Det är exakt vad mina barn är nu, 75% av den vakna tiden...
Igår var vi hos mina föräldrar och hälsade på, pojkarna och jag.
Deras far stannade hemma och tapetserade i vardagsrummet.
I alla fall, det var full rulle hela tiden, de hittar på det ena efter det andra.
Så fort man vänder bort blicken är de där - precis där de inte får vara och gör precis det de inte får göra:
*kastar sten i dammen
*kastar sten på morfars bil *chockad och förbannad*
*klättrar upp på stegar
*trampar ner jordgubbsplantor
*"skriver" i mormors bokningskalender.
*öppnar luckan i spiskaminen
*trycker på alla fjärrkontroller
*sätter på stereon eller tv:n
*springer åt rakt motsatt håll så fort man kallar på dem
m.m. m.m. m.m.
*tung suck*
Det är allt tur att de är så förbannat söta så att man inte kan vara arg på dem någon längre stund!;-)
Mormor deras och jag kom i alla fall fram till att nästa gång ska de bara passa en av dem, vi måste verkligen bli bättre på att dela på dem.
Delar vi på dem får de ju total uppmärksamhet, de behöver inte konkurrera ut varandra.
Vi delar ofta på dem kortare stunder, tex jag går och handlar med en av dem och den andre stannar hemma med pappa.
Då är det sån skillnad - de blir genast så lugna och harmoniska, snackar glatt med en och är bara underbara!
Nu låter det som om jag har värsta skräckexemplaren till barn och så är det ju absolut inte - det har bara varit lite extra intensivt i helgen...
Men visst, jag ska ju inte sticka under stol med att det ska bli skönt att lämna dem på dagis i morgon bitti och sen få gå hem, till ett tyst och tomt hus!
Så hinner jag sakna dem lagom mycket innan det är dags att hämta de ljuvliga små huliganerna!
söndag, september 03, 2006
lördag, september 02, 2006
Ikapp + oroliga tankar
Så, då är vi ikapp!
För den som undrar så vet jag att det saknas bloggar för pågarnas första tid i livet, beror på tekniskt missöde som jag gråtit många tårar över.
Går i oroliga tankar idag, läste om en tjej vars son dog efter förlossningen pga skador han fått vid förlossningen, beroende på att iom att hon hade graviditetsdiabetes var han för stor för henne, hon var liten, precis över 150 cm lång/kort.
En av mina bästa vänner ska ha barn när som helst.
Hon är oxå liten, strax över 150 cm lång.
Hon har oxå fått graviditetsdiabetes och ska bli igångsatt senast bf för att de vet att barnet blir stort.
Varför riskera något, när det finns kejsarsnitt?
För den som undrar så vet jag att det saknas bloggar för pågarnas första tid i livet, beror på tekniskt missöde som jag gråtit många tårar över.
Går i oroliga tankar idag, läste om en tjej vars son dog efter förlossningen pga skador han fått vid förlossningen, beroende på att iom att hon hade graviditetsdiabetes var han för stor för henne, hon var liten, precis över 150 cm lång/kort.
En av mina bästa vänner ska ha barn när som helst.
Hon är oxå liten, strax över 150 cm lång.
Hon har oxå fått graviditetsdiabetes och ska bli igångsatt senast bf för att de vet att barnet blir stort.
Varför riskera något, när det finns kejsarsnitt?
torsdag, augusti 31, 2006
FUNDERADE IGÅR (mer än vanligt)
Jag funderar mycket nu - på allt möjligt.
Pågarnas ena fröken är gravid, nu syns det så tydligt att jag vågade kommentera det utan att riskera få en fet smäll.
Jag vet ju själv att man kan gå runt med mage som nästan skulle kunna vara en gravidmage...
Hon är lika gammal som jag och F, och väntar barn nummer 3.
Jag antar att jag känner klockan ticka...
Jag blir ju inte yngre.
Men vill jag ha fler egentligen?
Jag är nog inte helt säker alltid.
Samtidigt så sörjer jag att inte få vara med om det igen, att inte få vara gravid igen, få börja om med en liten, ett nytt liv.
Det är ju just det man går miste om som tvillingmamma.
Att få börja om med barn nummer två...
Nummer 1 och 2 klaras ju av på samma gång.
Men tänk, en liten bebis!
En lillasyster!
För jo, visst önskar jag mig en liten flicka oxå.
En lillebror hade blivit lika älskad han förstås, men ändå.
Men visst, det är ju praktiskt med 2.
2 barn, 2 föräldrar.
3 sovrum, perfekt.
Lagom plats i bilen.
Och vi vet ju inte ens om vi kan få fler barn.
Det var mot alla odds som vi lyckades göra pågarna, våra mirakel!
Pallar jag gå och längta igen, misslyckas varje månad, sörja barnet som inte vill bli till?
Och hur länge vågar man vänta med att börja försöka, när det blev 6 års väntan på pågarna?
Och tänk om det blir 2 igen?
Visst, vi har vanan inne och det hade ju varit stencoolt med dubbla tvillingpar.
Men jag har svårt att se mig själv som 4-barnsmor...
Men jag vill ju få börja om, vara med om miraklet igen, att få känna hur magen växer, hur det buffar därinne.
Jag har aldrig varit så lycklig, så lugn, så rofylld, som när jag var gravid med pågarna.
Så stolt över min kropp, över vad den kunde uträtta!
Men nej, inte riktigt ännu ändå, mina söner ska få lov att vara små ett tag till, få vara ensamma om mamma och pappa ännu ett tag - de får dela på vår uppmärksamhet tillräckligt som det är.
Lite större kan de allt få bli innan vi börjar prata allvarligt om syskon.
Pågarnas ena fröken är gravid, nu syns det så tydligt att jag vågade kommentera det utan att riskera få en fet smäll.
Jag vet ju själv att man kan gå runt med mage som nästan skulle kunna vara en gravidmage...
Hon är lika gammal som jag och F, och väntar barn nummer 3.
Jag antar att jag känner klockan ticka...
Jag blir ju inte yngre.
Men vill jag ha fler egentligen?
Jag är nog inte helt säker alltid.
Samtidigt så sörjer jag att inte få vara med om det igen, att inte få vara gravid igen, få börja om med en liten, ett nytt liv.
Det är ju just det man går miste om som tvillingmamma.
Att få börja om med barn nummer två...
Nummer 1 och 2 klaras ju av på samma gång.
Men tänk, en liten bebis!
En lillasyster!
För jo, visst önskar jag mig en liten flicka oxå.
En lillebror hade blivit lika älskad han förstås, men ändå.
Men visst, det är ju praktiskt med 2.
2 barn, 2 föräldrar.
3 sovrum, perfekt.
Lagom plats i bilen.
Och vi vet ju inte ens om vi kan få fler barn.
Det var mot alla odds som vi lyckades göra pågarna, våra mirakel!
Pallar jag gå och längta igen, misslyckas varje månad, sörja barnet som inte vill bli till?
Och hur länge vågar man vänta med att börja försöka, när det blev 6 års väntan på pågarna?
Och tänk om det blir 2 igen?
Visst, vi har vanan inne och det hade ju varit stencoolt med dubbla tvillingpar.
Men jag har svårt att se mig själv som 4-barnsmor...
Men jag vill ju få börja om, vara med om miraklet igen, att få känna hur magen växer, hur det buffar därinne.
Jag har aldrig varit så lycklig, så lugn, så rofylld, som när jag var gravid med pågarna.
Så stolt över min kropp, över vad den kunde uträtta!
Men nej, inte riktigt ännu ändå, mina söner ska få lov att vara små ett tag till, få vara ensamma om mamma och pappa ännu ett tag - de får dela på vår uppmärksamhet tillräckligt som det är.
Lite större kan de allt få bli innan vi börjar prata allvarligt om syskon.
onsdag, augusti 30, 2006
måndag, augusti 28, 2006
"terapi"
Även om det är vila jag behöver så är det ju inte kroppsvila först och främst, utan mer sinnesro.
Så i morse gick jag först och lämnade pojkarna på dagis, sen hem och åt frukost och sen satte jag mig i bilen och körde ut till Bokskogen!
Parkerade bilen vid ett ställe med motionsslingor och sen gick jag in i den vackra bokskogen.
En liten bit in i skogen stod jag plötsligt öga mot öga med en hjort - hon stod bara 3 meter ifrån mig!
Jag ville inte skrämma henne så jag tog inte kort på henne och efter att vi tittat på varann nån minut så kom en person bakom mig på stigen och skrämde bort henne.
Det var så skönt att gå där, ensam men ändå inte ensam, eftersom det var många motionärer (pensionärer) ute på samma slingor.
Jag stannade till då och då för att fotografera där det var extra vackert - de foton man ofta inte har ro till att ta när pågarna är med!
Så i morse gick jag först och lämnade pojkarna på dagis, sen hem och åt frukost och sen satte jag mig i bilen och körde ut till Bokskogen!
Parkerade bilen vid ett ställe med motionsslingor och sen gick jag in i den vackra bokskogen.
En liten bit in i skogen stod jag plötsligt öga mot öga med en hjort - hon stod bara 3 meter ifrån mig!
Jag ville inte skrämma henne så jag tog inte kort på henne och efter att vi tittat på varann nån minut så kom en person bakom mig på stigen och skrämde bort henne.
Det var så skönt att gå där, ensam men ändå inte ensam, eftersom det var många motionärer (pensionärer) ute på samma slingor.
Jag stannade till då och då för att fotografera där det var extra vackert - de foton man ofta inte har ro till att ta när pågarna är med!
lördag, augusti 26, 2006
Våra dagar på Hanö
Nu är vi hemma igen efter några UNDERBARA dagar på vackra Hanö! Vilken fantastisk natur - helt otroligt vackert!
Resan började måndag morgon långt nere i Skåne. "Neeej, mamma - inte åka bil - E A åka BÅT!" "Nej, vi måste köra bil till båten..." "NEJ, åka BÅT A J uja (stuga)" Långt om länge gick de med på att vi var tvungna att köra bil för att komma till båten! Väl framme vid hamnen var de alldeles stissiga av upphetsning: "åka båt, åka båt, åka båt!!!" "Var båt? Båt borta!" Till slut kom båten in till hamnen: "JAAAAAA, mamma, titta, KOOOOR (stor) båt!!!" "Jaaa, ÅKA BÅT!!!"
Väl på båten satt de som små tända ljus och tittade sig storögt omkring. När båten började köra vinkade de och sa: "Hejdå bilen! Hejdå hamlamnlen (hamnen)!" Efter att de konstaterat att det var mycket vatten överallt runt båten upprepade de hela båtresan: "E A trilla att (vatten) nej - vi sitta båt inne" Lite nervösa trots upphetsningen!
På Hanö möttes vi av pågarnas favoriter, de fick syn på dem redan inne i båten innan den stannade och skrek i kör ända tills de kommit av: "Hej A J! HEEEEEEJ A J! Vi är här!!!" Lyckan var total!
Deras stuga var jättefin och vi fick överta stora sovrummet med "dubbelsängen" (2 enkelsängar med träram så det var hårda brädor i mitten). Pågarna fick sova i en säng och jag i den andra, deras far fick snällt ligga på madrass på golvet! Vagnen hade fått stanna hemma, vi var förvarnade om att det inte direkt var vagnterräng över hela ön. Det blev vi snart varse på våra promenader! Men vilken underbar natur! Stenar överallt, bergsklippor som stack upp mellan grästuvorna, platta ibland, höga och farliga ibland.
Första dagen tog vi en promenad på en timme mitt på dagen, pågarna gick själv nästan hela tiden! De är sååå duktiga på att gå! Och utan blöja dessutom! Det gick utmärkt att kissa på stenar och buskar längs med stigen! Mot eftermiddagen till ville vi gå och bada, och letade upp närmsta badplats. Det blev inget bad. Stranden var ockuperad av ett svanpar med ungar, pappa svan vaktade noga sin familj... Vi fick vara nöjda med en kvällspromenad!
Andra dagen gav vi oss iväg mot grottorna som jag sett en skylt till dagen innan. Stigen började lovande - tusentals stenar huller om buller, perfekta att snubbla på... Efter en stund öppnade landskapet upp sig, stora platta klippor som sträckte sig mot havet en bit bort - så vackert. Stigen vände dock åt ett annat håll... Eller stig och stig, snarare var vi endast vägledda av rödmålade pilar och streck på klipporna med jämna mellanrum, hur man skulle ta sig mellan dem fick man själv lista ut. Vi klättrade, hoppade, upp och ner mellan höga stenbumlingar, pågarna fick langas mellan oss, liksom hundarna som inte vågade hoppa när det var för högt!
På ett ställe trodde vi knappt att det var sant, vi skulle över en spricka i klippan som var säkert 7-8 meter djup! Sen hoppa en meter nedåt för att komma till nästa klippblock! Sen klättra en och en halv meter upp till nästa platå! Hela tiden var pågarna vid gott mod, de höll stadigt i varsin hand och försökte glatt klättra så gott de kunde, inte en antydan till gnäll en enda gång! "Jag foppa (hoppa) mamma!" sa E glatt och hoppade som en stenget mellan stenarna, med ett stadigt tag om mammas hand! Vi kom fram till slut, grottorna var små mellanrum under två stora stenbumlingar... Men jaja, vi hade ju fått spänning på vägen dit i alla fall!
Vi insåg dock att vi aldrig skulle klara av att ta oss tillbaka samma väg vi kom, det hade varit för många höga hopp nedåt, som vi aldrig skulle kunna ta oss uppför igen med både småbarn och hundar. Så vi fick leta andra vägar hemåt, utan "stig"! Efter en hel del klättrande och hoppande till kom vi fram till bättre terräng och kunde sen lätt ta oss upp mot stigen hemåt igen! Men vilket äventyr!
På eftermiddagen provade vi badplatsen igen och nu var svanfamiljen borta så vi kunde bada lite. Läs doppa fötterna! E stortjöt efter att en våg rullat över hans tår, så han gick och satte sig på en bänk och tittade på istället. Men A ville i vattnet, han sprang länge fram och tillbaka och kastade stenar i vattnet! Doppa sig ville han INTE, han tyckte tången var läskig!
Hela tiden har de varit blöjfria på dagarna (utom vid vilan) - de har blivit superduktiga! Oftast säger de själv ifrån att de behöver kissa, har de för roligt måste vi påminna. Bägge två föredrar att kissa utomhus numera, men A har gjort det till en konst. Skulle han kissa på pottan tog han den under armen, gick ut på den stora långa balkongen och satte sig allra längst bort i hörnan och tittade ut över "ägorna" medan han uträttade sina behov! Ville han kissa ute valde han en sten eller buske långt borta och sa till den som var med att gå bort, han ville vara ensam! Sen stod han där och filosoferade medan han väntade på strålen!
Sova middag i säng istället för vagn har oxå gått över förväntan, jag var beredd att skippa middagsvilan helt, men det funkade faktiskt helt okej. Antagligen för att de var helt slut av alla våra mödosamma promenader! Det gick alltså alldeles utmärkt att ge sig iväg några dagar utan vagn, det var med vissa tvivel vi bestämde oss för att prova. De börjar visst bli väldigt stora och duktiga pojkar, mina små busar!
Resan började måndag morgon långt nere i Skåne. "Neeej, mamma - inte åka bil - E A åka BÅT!" "Nej, vi måste köra bil till båten..." "NEJ, åka BÅT A J uja (stuga)" Långt om länge gick de med på att vi var tvungna att köra bil för att komma till båten! Väl framme vid hamnen var de alldeles stissiga av upphetsning: "åka båt, åka båt, åka båt!!!" "Var båt? Båt borta!" Till slut kom båten in till hamnen: "JAAAAAA, mamma, titta, KOOOOR (stor) båt!!!" "Jaaa, ÅKA BÅT!!!"
Väl på båten satt de som små tända ljus och tittade sig storögt omkring. När båten började köra vinkade de och sa: "Hejdå bilen! Hejdå hamlamnlen (hamnen)!" Efter att de konstaterat att det var mycket vatten överallt runt båten upprepade de hela båtresan: "E A trilla att (vatten) nej - vi sitta båt inne" Lite nervösa trots upphetsningen!
På Hanö möttes vi av pågarnas favoriter, de fick syn på dem redan inne i båten innan den stannade och skrek i kör ända tills de kommit av: "Hej A J! HEEEEEEJ A J! Vi är här!!!" Lyckan var total!
Deras stuga var jättefin och vi fick överta stora sovrummet med "dubbelsängen" (2 enkelsängar med träram så det var hårda brädor i mitten). Pågarna fick sova i en säng och jag i den andra, deras far fick snällt ligga på madrass på golvet! Vagnen hade fått stanna hemma, vi var förvarnade om att det inte direkt var vagnterräng över hela ön. Det blev vi snart varse på våra promenader! Men vilken underbar natur! Stenar överallt, bergsklippor som stack upp mellan grästuvorna, platta ibland, höga och farliga ibland.
Första dagen tog vi en promenad på en timme mitt på dagen, pågarna gick själv nästan hela tiden! De är sååå duktiga på att gå! Och utan blöja dessutom! Det gick utmärkt att kissa på stenar och buskar längs med stigen! Mot eftermiddagen till ville vi gå och bada, och letade upp närmsta badplats. Det blev inget bad. Stranden var ockuperad av ett svanpar med ungar, pappa svan vaktade noga sin familj... Vi fick vara nöjda med en kvällspromenad!
Andra dagen gav vi oss iväg mot grottorna som jag sett en skylt till dagen innan. Stigen började lovande - tusentals stenar huller om buller, perfekta att snubbla på... Efter en stund öppnade landskapet upp sig, stora platta klippor som sträckte sig mot havet en bit bort - så vackert. Stigen vände dock åt ett annat håll... Eller stig och stig, snarare var vi endast vägledda av rödmålade pilar och streck på klipporna med jämna mellanrum, hur man skulle ta sig mellan dem fick man själv lista ut. Vi klättrade, hoppade, upp och ner mellan höga stenbumlingar, pågarna fick langas mellan oss, liksom hundarna som inte vågade hoppa när det var för högt!
På ett ställe trodde vi knappt att det var sant, vi skulle över en spricka i klippan som var säkert 7-8 meter djup! Sen hoppa en meter nedåt för att komma till nästa klippblock! Sen klättra en och en halv meter upp till nästa platå! Hela tiden var pågarna vid gott mod, de höll stadigt i varsin hand och försökte glatt klättra så gott de kunde, inte en antydan till gnäll en enda gång! "Jag foppa (hoppa) mamma!" sa E glatt och hoppade som en stenget mellan stenarna, med ett stadigt tag om mammas hand! Vi kom fram till slut, grottorna var små mellanrum under två stora stenbumlingar... Men jaja, vi hade ju fått spänning på vägen dit i alla fall!
Vi insåg dock att vi aldrig skulle klara av att ta oss tillbaka samma väg vi kom, det hade varit för många höga hopp nedåt, som vi aldrig skulle kunna ta oss uppför igen med både småbarn och hundar. Så vi fick leta andra vägar hemåt, utan "stig"! Efter en hel del klättrande och hoppande till kom vi fram till bättre terräng och kunde sen lätt ta oss upp mot stigen hemåt igen! Men vilket äventyr!
På eftermiddagen provade vi badplatsen igen och nu var svanfamiljen borta så vi kunde bada lite. Läs doppa fötterna! E stortjöt efter att en våg rullat över hans tår, så han gick och satte sig på en bänk och tittade på istället. Men A ville i vattnet, han sprang länge fram och tillbaka och kastade stenar i vattnet! Doppa sig ville han INTE, han tyckte tången var läskig!
Hela tiden har de varit blöjfria på dagarna (utom vid vilan) - de har blivit superduktiga! Oftast säger de själv ifrån att de behöver kissa, har de för roligt måste vi påminna. Bägge två föredrar att kissa utomhus numera, men A har gjort det till en konst. Skulle han kissa på pottan tog han den under armen, gick ut på den stora långa balkongen och satte sig allra längst bort i hörnan och tittade ut över "ägorna" medan han uträttade sina behov! Ville han kissa ute valde han en sten eller buske långt borta och sa till den som var med att gå bort, han ville vara ensam! Sen stod han där och filosoferade medan han väntade på strålen!
Sova middag i säng istället för vagn har oxå gått över förväntan, jag var beredd att skippa middagsvilan helt, men det funkade faktiskt helt okej. Antagligen för att de var helt slut av alla våra mödosamma promenader! Det gick alltså alldeles utmärkt att ge sig iväg några dagar utan vagn, det var med vissa tvivel vi bestämde oss för att prova. De börjar visst bli väldigt stora och duktiga pojkar, mina små busar!
fredag, augusti 25, 2006
Uppdatering
Hade skrivit ett långt inlägg när A tryckte på den lilla röda knappen på förlängningssladdens dosa där alla datorsladdar är kopplade...
Så, shit happens - det blir en kortversion istället.
Jag är sjukskriven ytterligare 3 veckor till att börja med, för utbrändhet, inte depression.
Har haft en värstingförkylning till råga på allt, men börjar känna att skallen är mindre snorfylld nu.
E har hostat väldigt, fick Lepheton och efterföljande nässelutslag...
A sa att han var sjuk i morse, trams, sa jag.
Efter middagsvilan vaknade han med 39,1 graders feber - så jag fick skämmas.
Ikväll blir det pizza och möjligen en hyrfilm, har huvudvärk och är helt slut efter kuratorbesöket idag.
Det är skönt att prata av sig, men jobbigt...
Så, shit happens - det blir en kortversion istället.
Jag är sjukskriven ytterligare 3 veckor till att börja med, för utbrändhet, inte depression.
Har haft en värstingförkylning till råga på allt, men börjar känna att skallen är mindre snorfylld nu.
E har hostat väldigt, fick Lepheton och efterföljande nässelutslag...
A sa att han var sjuk i morse, trams, sa jag.
Efter middagsvilan vaknade han med 39,1 graders feber - så jag fick skämmas.
Ikväll blir det pizza och möjligen en hyrfilm, har huvudvärk och är helt slut efter kuratorbesöket idag.
Det är skönt att prata av sig, men jobbigt...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)