lördag, juli 25, 2009

Tårar

Idag har varit en riktigt pissig dag.
Ja, inte hela tiden förstås, men ja.

Jag tittar på fotona av honom och magen bara knyter sig av sorg och smärta.
Fan.

Pågarna turades om att spela spel på datorn, när det var Emils tur ville inte Axel lämna över datorn så jag fick lyfta bort honom.
Han blev ju ledsen förstås och vi kramades och jag förklarade att man måste turas om.
5 minuter senare bad jag Emil lämna datorn och sätta sig i soffan så skulle jag plocka fram deras lördagsläsk och lördagsgott.
Jag lämnade Axels läsk och skål först och såg att han var lite ledsen igen så när Emils sa: Jag vill oxå ha mitt! bad jag honom vänta tills jag gett Axel en kram.
Jag lyfte upp Axel och kramade honom och han försökte klättra högre upp i famnen och jag undrade vad han höll på med och fick släppa honom för jag orkade inte hålla honom.
"Jag vill komma lika högt upp som när pappa bär mig." sa han och började gråta ännu mer.

Jag satte mig i soffan och tog honom i famnen och han låg i min famn och grät förtvivlat.
Det gjorde jag med medan jag höll honom hårt.
Sakta lugnade han sig och vi torkade våra tårar.

Jag inser nu att jag inte vet hur Emil reagerade.
Någon gång under händelsen fick han sitt lördagsgott han med, han satt och åt medan jag och Axel satt i soffan.
Men hur mådde han?
Det vet jag inte.
Jag var så koncentrerad på Axel som var så ledsen.

Det är så mycket lättare att se Axels sorg, han visar den så tydligt, han pratar om vad han känner.
Emil döljer den, bakom skämt och bakom ilska.
Han är så lik Fredrik, och samtidigt så lik mig.
Jag låter ju inte heller sorgen komma fram ordentligt, jag trycker ner den långt ned där den inte kan skada mig.
Låter bara tårarna lätta på trycket ibland, som jag gjort för jämt idag.

4 kommentarer:

Christina / Synål / Stina sa...

Dett finns ju inte så mycket att säga mer än att jag tror att det är jätte viktigt att få ut tårarna sedan kan jag förstå att det inte är lätt att se båda två samtidigt.
Hoppas att du kan se det nästa gång.. För tyvärr kommer detta ju inte var asista gången.
Hoppas att det har lättat lite för denna gången.
Vill bara sända dig en hel hög med KRAMAR

Gitte sa...

Förstår din sorg.. finns inga ord egentligen. Men när man läser dina ord så griper de tag i mig. Och detta som du beskriver att du hade ju fullt fokus på Axel o vet ej riktigt hur emil reagera... DET känner jag igen, när man har fler barn o ngt händer så är det inte lätt att vara till för alla samtidigt. Och mitt i allt har du dig själv , som du själv säger du trycker undan din egen sorg... men jag tror att det är bra att den pluppar upp då o då.. gråta rejält en stund. Och att det känns lite bättre trots allt.. kramis från gitte

Anne sa...

Kramar till er.

Laila sa...

Å snälla du... I vanliga fall är det svårt att finnas till för två barns känslor. Så även i detta fall. Det viktigaste är att du ändå är medveten om skillnaden.

En stor kram till er alla tre i er kamp ♥