fredag, juni 18, 2010

Rädslan

Ibland undrar jag vad som egentligen är det värsta.
Är det saknaden?
Smärtan som slår ner en i avgrunden ibland?

Ensamheten?
Att alltid, 24/7, vara ensam med barnen och huset och allt.
Att ensam behöva ta alla viktiga beslut, utan någon att bolla sina tankar med.
Men nej, det värsta är rädslan.

Rädslan att även de ska dö.
När som helst.
Varenda gång jag tittar till dem när de sover, i sina egna sängar eller min, varenda dag.
Skräckslagna sekunder där jag är övertygad om att de inte andas, innan jag hunnit kontrollera att de verkligen andas.

Att de lever.

Fredrik var ju frisk.
Och ändå så bara dog han när han sov.
Hur ska jag kunna lita på att det inte händer igen?

5 kommentarer:

Linda sa...

Dina ord griper tag Lotta, de är så kraftfulla och sårbara. Det går att läsa och känna in dina ord, men aldrig förstå hur det känns att leva med dessa känslor. Vad jag önskar jag kunde göra något... Det bästa jag tror jag kan göra är att försöka leva med att känna en tacksamhet över att jag har det man oftast tar för självklart i livet. Och så vill jag skicka dig en stor varm kram!

Pia Plupp sa...

Du har ju varit med om den största skräck man kan tänka sig, så hur kan du känna på annat sätt? De flesta föräldrar har nog någon gång kännt den där skräcken i någon tiondels sekund, och sedan lätnaden. Men för dig kom ingen lättnad - och det måste ju vara inpräglat i hela din kropp.

Statistiskt sett så ska du inte behöva vara med om detta någonsin mer. Men siffror är en sak och känslor en annan.

Många, många kramar till dig och dina pojkar! Du är fantastisk!

Lillnettan sa...

Det är ju det. Man kan aldrig lita på att NÅGOT kommer att vara för evigt. Det enda man kan göra är att lära sig leva med rädslan, inte låta den förstöra livet eller grumla stunder som annars är fyllda av glädje.

Sockergrynet sa...

Nej man kan aldrig veta vad som händer och lita på att man har all tid tillsammans. Man kan aldrig ta något för givet eller planera för långt fram. Det bästa är att inse vilken skatt en vanlig dag är och försöka att leva i nuet, att vara här. Om morgondagen vet vi ingenting.

Stor KRAM till dig! Du finns i mina tankar <3

Sorgfågel sa...

Åh, känner så väl igen den rädslan!! Sånt kommer över mig också ibland och då blir jag skräckslagen, för jag vet ju att halva jag dog när M dog. Skulle det då hända något med barnen så skulle resten av mig dö. När man har gått igenom helvetet är man livrädd för att hamna där igen...!