torsdag, augusti 20, 2009

Saknar

Det är ganska jobbigt nu.
Överallt påminner saker mig om Fredrik.
En låt på radion, ett ord från någon, ett program på tv.
Jag tänker, jag gråter, jag saknar.

Pågarna pratar väldigt mycket om sin pappa för tillfället också.
Minnen de har kvar fortfarande, om sin saknad, tankar som att "pappa skulle ha gjort så, pappa skulle ha tyckt så" osv.

Om en vecka ska jag på en föreläsning om att gå vidare, hur man gör för att bli glad igen.
Den glada masken är ju lätt att sätta på, då är det ingen som ser hur jag mår därunder.
Men att bli glad igen på riktigt, det vet jag inte hur det ska gå till.
Hur ska jag kunna det, han finns ju inte kvar hos mig, hos oss?

Jag saknar honom så, det gör så ont fortfarande.
Det gör ont i min själ, det gör ont i min kropp.
Jag vill inget hellre än att få honom tillbaka.
Få mitt liv tillbaka.

14 kommentarer:

annmari sa...

O vad jag lider med dig. Hoppas föreläsningen kan ge dig något

många tröstekramar

Anonym sa...

Kramar i massor

asajon sa...

Kramar om....

asajon sa...

Kramar om....

K8an sa...

Kram!

Anonym sa...

Har läst din blogg sen ett bra tag tillbaka och tycker så otroligt synd om både dig och pojkarna! Sorgearbetet tar olika lång tid för olika människor. Det finns inget manus för detta, men en sak vet jag och det är att allt kommer att kännas lättare ju längre tiden går! Det är bra att du och killarna pratar om honom för det är en stor del av sorgearbetet. Många kramar till er allihop!

Gitte sa...

Kram till dig... o gossar. Det är tufft, förstår det, det får ta sin tid..... kram gitte

Anonym sa...

Kram...

Anonym sa...

Måste vara fruktansvärt :(. hoppas du kan få några tänkvärda råd från föreläsningen.
Massor av kramisar
Emma, BoS

Åsa/asamia sa...

Jag tror att det är bra att kunna prata och berätta hur man känner, vad man tänker osv. Det tar er framåt, och förhoppningsvis kommer det kännas mindre smärtsamt så småningom.....men det tar olika lång tid för olika människor - och känns olika i olika perioder. Hoppas kursen ger dig nåt, och att du kan få nya tankar att tänka när det känns som mest hopplöst.
Kram!

Anonym sa...

Det tar tid och det måste få ta tid. För mig tog det tre år innan jag började läka på riktigt. Sedan behöver det naturligtvis inte ta sååå lång tid för alla. Men nu förtiden är jag mer glad att ha haft det där livet med honom än jag är ledsen att ha förlorat det. Hang in there! Kram.

Petraso sa...

Kram Lotta förstår dig det måste vara ur jobbigt!!!

Kram

Helena sa...

Kram!
Helena

Anonym sa...

det är verkligen så orättvist livet...vissa kommer och vissa går....och det finns inga garantier för hur länge vi/ våra nära och kära får stanna i denna värld. En olycka, sjukdom...eller som i Fredriks fall utan förklaring. Det du skriver får mig att inse att livet är just här och nu...inte i morgon... Hoppas verkligen att det med tiden kommer att gå att kunna bli riktigt, riktigt glad igen för dig.
Bamsekram gbgtjej/ eva