Gråter

Jag var vid Fredriks grav idag, ensam.
Det är inte ofta jag får vara där själv.
Oftast har jag ju pojkarna med mig vart jag än är.

Blommorna vi satte i lördags stod så fint, bredvid blommorna från Fredriks mamma.
Jag satte mig ner och viskade:
"Jag älskar dig."
"Jag saknar dig."

Jag klappade gräset som växer ovanför urnan, jag pratade om hur jag inte kan förstå att det är så, att han ligger där nere, som aska, långt ner i jorden.
Jag vet inte hur man ska kunna förstå det.
Det går bara inte.

Han skulle ju finnas här, hos mig, hos oss, hos alla oss som älskar honom.
Inte bara vara borta.
Utan något farväl.

Det gör så ont.
Just att vi inte fått en chans att säga farväl.
Att jag inte fått berätta hur mycket jag älskar honom trots de dåliga stunderna vi hade.
Alla dagar var ju inte rosenskimrande lycka, konstigt hade det väl varit om det var så.
Vi bråkade, vi gnällde, vi skällde.
Jag vet, vi hade bra dagar, vi hade underbara dagar, vi hade fantastiska dagar, vi var lyckliga ihop.
Men de dåliga stunderna sitter där och gnager, gör mig rädd att han inte visste.

Trots att jag vet att han visste.
Han visste att jag skulle kämpa för oss hela livet, han visste att jag valt honom för resten av mitt liv, han visste att han var mannen i mitt liv.
Mitt livs stora kärlek.
Min älskling.

Men jag fick inte säga farväl.
Jag fick inte en sista gång berätta hur mycket jag älskar dig.
Jag fick inte tacka dig för åren vi fick tillsammans, för lyckan du delat med mig, för barnen du gav mig.

Jag saknar dig så.
Jag är så ensam utan dig.