lördag, juni 06, 2009

7 månader



Det är nu 7 månader sen.
7 månader sen mitt liv rasade ihop.
7 månader sedan du dog.
7 månader sedan jag dog.
Du tog mig med dig, där och då.

Oftast orkar jag inte ens tänka på det.
Jag orkar inte med sorgen.
Jag orkar inte med tårarna.
Jag orkar inte inse att jag ska fortsätta leva, utan dig.

Det är ett sätt att överleva dagen.

Axel frågade innan idag (läs igår) om inte pappa kunde leva nu.
Nej, svarade jag, är man död så är man död för alltid.
Man kan inte börja leva igen.
De grät bägge två då.
Hur fan kan det vara meningen att två små femåringar ska behöva förstå att deras pappa är död för alltid?

Fan.
Jag saknar honom så.
Jag saknar dig!

Det är så mycket jag vill berätta för dig, i nästa sekund inser jag att jag inte kan berätta det för dig.
Du finns inte kvar längre.
Jag vill ha dig här nu, jag vill inte vänta till nästa liv på att vi ses igen.
Jag vill inte vara ensam, jag behöver dig.
Vi behöver dig.

Jag älskar dig.

9 kommentarer:

Pia Plupp sa...

Åh, Lotta!

Ingen skulle behöva vara med om det ni har gått (och går) igenom! Speciellt inte två småpojkar!! Och inte de två småpojkarnas mamma heller!

Många kramar från Pia

Christina / Synål / Stina sa...

Här kommer några styrke KRAMAR till dig och barnen
KRAMMM

anette sa...

Känner med dig.
Livet är jävligt tufft och orättvist många gånger.
Ensamheten blir starkare och starkare vad efter tiden går, men till slut vänder det, lite, lite i taget, så man knappt märker det, men det kan ta lång tid.
Precis som du kände jag mig så tom, till och med likgiltig för mycket.Trots att barnen fanns där.
Visst är det skönt att ha någon att dela problem med, men jag saknade mest att inte ha någon riktigt nära att dela allt roligt med och skratta med. Nu är en jobbig tid för dig då de flesta planerar semester och annat skoj med familjen då kände jag mig extra sårbar och så ensam. Även om jag haft många vänner och släktingar runt mig. Kram till dig Lotta och njut av de små ögonblicken av glädje och humor med de dina.

Åsa/asamia sa...

Du är så stark och klok - och jag hoppas att det hjälper dig att skriva av dig...det är väldigt fint du skriver om hur ni har det och hur du försöker ta dig igenom dag för dag.
Många kramar!!

Morfen sa...

Jag kan inte förstå hur gräsligt det är, vet bara att jag skulle känt likadant om det var min man som gått bort. Skickar en stor varm kram!!!

Anne sa...

Jag har inga ord, jag gråter med er, varje dag.

Varma kramar
/Anne

Kaatzi sa...

Vet inte riktigt vad jag ska skriva.. det är så lessamt.
Men gumman, du får inte skriva att du dog då också.
Du har två små killar som du betyder allt för, som ser upp till dig och som litar på dig till 100%.
Det är för deras skull du måste fortsätta..
Kramar
Katarina

Nemi sa...

Massor med kramar till er!!!

Anonym sa...

KRAM KRAM KRAM KRAM KRAM!!!!