E har fått växtvärk!

Han har haft det då och då de senaste 2 veckorna men vi har inte fattat förrän nu att det måste vara växtvärk.
Han har svårt att somna, vrider och vänder sig och gnäller.
De sista nätterna har han även vaknat på nätterna av att han har ont.
Han gnäller och gråter och sparkar frustrerat omkring sig och slänger sig hit och dit i sängen för att försöka "komma undan" smärtan.
Jag tycker så synd om honom, hoppas bara att det ska bli bättre nu när vi vet vad det är och kan ge honom Panodil/Ipren.

Någon annan som har 2-åringar med växtvärk?
Jag trodde bara det drabbade lite äldre barn, typ i 4-6-årsåldern o uppåt.

Det händer mycket nu

Det händer mycket nu här. Plötsligt har de blivit så stora och förnuftiga, så duktiga och hjälpsamma! Visserligen fortfarande varvat med vidriga små trotsmonster (läs A) och fullfjädrade huliganer (läs E), men ändå!

De pratar nonstop, från morgon till kväll. Bla, bla, bla: Titta, mamma, där är lastbil! Titta mamma, en buss! Titta mamma, kommer flygplan där uppe! Titta mamma, där är polisbilen! Titta mamma, en skåpbil! Titta mamma, inte farfars bil, annan jeep! Titta mamma, där är vår bil! Titta mamma, en annan bil! Titta mamma, där är många bilar! Titta mamma, där kommer traktor! Ni ser en viss inriktning på intresse va?

Det har verkligen lossnat med språket nu, länge har de ju pratat väldigt lite, använt sig av få riktiga ord. Men deras kroppsspråk har alltid varit så tydligt att deras långa haranger av oförståeliga ord ändå varit fullständigt glasklart, man har vetat precis vad de velat ha sagt! Nu kommer det meningar, långa meningar ibland! Det är så roligt, man kan verkligen prata med dem nu! De förstår så mycket och när man kommer hem från jobb kan de berätta vissa grejer de gjort på dagis tex.

Eller som i måndags när farmor passade dem en stund och de var ute på promenad och träffade sin faster o farbror. N hade sagt: "Jag får din katt" till dem och det var ju heltokigt för det var ju ingen katt, det var ju deras gosehundar! De riktigt himlade med ögonen när de sa: N katt, neeej katt, hund! Och sen hade han låtsats kasta iväg hunden och gömt den bakom ryggen. "N, neeej, kasta hund, borta! Inte!

Mindre roligt är att de har kommit in i en bitarperiod. De biter varandra rätt ofta nu, bägge två har mer än en gång ståtat med kompletta tandavtryck på ryggen... Idag bet E mig! I armen. Jag har ett stort avtryck som är alldeles rödblått och svullet. Shit, va ont det gjorde!

De har även kommit in i en blygisperiod. Särskilt A. Kommer det någon främmande blir han helt tillknäppt, stoppar fingrarna i munnen och tittar ner, låser sig helt. E blir inte lika tillknäppt men nästan. Visst är det bra med respekt för främmande människor, det är viktigt till och med. Men jag vill ju inte att de ska bli sååå blyga för människor! Jag hoppas det bara är en period, de har ju alltid varit glada för nya människor och alltid visat sig från sin bästa sida!

Men ja, ljuvliga är de! De kramas och de pussas ofta och gärna. Med varandra, med oss och med andra de tycker om! Och de är så roliga! Riktiga små tokar kan de va, fulla av bus och upptåg! Skrattet bubblar i magen på dem och buset lyser i ögonen! De har börjat leka rollekar, lagar mat, leker med dockorna och byter blöja på dem, åker buss nånstans och kommer sen hem igen: "Mamma, E/A hemma nu!"

Olikheterna börjar märkas mer och mer, de har ju alltid varit väldigt lika i sätt och humör. Tex morgonhumöret är en stor skillnad!

När E kommer in till mig på morgonen så stänger han till dörren till deras rum efter sig, smyger in till mig, stänger till dörren efter sig och ställer sig tyst och tittar på mig tills jag vaknar. Rynkorna mellan ögonbrynen är djupa...

A slänger upp dörren, klampar in i rummet och skriker: Hej, mamma! med ett stort leende!

Väcker man dem så vaknar A med ett leende och ett: Hej, mamma! E grymtar och morrar åt en och rynkar ögonbrynen och blänger på en!

Det blev en väldans lång rapport från oss! Men det är ju å andra sidan inte så ofta jag har tid och ork att skriva längre...

E satte i halsen!

Usch, nu har bägge mina söner lyckats halvt skrämma livet ur mig.

A den där gången när han blev medvetslös när han ramlade, det är fortfarande det värsta jag nånsin varit med om.
Men ikväll (läs igår kväll) gjorde E mig nästan lika rädd, det gick bara så mycket snabbare den här gången, så jag hann aldrig tänka som sist.

Vi var hos deras farmor o bonusfarfar på påskmiddag.
E börjar bli förkyld o har fått hosta.
Plötsligt börjar han hosta med tuggat uppblött smörgåsrån i munnen, som med hostandet åker ner o sätter sig i halsen.

Han är spänd som en fjäder o kämpar för att få luft, men inget händer.
Utan att jag minns hur har jag fått upp honom ur stolen, lagt honom över knät o tryckt till honom i ryggen o ut kommer klumpen nästan genast.

Jag hann inte ens tänka utan reagerade helt instinktivt.
Tänk att man fungerar utan att tänka...

Han var alldeles blek o rädd efteråt o en knapp halv minut senare kräks han över hela golvet.
Jag fick tvättat av honom o sen var han så lugn igen att han gick o satte sig o fortsatte äta upp resten av smörgåsrånet!
Men fy fan va rädd man blir!
O så snabbt det går!
Det har blivit extra många pussar o kramar under kvällen för dem bägge två kan vi ju lugnt säga!

Urk

Kräkrutschkana var mina armar ikväll.
Satt bredvid Es säng o skulle precis pussa honom gonatt.
Då satte han sig upp o jag insåg vad som var på väg, tänkte försöka skydda kudden o lakanet o satte upp händerna...

*varför???*

De räckte inte långt när fontänen satte igång, så jag fick sätta ihop armarna så det åkte rutschkana ner i knät på mig...

*varför???*

Kudden o lakanet klarade sig inte ändå.
Jag behövde en dusch.

Varför gör man såna saker???

Nostalgitripp, bautamagen

Med jämna mellanrum så saknar jag min kolossala bautamage nåt otroligt!
Den var ju så stor o så mysig, man kände sig så speciell, utvald - med 2 busar därinne!
På kort ser den inte alls så stor ut som den var, som den kändes.
Men det beror väl på att man ser den i proportion till resten av mig, som ju oxå är stort!

Jag kommer ihåg att jag mätte den med måttband, runtom.
Sista gången jag mätte så räckte måttbandet precis till!
Det ger ett midjemått på strax under 150 cm!

Sista mätta sf var 51, det var i v37.

Tvärstopp

Det har inte blivit särskilt mycket dator för mig på sistone.
Pågarna har varit sjuka, F har varit sjuk o jag dras ännu med en envis jäkla förkylning som aldrig riktigt bryter ut.

Det har varit mycket på jobb, många personal borta - när jag själv för en gångs skull är där, så jag har verkligen fått veta att jag lever.
Detta ihop med alldeles för lång period av sena kvällar o tidiga morgnar har gjort att det bara tog tvärstopp.

Jag har bara varit så jäkla trött.
Jag har gått o lagt mig "tidigt" om kvällarna o om jag inte somnat direkt så har jag läst en stund istället för suttit här.
Att läsa i sängen är ju lika med att somna o få boken i pannan inom 15 minuter!
Nu är det äntligen helg o vad gör jag?
Jo, sitter här långt in på "kvällen"...

Viktkontroll

Idag var vi på bvc för vägning o mätning.
Det är bara 2,5 mån sen sist, men jag kände att jag ville ha lite koll på As vikt.
Han ser ju så tunn o mager ut numera.

E följer sina kurvor perfekt: 14,120 gram o 91 cm.
Men A har gått ner 200 g: 13,470 gram o 90,5 cm.

De har bägga två varit sjuka för jämnan, men A äter mycket sämre o kräks ofta.
Bvc-sköterskan reagerade genast på att han gått ner igen o på att han kräker ofta, så nu ska vi få träffa en läkare.
Vi pratade en del om magmunnen eftersom både min bror o hans son opererats för detta, men vi får väl se.
Det känns skönt att någon äntligen reagerar, jag har ju egentligen varit orolig ända sedan i somras då han gick ner första gången.

Annars är det bra för tillfället.
Pågarna är friska o på dagis - något av en ovanlighet numera...
Jag ska ringa vårdcentralen om min onda hals som aldrig går över, det kanske är jag som går med smitta så att de blir sjuka hela tiden?