o.m. för lågt blodtryck och var svimfärdig mest hela tiden.

Jonna sa...

Usch och Fy. Kan de inte komma på något som kan hjälpa dig.

Hoppas att det gick bra att hämta den mamma.

Krya på dig.

Kram J.

Anonym sa...

Stackars dig, skickar massor med stödkramar för det lät verkligen inget vidare.
Hoppas att du kan få något för det för så kan du ju inte ha det.
Kram

Tvillingmamma Lotta sa...

Tack alla tre!

Det gör lika ont idag, men jag har tabletter så jag överlever...

Kram!

Anonym sa...

Nämen lilla gumman! Är du inte av med det där eländet än! Hoppas att du blir bättre snart! Många kramar!

Pia sa...

Men vilket elände!! Jag håller tummarna för att det snart försvinner för alltid! ja, jag tycker synd om dig - men du o din mor måste ha varit en syn!

Tvillingmamma Lotta sa...

Tack Nina och pi!

Nej, jag är inte av med det, det återkommer då och då...
Idag känns det dock en aning bättre så jag hoppas på att det släpper helt i helgen.

Pi - jag kunde inte låta bli att skratta åt oss själv där vi stapplade fram! ;-)

Kram på er!