Jag har fått smaka på den ultimata skräcken - när ditt barn blir medvetslöst o slutar andas i dina armar.
Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, jag skakade i 20 minuter efter att han vaknade igen. Jag låg i soffan o omväxlande kelade o "flög" med E o A, F satt med ryggen mot oss på soffbordet o tittade på landskampen i fotboll. E o A bytte plats o jag låg med E på magen o kramades lite grann, A satt mellan mina fötter. Sen reste han sig upp så att ha stod i soffan o lutade sig mot armstödet som är jättelågt - de får absolut inte göra så men envisas med det eftersom det är kul när mamma/pappa säger nej o lyfter bort en...
I slowmotion ser jag honom luta sig för långt bak o falla handlöst bakåt ur soffan - jag flyger upp ur soffan med E i famnen o skriker samtidigt men varken jag eller F hinner fram - mina fingrar greppar luften 2 cm från As fötter som nu är det enda som är över soffkanten. Sen smäller det i golvet när han landar med huvudet före. Allt är tyst i flera sekunder, sen skriker han till o jag är redan där o lyfter upp honom.
Väl uppe i min famn händer sen något, han blir alldeles stel o böjer sig bakåt o ögonen försvinner o han har munnen öppen men andas inte o sen kollapsar han som en liten trasdocka i mina armar. Jag försöker få liv i honom samtidigt som jag skriker åt F att ringa efter ambulans. F klarar inte prata med dem utan försöker få mig att prata med dem samtidigt som jag försöker få tillbaka A igen, jag kallar på honom o blåser honom hårt i ansiktet o hör rösten i telefon: 112, vad är det som hänt?
Äntligen kommer han tillbaka, han drar ett djupt andetag o börjar gråta förtvivlat. Jag försöker prata med mannen i telefonen samtidigt som jag försöker trösta min son o tårarna sprutar. Eftersom han varit avsvimmad skickar de ambulans, rösten i luren är vänlig o tröstar mig: De kommer snart o hjälper er. As gråt mattas av, han är så trött så trött nu o svetten formligen forsar av honom, han är plaskblöt över hela kroppen o håret är aldeles blött det med. Han lutar sig mot min axel o blundar, vill inget annat än att sova - det enda han inte får lov att göra just nu.
Jag går fram o tillbaka med honom i famnen, hela jag skakar fortfarande o jag vill aldrig släppa honom ur min famn igen. Sen kommer ambulansen till slut, A har de sista minuterna piggnat till o verkar vara okej igen. Ambulansmännen pratar med honom, lyser i ögonen på honom, känner på hans huvud o armar. De anser oxå att han verkar ganska så pigg, men vi måste ändå in till akuten för uppföljning eftersom han blev medvetslös. Jag får välja själv om vi ska åka med dem in till Lund eller om jag vill köra själv.
Jag vill ju gärna kunna komma hem sen så jag kör själv in till barnakuten i Lund med honom, F stannar hemma med en liten E som är orolig av allt tumultet. Väl inne får vi genast prata med en sköterska som efter att ha frågat en massa lyser A i ögonen o tar blodtrycket på honom. Sen visas vi in i ett eget rum där vi ska stanna 1-2 timmar för att de ska kunna kontrollera att allt är normalt o att han inte svimmar igen.
Nu är han nästan som vanligt igen, vi läser en bok, han sitter i mitt knä o tittar ut genom fönstret o vinkar åt de få människor som går förbi så här en lördagskväll. Två gånger kommer sköterskan in o lyser i ögonen o tar hans blodtryck. Allt ser normalt ut. Efter lite mer än en timme kommer en läkare in. Han lyser i ögonen han med, känner på As huvud o jag visar bulan o blåmärket som nu börjar träda fram. Han kollar alla reflexer i knän, armbågar o fötter - allt är normalt. Sen ber han A gå lite på golvet o A går rakt fram till en leksak på golvet o börjar leka!
Han har klarat sig undan hjärnskakning är läkarens slutsats, antagligen svimmade han av själva slaget eller chocken. Nu verkar han ju pigg o helt normal så vi får åka hem igen! Hemma har E fått gå o lägga sig men kan inte somna. Han sitter tyst i sin säng, gråter lite grann när pappa kikar in för att kolla honom. När jag kommer in med A är E fortfarande vaken 50 minuter efter att F la honom.
De små tvillingbröderna får se varann o bägge börjar glatt prata o le mot varann. Jag ser hur lugnet lägger sig över E o de bägge lägger sig ner i sina sängar o kramar sina hundar.
Jag försöker låta bli att gråta o tackar min lyckliga stjärna för att min son mår bra.
Ögonblicken när han låg som en trasdocka i min famn är de värsta i mitt liv - jag visste aldrig hur rädd man kan bli, hur skräcken kan gripa ens hjärta.
Jag vill aldrig vara med om det igen o önskar att heller ingen annan skulle behöva vara med om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar