Bilen är tydligen en bra plats att fundera på, det här hörde jag från baksätet häromdagen:
Axel: Tänk om det var en tjuv som klädde ut sig till pappa och dog så att vi bara trodde att det var pappa? Så är pappa inte död.
Emil: Det tror jag nog inte.
Axel: Jo, men tänk om det var så, då är pappa kanske bara på jobbet, han sover nog där.
Jag: Men tror du inte att han saknar oss och kommer hem om han är på jobbet?
Axel: Han har nog varit där så länge nu att han har glömt bort oss.
En annan dag sa Emil:
Mamma, det är inte sant att man får vad man önskar sig när man blåser ut ljusen på sin födelsedag.
Jag: Inte?
Emil: Nej, för det händer ju ingenting. Om jag önskar att pappa inte dog så kan han ju inte komma tillbaka, så det är inte sant.
De tänker så mycket på Fredrik och på döden, och det är så svårt att veta vad man ska säga och vad man ska göra.
Jag försöker hela tiden vara så ärlig som möjligt och de vet allt om begravning, kremering mm.
Jag ångrar inte att de inte fick vara med på begravningen, de var ju med på minnesstunden efteråt och prästen och min svåger tog med dem in i kyrkan och visade var vi sagt hejdå till deras pappa, så de känner att de var delaktiga ändå.
Och de var med vid gravsättningen och var delaktiga i minsta detalj, de följde tom med in i rummet och hämtade urnan ur "kassaskåpet".
Men de fick inte se honom när han var död.
De fick inte gå upp til honom i sängen där han låg.
För mig var det instintivt; de skulle inte behöva se sin pappa ligga där död, jag ville skydda dem från allt ont i hela världen, och deras svåger tog dem med sig för att de skulle slippa se när de hämtade hans döda kropp.
Idag funderar jag mycket på om jag gjorde rätt eller fel, psykologen säger att jag ska sluta grubbla på det, jag gjorde det som kändes rätt i en otänkbar situation, jag gjorde vad jag gjorde för att skydda mina barn.
Men de frågar varför de inte fick se sin pappa död.
Men herregud, de var 4 år gamla!
Och deras pappa låg död.
Kanske det är dags att visa dem fotona på honom i kistan?
Jag vet inte, men då får de ju i alla fall se att han ligger där, död, i kistan.
Att det inte är nån tjuv som klätt ut sig till pappa och sen dött...
11 kommentarer:
Oh, vad mycket det är som rör sig hos Emil och Axel om sin pappas död, hur ska de kunna förstå och hur ska man förklara!! Det är jättebra att du är så ärlig du kan, men du har ju också dina tankar/känslor om att det här aldrig har hänt. Det är klart du gjorde allt för att skydda dina barn när du inte lät dem se Fredrik i sängen. Vad skulle man vara för människa om man visste precis vad man ska göra i så svåra situationer, när allt kommer som en sådan chock. Det kan inte finnas ett så enkelt svar som om att något skulle vara rätt eller fel. Det ända som jag kan tänka mig just nu är, om barnen undrar varför de inte fick se sin pappa när han var död, så kanske,jag säger kanske för jag vet inte vad som kan vara bäst, men om Emil och Axel fick veta att bilderna på Fredrik i kistan finns, så kanske de själva kan svara om de vill se bilderna eller inte. Det gör så ont i mig när jag vet vad ni har gått igenom och när jag läser dina inlägg!Tänker på er och skickar massor av KRAMAR TILL ER ALLA TRE!!!! Anneli
Oj, så svårt och några enkla svar som är sanna för alla finns ju inte. Själv fick min dotter som då var några månader kort från 4 år vara med på min mors begraving. Dock tröttnade hon innan själva ceremonin började så hon gick ut med sin pappa. Hon fick aldrig se sin mormors kropp (och inte jag heller, vi bor en bra bit därifrån och den var i så illa skick när begravningen väl skulle ske att jag blev rekommenderad att skippa det). Det finns förresten en barnbok som heter Adjö herr Muffin som ni säkert har läst/hört talas som handlar just om döden. Vi hade hjälp av den förskola som min dotter hade gått på innan vi flyttat 10 månader tidigare. Det var en fristående förskola i Kyrkans regi och de hade talat om livets glädjor och sorger i olika sammanhang på ett pedagogiskt och tryggt vis. De var verkligen fantastiska. Jag tror på öppenhet och ärlighet, men samtidigt är ju instinkten att just skydda dem. Er situation med en död förälder kan jag inte - och vågar kanske inte - tänka mig in i. Men jag är säker på att du gjort vad som kändes bäst i stunden och även om man kan försöka rätta till och förklara eventuella "misstag" så tycker jag absolut inte du ska ha dåligt samvete eller ångra dina val. En dag, när det känns som att det är rätt stund, kan du ju visa bilderna och förklara varför du gjorde som du gjorde och att det inte var meningen att de skulle bli sårade av att inte få se sin pappa död. Jag tror du kommer att veta när det är rätt stund. Dina barn kommer att låta dig förstå det tror jag. Kramar i massor!
Åh, du vännen. Vad ont det gör i mig att du måste gå igenom allt det här. Inte nog med att du har din egen sorg i att ha förlorat din man, din livskamrat, din hjärtevän. Du måste också känna att du måste göra rätt gentemot era barn i deras funderingar och sorg. Det är inte lätt. Men jag tror. Att om du gör det som du känner instinktivt, det är nog det rätta.
Massor med kramar!
Åh Lotta, många svåra tankar att ta ta ställning till. Jag önskar att du/ni slapp.
Varma kramar
/Anne
Hej! Har varit inne och läst lite hos dig ibland om allt det svåra och ofattbara. Har själv varit med om att min svägerska dog alldeles för ung och lämnade två små barn. Jag tror eller vet att du gjorde rätt den dagen att pojkarna inte fick se. Man måste klara av det själv och du gjorde det du kände var rätt då. Nu när det gått ett tag så känner du rätt igen att ta fram korten och visa pappa och att fastän det är så hemskt det som hänt så såg han ut så här. Barn har ju en stor fantasi som du har fått höra och då är det bättre när du känner att du klarar av det att få se ett foto som är på riktigt och ingen "fantasibild" som man som barn kan ha. Skulle så gärna vilja skriva något som tröstar men som sagt , vet av egen erfarenhet att man måste gå igenom allt själv. Förresten min svägerska var sjuk under ett år och prognosen var inte god. Den familjen var ( usch det låter hemskt) lite lite förberedd och valde att barnen skulle se sin mamma död. Det är ju lite annorlunda för dig som så hastigt blev lämnad. Det äldsta barnet var 4 år och är 8 idag. Hon kommer ihåg och pratar mycket om det. Vi bearbetar hennes mammas död fortfarande och kommer alltid att göra. Hon är saknad men på nåt vis genom barnen och hennes handlingar och att vi alla pratar om henne så finns hon med hos oss varje dag. Lita på din känsla!
Det vicktigta här är att man gör det man själv tror på, Detta måste vara jätte svårt att vara med om detta. jag kna bara tänka mig.
Detta är inget som man vill vara med om och ingen skulle behöva det häller. Jag är SÄKER på att du kommer visa killarna korten på sin pappa. Låt det komma naturligt en dag.
Det är tur att det inte finns någon handbok för detta även om man kan önska sig detta när man är i situationen.
Hoppas detta kommer att lösa sig snart.
Ha en skön helg med dina små underbara killar.
KRAM
Hej Lotta!
Jag tror att jag skulle gjort likadant som du gjorde den där ofattbara dagen. Det sitter nog i ryggmärgen att vilja skydda sina barn från allt ont. Och oavsett vad någon av oss andra TROR att vi skulle gjort så var det du kände och gjorde det rätta just då. Jag hoppas att du kan sluta fundera över om du gjorde rätt eller fel. Du gjorde så rätt du bara kunde!
Du kommer nog att veta när det är rätt tillfälle att visa bilden på Fredrik för dina pojkar. Vad bra att bilderna finns.
Kramar från Pia
Det gör så ont i mitt mamma-hjärta att Emil och Axel ska behöva fundera så mycket över döden och vad som har hänt vid så låg ålder. Tycker det är helt rätt att du är så ärlig som det bara går mot dom. Om det kändes rätt att inte låta pojkarna sin pappa död när det ofattbara hade hänt, så var det absolut rätt beslut! Hade jag ställts inför samma situation så säger min magkänsla att jag hade gjort likadant som du. Beundrar verkligen dig Lotta. Av det jag har läst så tycker jag verkligen att du hanterat hela situationen gentemot pojkarna på ett så bra sätt. Hejar på dig Lotta!
Kram Emma, BoS
Jag tycker du gjort helt rätt och handlat efter din magkänsla, vad annat kunde du göra i den situationen? Den dagen du känner att du och pojkarna är redo kommer du visa dem bilderna!
Många kramar, Sandra
Jag har just läst lite å det gör så ont i mitt hjärta å jag känner verkligen med er...
Jag själv förlorade min pappa i en olycka ,han var elektriker å fastnade i en högspänningsledning å fick svåra brännskador på hela kroppen å invärtes så han låg flera månader innan han fick felaktig medicin å dog till följd av det....
Jag skulle just fylla 7 år å min lillebror fylla 6 år ...
Jag fick aldrig se pappa på sjukhuset bara prata med honom i telefon å begravningen fick vi inte heller va med på (det bestämde mina mostrar)mamma undrar fortfarande ibland om det var rätt eller fel att vi inte fick va med ......Det finns inget rätt eller fel å det handlar mest om vad som känns bäst.......
Felet för oss var att detta hände på 70-talet då man inte pratade om sorg utan alla viskade bara att där går de stackars syskonen vars pappa så tragiskt hade gått bort ...Som tur tur för oss var det att mamma var före sin tid där och pratade väldigt mycket med oss om det som hade hänt och var ärlig mot oss .....(mamma är oxså pedagog)
För den delen i hjärnan cortex som behandlar trauman av olika slag inte finns fysiskt hos barn förrän de fyllt 12 år , därför är det så viktigt att du pratar med barnen sätter ord på saker som dom inte förstår ,där har dagis , skola ,familj , vänner m,m en stor och viktig roll....
Jag fick som vuxen se bilder på kistan å begravningen när jag själv frågade efter dom å det känndes rätt för mig min bror ville det inte å det var rätt för honom ...
Som vuxen, pedagog ,fru ,mamma till två underbara tjejer så har jag under hela mitt liv kännt lite x:tra för dom här barnen som förlorat någon av sina föräldrar eller som har varit med om något trauma ,vi känner alla igen de barn som har gått igenom en sådan sak å de i sin tur känner igen sig i mig å för mig så har det varit ett viktigt verktyg i mitt arbete med barn i sorg ...
Så det viktigaste är att prata ,prata å försöka förklara vara så ärlig som det bara går samt att inte glömma bort sin egen sorg mitt i alltihop , du MÅSTE oxså få tid att sörja för att orka hjälpa dina barn med deras sorg ...Hoppas att du har många nära å kära runt dig som kan ge dig allt stöd du behöver....
Jag ska tänka på er å skickar massor med kramar till er alla tre
Kramen Helen
Jag fäller en tår när jag läser. Otroliga tankar grabbarna har. Otroligt fint du skriver om det svåra.
Jag känner att du gjort allt rätt gentemot pojkarna. Ett ärligt bemötande gör att de kommer förstå det ofattbara bättre nu och i framtiden.
Kämpa vidare. Du gör rätt.
Kramar från Sääväläs
Skicka en kommentar