torsdag, oktober 29, 2009

Sorg

Sorg.
Man vet vad det är, men ändå vet man inte.
Förrän man står där.
Lamslagen.
Chockad.
Tom.

Men ändå så full.
Full av känslor.
Tankar.
Kaos.

All energi går åt till en enda sak.
Att inte gå sönder.
Att hålla ihop sin själ, sitt hjärta, sin kropp.
Varenda cell i kroppen håller på att gå sönder i tusen bitar.

Man lär sig snabbt att sätta på en mask.
"Jodå, det är väl bra."
Det är mitt sätt att överleva.

Den skyddar både andra och mig.
Vad ska jag annars säga?
Jag lever i en mardröm som vägrar ta slut.
Mitt liv har tagits ifrån mig.
Min framtid.
Mina drömmar.
Vårt liv, vår framtid, våra drömmar.
Borta.

Jag lever en dag i taget.
Jag kan inte tänka framåt.
Mot vad?
Ett liv utan Fredrik.

Ständig fruktan.
Han bara slutade andas.
Vem slutar andas nästa gång?
Emil eller Axel?
Jag?

Jag kan fortfarande inte förstå att han är död.
Jag vet att han är det.
Men jag kan inte förstå det.
Jag har vant mig vid att han är borta.
Men jag väntar fortfarande på att han ska komma hem.

Jag saknar honom så.
Jag önskar så att jag fick drömma om honom.
Få träffa honom i drömmen, prata med honom, känna honom, se honom.
Men inte ens det får jag.
Jag drömmer ingenting.
Bara tomhet.
Precis som när jag är vaken.

7 kommentarer:

Anonym sa...

KRAM

webmosterhelene sa...

Usch, det är verkligen inget vidare! Försök ta hand om dig så gott det går! Kram

Christina / Synål / Stina sa...

Man kan inte säga mycket. Men du vet att vi finns här och skickar många kramar till dig.
KRAM KRAM KRAM KRAM

syster A sa...

KRAM fina du.

Piffa och Puffa sa...

Hej!
Jag känner inte dig men kom in på din blogg av en slump. Kunde inte sluta läsa den. Du skriver så otroligt vackert och fint om din man. Vet hur det känns då kroppen och hjärtat värker så man tror det ska gå sönder. Jag förlorade själv min son Robin, för snart 7 år sedan. Han blev 12 år. Han fick leukemi då han var 9. Tänker på dig.
Varma kramar Anette

Pia sa...

Du skriver så fint. Det är nästan så att jag förstår, även om jag aldrig riktigt kan förstå - som inte varit där du är. Men att det är en kamp förstår jag, en lång, lång kamp. Ta hand om dig!

Många kramar!!

EN INREDOHOLIC sa...

Varmaste kramen.... känner med dig.

Ta hand om dig, du behöver alla goda energier och människor omkring dig.

Det kommer en dag då solen skiner extra vackert igen.

Jannice