måndag, juni 29, 2009

Gråter

Jag var vid Fredriks grav idag, ensam.
Det är inte ofta jag får vara där själv.
Oftast har jag ju pojkarna med mig vart jag än är.

Blommorna vi satte i lördags stod så fint, bredvid blommorna från Fredriks mamma.
Jag satte mig ner och viskade:
"Jag älskar dig."
"Jag saknar dig."

Jag klappade gräset som växer ovanför urnan, jag pratade om hur jag inte kan förstå att det är så, att han ligger där nere, som aska, långt ner i jorden.
Jag vet inte hur man ska kunna förstå det.
Det går bara inte.

Han skulle ju finnas här, hos mig, hos oss, hos alla oss som älskar honom.
Inte bara vara borta.
Utan något farväl.

Det gör så ont.
Just att vi inte fått en chans att säga farväl.
Att jag inte fått berätta hur mycket jag älskar honom trots de dåliga stunderna vi hade.
Alla dagar var ju inte rosenskimrande lycka, konstigt hade det väl varit om det var så.
Vi bråkade, vi gnällde, vi skällde.
Jag vet, vi hade bra dagar, vi hade underbara dagar, vi hade fantastiska dagar, vi var lyckliga ihop.
Men de dåliga stunderna sitter där och gnager, gör mig rädd att han inte visste.

Trots att jag vet att han visste.
Han visste att jag skulle kämpa för oss hela livet, han visste att jag valt honom för resten av mitt liv, han visste att han var mannen i mitt liv.
Mitt livs stora kärlek.
Min älskling.

Men jag fick inte säga farväl.
Jag fick inte en sista gång berätta hur mycket jag älskar dig.
Jag fick inte tacka dig för åren vi fick tillsammans, för lyckan du delat med mig, för barnen du gav mig.

Jag saknar dig så.
Jag är så ensam utan dig.

15 kommentarer:

annmari sa...

Livet är bar orättvist ibland.
Kram

kattiiiiss sa...

Det var inte så här det skulle bli......

Han visste att du älskade honom!
Det vet han fortfarande.
Han hör dig och ser dig,
det måste du tro.

KRAMAR

Christina / Synål / Stina sa...

HAn VET allt detta.
Han ser säkert ner på er i sin himmel.
Och ser hur bra ni ändå har det,
Det är klart att man inte har tänkt att livet skulle bli så här.
KAn inte annat än sända dig MÅNGA KRAMAR och lite styrka.
KRAM

Sabina sa...

Han visste... oroa dig inte för det

K8an sa...

Vet inte vad jag ska göra annat att skicka en KRAM!

Karin sa...

Jag lider med dig,även fast jag inte helt och hållet kan sätta mig in i den smärta och sorg Du känner. Men jag förstår att det måste vara fruktansvärt jobbigt.

Men du, jag tror absolut att din älskade Fredrik vet hur mycket du älskar honom och hur mycket ni saknar honom.

Anonym sa...

Åh Lotta, jag sitter här och gråter som många gånger tidigare när jag har läst dina fina inlägg om Fredrik. Jag är så himla jäkla ledsen för eran skull och mitt hjärta blöder med dig/er. Jag tror, som alla andra, att han visste hur mycket du och killarna älskade (älskar) honom för han älskade ju er mest av allt.
Vill bara att du ska veta att vi saknar honom också. Jag hoppas att vi ses snart min kära Lotta!

Kram Lill-Anna

Anonym sa...

Som vanligt så vet jag inte vad jag ska skriva, men jag tänker ständigt på er.

Kram vännen.

Anonym sa...

Jag håller med de övriga som skrivit... Det är ju så svårt, alla ord känns så "platta och uttjatade"...
Men jag är helt övertygad om att din Fredrik förstod att du älskade honom. Era pågar är väl det "bevis" på att ni hade tillsammans hade en stor kärlek som gjorde att ni ville ge den andre lyckan att få bli mamma/pappa.
Tänker på er!!!

Nemi sa...

Massor med kramar till dig min vän!!!

Anonym sa...

Jag ryser! Skickar den största styrkekram som jag bara kan! Känner dig inte men tänker på dig!!

Sara sa...

Tänker på dig, och vill bara visa det med den här kommentaren.

Anna K sa...

Du skriver så vackert om din Fredrik Lotta :-)
*kram*

Nettan sa...

Lotta, jag mailar min kommentar, det blir för långt!

Kram

Anonym sa...

Oh shit som jag känner igen mig...
Min man dog i november i fjol, 9 månader sen nu...tycker fortfarande det känns overkligt. Jag, ensam med två killar, hus, allt...
Han är borta, borta!? Fattar det liksom inte.
När och hur kan man komma vidare?