10 månader av längtan

I morgon, eller ja idag är det ju vid det här laget, är det 10 månader sen.
10 jävla månader.
Kan inte fatta att det verkligen är 10 månader sen.
Hur fan kan det ha gått 10 månader?
10 månader utan Fredrik.
Jag saknar honom så.
Pojkarna saknar honom så.

Det är nog det som gör mest ont.
Att de ska behöva växa upp utan sin pappa.
Att de kanske glömmer honom snart eftersom de är så små.
Jag kan ta att jag får stå ut med det här, att jag tvingas gå igenom det här.
Men barnen, var fan finns meningen med att ta ifrån dem deras pappa?
Varför ska de behöva gå igenom det här?
Det är så jäkla orättvist.

Vi längtar så efter dig, älskling.

Och nu ska jag fylla år, för första gången utan honom.
Var inne i guldsmedsaffären för att titta ut en klocka åt mig, så att jag kunde önska mig presentkort i affären, häromdagen.
Hittade klockan direkt, och hon sa att hon skulle lägga undan den för hon hade bara en.
"Och då är det förstås inte du som hämtar den?" säger hon.
Jo, det är jag, sa jag, men ville bara skrika åt henne att min man kan inte hämta den för han är DÖD!
DÖD!
Fattar du det?

För det gör inte jag.
Jag vill inte.
Jag kan inte!
Varför, varför, VARFÖR?
Det gör så förbannat ont.

Häromdagen när Emil och jag skulle köra hem efter att ha lämnat Axel på förskolan så satt Emil i förarsäten när jag kom ut.
Jag hoppade in på passagerarsidan, satte mig och gav honom nycklarna och sa: Kör du?
Ja! sa han och frågade sen om han fick starta bilen.
Klart du får, sa jag, och visade hur han skulle göra.
Bilen startade och Emil for iväg från sätet!

Vi bytte plats och jag sa att det var okej om han satt fram, i pappas säte, vi skulle köra så liten bit.
Han satte sig nöjd, spände fast sig och tog fram Fredriks solglasögon och satte dem på sin näsa.
Sen tittade han på mig, klappade mig på benet och sa:
"Hej älskling, det är jag, Fredrik. Nu är jag här igen."