söndag, augusti 16, 2009

Fruktan

Dags att gå och lägga sig?
Sängen är tom där uppe för en gångs skull, jag fick pågarna att lägga sig i sina egna sängar i kväll.
Är så fruktansvärt trött på att bli sparkad i ryggen hela nätterna eller bara allmänt trängd från bägge håll...
Men visst, konstigt känns det ju.
Jag är ju van vid att kunna ligga mellan dem och vara säker på att de andas...

För det är ju så.
Jag måste hela tiden kontrollera att de andas.
Jag måste veta att de lever.
Dygnet runt, varje dag, varje natt.
Ni skulle bara veta hur skräcken kramar mitt hjärta varje gång innan jag känt bröstkorgen röra sig, hört ett andetag.
Ofta har de sparkat av sig täcket och deras hud känns kall mot min hand - sekunderna innan jag vet att det inte är så är fruktansvärda.
Varenda gång, varenda natt.

Jag vet inte hur jag ska komma över den skräcken.
Eller det gör jag kanske inte?
Fredrik var ju frisk - ändå slutade han bara att andas.
Vem vet att det inte händer igen?
DET är min fruktan, varje dag, varje natt.

6 kommentarer:

Morfen sa...

Usch ja, sådär orolig var jag när barnen var spädisar och man var rädd att de plötsligt skulle sluta andas. Jag sov så lätt att det ibland inte kändes som om jag sovit alls. Men det gick ju över efter några månader. Din oro kommer nog alltid finnas där, stundom mer eller mindre.. jag vet inte... Skickar en stor kram med energi att kämpa på!!

Lotta och Zac sa...

Vet hur du känner det, samma känsla har jag med Zac varje natt, måste känna efter att han andas. Ibland så vill han "sova över" hos storasyrran och då får jag lite ångest att jag inte har koll på han. Har inte riktigt samma känsla för My men ibland kommer den där också.

Kramar om dig !

Sandra sa...

Förstår din oro, det måste vara så jobbigt att inte fått besked om vad som hände. Hade du det hade det kanske varit enklare, veta om det var något som fanns risk att pojkarna drabbas av också eller inte. Hoppas du får sova lite bättre utan sparkande pojkar i alla fall, vet åtminstone hur jobbigt det är att aldrig få sova ordentligt.
Kram, Sandra

Anneli sa...

Det där med att bli sparkad i ryggen osv känner man igen! Min yngste son Simon 4 år somnar alltid i sin säng, men sen vaknar han stup i kvarten natten igenom. Kvittar om han ligger hos oss eller jag i hans rum. Däremellan sover han och ligger aldrig still. Din oro kommer troligen alltid finnas där, får bara hoppas att du kan hålla den i schack, och det kan du ju till stor del då du kan låta dem sova hos andra. Toppen tycker jag, du behöver avlastning och egen tid! Ta hand om er! Kram

Nemi sa...

Förstår att du är orolig med tanke på vad som hände F. Men jag hoppas att du kan släppa lite av din oro med tiden, för jag kan tänka mig att det är väldigt jobbigt att ständigt vara jätteorolig.

Massor med kramar!!!

Pia sa...

Inte är det konstigt att det är din stora fruktan - eftersom du upplevt det en gång!! Vi andra, som inte upplevt det, men som haft små, små barn, kan kanske ana hur du känner. Jag hoppas och tror att din fruktan kommer att blekna med tiden. Jag tänker på dig!

/Pia