Ledsen - 7 okt 2005

Är så ledsen när jag tänker på min kollega o hennes dotter.
Jag vet inte hur många gånger idag jag fått stanna upp o tvinga tillbaka tårarna.
Min kollega ringde till jobb i morse o det var jag som tog samtalet.

Dottern hade igår blivit medvetslös o fått en hjärnblödning.
De hade opererat henne o höll nu henne sövd.
Nu är det ännu osäkrare om hon överlever.
Kunde det inte räcka med akut leukemi!
Fy fan!

Dottern har en dotter på 6 månader som hon längtat efter i 10 år o så blir det så här!
Hur jäkla orättvist får livet bli.
Den stackars flickan sen, att (troligen) mista sin mor vid 6 mån ålder...
O stackars B då!
Det är inte meningen att man ska behöva vara med om sina barns död!
Smärtan är ju lika stor även om dottern är vuxen.
Hon är ju ändå hennes lilla flicka.
Kan inte låta bli att tänka på dem alla hela tiden, stackars S, hennes lilla dotter, hennes mor o far, hennes man...
Nej, usch, jag bara gråter.
Var bara tvungen att få ur mig lite grann.

Fått 2 jobb idag! - 8 sep 2005

Jag har fått 2 jobb idag!
Som det kan gå!
I morse var jag på en anställningsintervju kl 9 o en kl 10,30.
På eftermiddagen ringde bägge tillbaka - nu måste jag bestämma mig tills i morgon vilket jag vill ha...

Bägge är i mångkulturell barngrupp 1-5 år, bägge håller på med spännande omorganiseringsarbete o utveckling.
Ena jobbet är under mina gamla chefer som jag känner väl o vet hur de fungerar o deras tankar liknar i mycket de tankar vi har i vår omorganisering vi håller på med på mitt nuvarande jobb, andra jobbet är under 2 chefer som är nya på området sen i dec o som rör runt i grytan ordentligt där o satsar stort, har fått mycket pengar o har många spännande ideér.
Usch, va svårt...
Jag får fundera hela natten på det här...
Jag lutar kanske en aning mer åt ena hållet, jag får se hur det känns i morgon!

O nu är det full fart i budgivningen på vårt hus!
Vi begärde 975,00.
I fredags låg budet på 975,000, igår låg det på 1.035,000, idag ligger budet på 1.275,000 kr!!!
Whiiii!
Vi har lugnt råd med att jag går hemma på garantidagar från 15 nov-31 dec...

Den ultimata skräcken - 3 sep 2005

Jag har fått smaka på den ultimata skräcken - när ditt barn blir medvetslöst o slutar andas i dina armar.

Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, jag skakade i 20 minuter efter att han vaknade igen. Jag låg i soffan o omväxlande kelade o "flög" med E o A, F satt med ryggen mot oss på soffbordet o tittade på landskampen i fotboll. E o A bytte plats o jag låg med E på magen o kramades lite grann, A satt mellan mina fötter. Sen reste han sig upp så att ha stod i soffan o lutade sig mot armstödet som är jättelågt - de får absolut inte göra så men envisas med det eftersom det är kul när mamma/pappa säger nej o lyfter bort en...

I slowmotion ser jag honom luta sig för långt bak o falla handlöst bakåt ur soffan - jag flyger upp ur soffan med E i famnen o skriker samtidigt men varken jag eller F hinner fram - mina fingrar greppar luften 2 cm från As fötter som nu är det enda som är över soffkanten. Sen smäller det i golvet när han landar med huvudet före. Allt är tyst i flera sekunder, sen skriker han till o jag är redan där o lyfter upp honom.

Väl uppe i min famn händer sen något, han blir alldeles stel o böjer sig bakåt o ögonen försvinner o han har munnen öppen men andas inte o sen kollapsar han som en liten trasdocka i mina armar. Jag försöker få liv i honom samtidigt som jag skriker åt F att ringa efter ambulans. F klarar inte prata med dem utan försöker få mig att prata med dem samtidigt som jag försöker få tillbaka A igen, jag kallar på honom o blåser honom hårt i ansiktet o hör rösten i telefon: 112, vad är det som hänt?

Äntligen kommer han tillbaka, han drar ett djupt andetag o börjar gråta förtvivlat. Jag försöker prata med mannen i telefonen samtidigt som jag försöker trösta min son o tårarna sprutar. Eftersom han varit avsvimmad skickar de ambulans, rösten i luren är vänlig o tröstar mig: De kommer snart o hjälper er. As gråt mattas av, han är så trött så trött nu o svetten formligen forsar av honom, han är plaskblöt över hela kroppen o håret är aldeles blött det med. Han lutar sig mot min axel o blundar, vill inget annat än att sova - det enda han inte får lov att göra just nu.

Jag går fram o tillbaka med honom i famnen, hela jag skakar fortfarande o jag vill aldrig släppa honom ur min famn igen. Sen kommer ambulansen till slut, A har de sista minuterna piggnat till o verkar vara okej igen. Ambulansmännen pratar med honom, lyser i ögonen på honom, känner på hans huvud o armar. De anser oxå att han verkar ganska så pigg, men vi måste ändå in till akuten för uppföljning eftersom han blev medvetslös. Jag får välja själv om vi ska åka med dem in till Lund eller om jag vill köra själv.

Jag vill ju gärna kunna komma hem sen så jag kör själv in till barnakuten i Lund med honom, F stannar hemma med en liten E som är orolig av allt tumultet. Väl inne får vi genast prata med en sköterska som efter att ha frågat en massa lyser A i ögonen o tar blodtrycket på honom. Sen visas vi in i ett eget rum där vi ska stanna 1-2 timmar för att de ska kunna kontrollera att allt är normalt o att han inte svimmar igen.

Nu är han nästan som vanligt igen, vi läser en bok, han sitter i mitt knä o tittar ut genom fönstret o vinkar åt de få människor som går förbi så här en lördagskväll. Två gånger kommer sköterskan in o lyser i ögonen o tar hans blodtryck. Allt ser normalt ut. Efter lite mer än en timme kommer en läkare in. Han lyser i ögonen han med, känner på As huvud o jag visar bulan o blåmärket som nu börjar träda fram. Han kollar alla reflexer i knän, armbågar o fötter - allt är normalt. Sen ber han A gå lite på golvet o A går rakt fram till en leksak på golvet o börjar leka!

Han har klarat sig undan hjärnskakning är läkarens slutsats, antagligen svimmade han av själva slaget eller chocken. Nu verkar han ju pigg o helt normal så vi får åka hem igen! Hemma har E fått gå o lägga sig men kan inte somna. Han sitter tyst i sin säng, gråter lite grann när pappa kikar in för att kolla honom. När jag kommer in med A är E fortfarande vaken 50 minuter efter att F la honom.

De små tvillingbröderna får se varann o bägge börjar glatt prata o le mot varann. Jag ser hur lugnet lägger sig över E o de bägge lägger sig ner i sina sängar o kramar sina hundar.
Jag försöker låta bli att gråta o tackar min lyckliga stjärna för att min son mår bra.

Ögonblicken när han låg som en trasdocka i min famn är de värsta i mitt liv - jag visste aldrig hur rädd man kan bli, hur skräcken kan gripa ens hjärta.
Jag vill aldrig vara med om det igen o önskar att heller ingen annan skulle behöva vara med om det.

Bordsskicksråd - 1 sep 2005

Man är bra på att ge råd, men dålig på att be om råd…
Men nu gör jag det.
Hur sjutton får jag bukt med 2 killar som kastar mat omkring sig hejvilt varenda måltid???
Oavsett var vi är, ska tilläggas - det var INTE roligt på McDonalds igår...

ALLT flyger omkring i luften, mat, frukt, kex, grönsaker, tallrikar, muggar, bestick!
De kastar rakt ut i luften, de kastar på varandra, de kastar på oss...
Ingenting hjälper - jag har provat säga ifrån snällt, jag har provat skälla på dem, jag har tagit bort dem från bordet, jag har tagit bort maten från bordet, jag har blivit skogstokig (som vissa uttrycker det) - ändå fortsätter de...
Jag får väl bli ännu envisare o helt enkelt låta dem svälta om de inte vill äta...
Till slut blir de väl hungriga nog att stoppa maten i mun istället???
Undrar var jag ska göra av maken tills dess, jag är den med tålamod i familjen o jag håller på att bli tokig redan...

HJÄÄÄÄÄÄLP!

Vilken äcklig spindel - 15 aug 2005

Åh, fy fan vilken äcklig spindel!
(Nerskrivet 00,15)
*burr*
Jag ryser fortfarande o hjärtat har inte hunnit lugna sig än.
Stod o borstade tänderna o råkar titta ner på golvet, bredvid min nakna fot kryper en megastor spindel, vi snackar 6-7 cm med ben o allt!
Jag hoppar baklänges ut ur badrummet i ett enda hopp!
Men vet att jag ska duscha där inne i morgon bitti o det går bara inte om den är där...
Maken jobbar, jag tror inte pågarna dödar den åt mig...

Hämtar flugsmällan, lyckas hålla inne kräkningarna o smäller till o prickar bar ett ben så den springer haltandes iväg o gömmer sig bakom toan.
Det går inte den måste dö...
Sprayar den med hårspray - va tror jag, att den ska klibba fast o svälta ihjäl på 2 minuter?
Letar efter bättre vapen, hittar en av pågarnas hockeyklubbor, den blir bra, får in den bakom toa o slår till flera gånger.
Spindeljäveln dör inte men jag har skadat några ben till...

Nu kryper den under vaskskåpet för att komma undan men jag är efter honom o han kryper ut på golvet där han stannar när jag inte slår efter honom mer.
Jag tittar på den stora spindeln, tittar på den lilla löjliga klubban i min hand o tittar på den ännu löjligare flugsmällan, det går inte.
Kommer ihåg hur jag löst liknande problem förr, Gula sidorna.
Hittar dem inte, tar Ellos sommarkatalog istället.

Tittar i förbifarten på mig själv, under jaktens gång har jag dragit upp byxorna till knäna för att spindeln inte ska kunna krypa upp i byxbenen o tagit på mig skor, jag ser inte klok ut.
Kikar in på toa, han sitter kvar.
Jag drar försiktigt mattan längre från honom, lutar mig fram o kastar katalogen: SMACK - där fick han!
För säkerhets skull trampar jag lite på katalogen oxå.
Får väl förvarna maken i morgon bitt i innan han lyfter på Elloskatalogen som han inte kan förstå varför den ligger på golvet!

För jag rör den då inte!
Jag vet att jag prickade den, jag tänker inte titta på den...
Så, nu har hjärtklappningen lagt sig.
Nu ska jag in o skanna av väggar, golv o tak i sovrummet o skaka täcken o kuddar innan jag lägger mig...

HATAR SPINDLAR!!!

Det känns lite jobbigt - 2 aug 2005

Det känns lite jobbigt nu.
Vi har pratat ännu en gång o kommit fram till att vi inte kan ha det så här längre.
Vi måste flytta.
Jag vet inte hur jag ska kunna säga något om det till mamma.
Hon kommer att bli helt knäckt, både arg o ledsen.
Det innebär ju att vi flyttar ca 6 mil härifrån.
Men vi fixar det inte längre.

Vi går knappt runt ekonomiskt längre o F blir förstörd av att pendla 4 timmar om dagen.
Så nu får vi ta o fixa det som måste fixas i huset o sen får vi börja leta lägenhet eller radhus.
Vi pratar om att ev flytta till hyreslägenhet i väntan på det perfekta huset/radhuset.
Men det är ju hopplöst att få en lägenhet så jag vet inte hur vi ska lyckas med det.
Bo kvar kan vi i alla fall inte göra länge till.
Lite ledsen är jag allt - jag älskar vårt hus, jag har för fan växt upp i det.
Men jag ser ingen annan lösning nu.

18-månaderskontroll - 16 jul 2005

Då var 18-månaderskontrollen avklarad! Som jag misstänkte skulle pågarna inte visa upp några av sina "konster" utan läkaren frågade bara om de kunde gå (ja, de kan gå - A sprang tom ifrån sin mamma ute i korridoren nyss), om de kunde stapla 2 klossar på varann (ja, o 4-5 till), om de kunde peka ut någon kroppsdel (ja, särskilt på varann - det är mycket roligare att peta i brorsans näsa eller peta i brorsans öra när man ska visa...), om de pratade något (ja, konstant babbel hela dagarna med urskiljbara ord här o där!), om de ritade (jadå, halva släkten har konstverk uppe! ) o hur många tänder de fått (16 st sen länge länge...).

Sen undrade läkaren om vi hade några frågor - "nej, inte om just det här" svarade jag o menade att jag hade frågor om sprutan sen. "Okej, nej, frågor om boende o ekonomi o annat tar vi efteråt" svarar läkaren med äkta dansk humor...

Självklart var det vägning o mätning på schemat oxå: 12 mån inom parentes A 13,300 (11,820) gram o 85 (78,5) cm o huvudomfång 50 (49,3) cm! E 13,200 (11,730) gram o 85 (78) cm o huvudomfång 49,5 (48,7) cm!

Sist av allt var det dags för den fruktade sprutan... Fruktad av mamma alltså...
A först ut eftersom han är den lille pipsillen i såna här sammanhang, onödigt att låta brorsan skrämma upp honom först... Jag tog honom i famnen o pekade på den fina mobilen med flygplan o pratade glatt med honom. A vände sig om o blängde på C som för att säga: Kom inte nära mig, jag vet nog att du ska göra nåt hemskt med mig! Han hade ju rätt, ilsket sparkandes, blängandes o skrikandes fick han ta emot en spruta i ena låret - o som han vrålade! Jag tror aldrig jag hört honom vråla så. Som tur är så lät han sig snart tröstas av mammas mjuka varma famn.

E fick ta emot sprutan i pappas famn, han kikade på mobilen o kikade på C o visste inte riktigt vad han skulle hålla mest koll på, när hon stack så skrek o sparkade han med. Inte riktigt lika ilsket o förtvivlat som sin bror o han tystnade genast igen när han fick på ett plåster som han kunde irritera sig på istället... Det finns ju inget mer irriterande än att ha ett plåster på sig enligt E o A...

Sen for vi iväg i fullpackad bil, mot Västergötland, skogen o knotten... Det var strålande fint väder när vi kom upp lagom vid middagstid, solen sken, träden viskade i brisen o vattnet glittrade i solens strålar. Lugnet sänkte sig över oss alla.

Efter god middag o massor av jordgubbar o massor av bus med farmor o L tyckte mamma o pappa att det var pyjamas-, välling-, o läggdags... Det tyckte inte pågarna! Efter många om o men o en flaska välling till så somnade dock två uttröttade killar huller om buller i resesängen. För att vakna igen klockan 6,45 morgonen därpå - pigga, glada o sugna på välling o mera bus! Mamma o pappa som sovit dåligt i värme o främmande sängar var inte riktigt lika pigga o glada...

Särskilt inte som vi alla vaknade till ett mulet, grått o ruggigt väder. Borta var solen o värmen, förstås. Men med stövlar på kan man gå ut även om det nyss regnat! Mamma var lite nervös eftersom E tidigare vägrat gå med stövlar på fötterna - men det är visst inte samma regler som gäller när farmor håller i en, då följer man gärna med på promenad i gummistövlar... På eftermiddagen packade vi ihop alla våra pinaler igen o ett antal knottbett rikare så styrde vi kosan hemåt Skåne igen.

Pågarna slocknade innan vi ens hunnit ut på stora vägen! De hade ju haft fullt sjå med att busa med farmor o L, hoppa i soffan o skrämma slag på de nämnda två, dra i blommor, plocka lecakulor ur krukor o försöka mata hunden med, äta kex o dricka saft, "läsa" Ls tidningar o förstås mata hunden på riktigt. Zeke är numera van vid att äta torrfoder ur handen o inte ur skål som han gjort innan...