Axel och jag ringde till Emil för att säga godnatt i kväll.
När Emil kom till telefonen sa jag: Hej älskling!
HEJ MAMMA! sa han överlycklig.
Hej Emil, sa jag.
Får jag prata med Axel? sa han...;-)
Pojkarna pratade säkert 5 minuter med varandra, det var såååå gulligt!
Sen ville han prata med mig igen.
Mamma, kan du komma och hämta mig nu? Jag vill hem till dig och Axel NU!
Jag försökte förklara att klockan var mycket (nästan 21) och att det tar en timme att köra dit och att han redan somnat när vi skulle kommit fram i så fall.
Men då kan du bära mig till bilen och sen väcka mig när vi är hemma ju, tyckte Emil som blev ledsnare och ledsnare.
Nu ville jag bara sätta mig i bilen och köra och hämta honom ändå!
Men mormor tog över och jag hoppas att det gick bra ändå.
I morgon förmiddag kör vi och hämtar min lilla älskling - vi längtar efter honom!
2 kommentarer:
Har just läst klart din blogg sedan din man gick bort. Va´skönt att läsa om den livsglädje du ändå har trots din förlust. Det tröstar mig då jag just nu inte känner så mycket av den varan. Min man gick bort i cancer den 13/6 i år och jag har en av de "dåliga" dagarna när jag känner mig väldigt ensam, rädd och ledsen. Som tur är har Per och jag 2 flickor på 10 och 12 år. det håller en gående. Fortsätt som du gör! Mari
Så ledsen jag blir för din skull, Mari. Jag beklagar verkligen er sorg. Man förstår inte hur ofta det händer förrän man själv är där och hittar andra i samma sits.
Din sorg är alldeles ny, då var jag också rädd och ledsen, och väldigt vilsen i tillvaron.
Det måste man få lov att vara, ta en dag i taget och låt kärleken till era flickor hålla dig flytande.
Det är ju så det är, barnen håller en flytande, för att man måste.
Du kommer att må bättre, även om det inte känns så nu, jag lovar.
Skitdagarna kommer att komma även i framtiden, men de blir färre.
kramar, Lotta
Skicka en kommentar