Det händer mycket nu

Det händer mycket nu här. Plötsligt har de blivit så stora och förnuftiga, så duktiga och hjälpsamma! Visserligen fortfarande varvat med vidriga små trotsmonster (läs A) och fullfjädrade huliganer (läs E), men ändå!

De pratar nonstop, från morgon till kväll. Bla, bla, bla: Titta, mamma, där är lastbil! Titta mamma, en buss! Titta mamma, kommer flygplan där uppe! Titta mamma, där är polisbilen! Titta mamma, en skåpbil! Titta mamma, inte farfars bil, annan jeep! Titta mamma, där är vår bil! Titta mamma, en annan bil! Titta mamma, där är många bilar! Titta mamma, där kommer traktor! Ni ser en viss inriktning på intresse va?

Det har verkligen lossnat med språket nu, länge har de ju pratat väldigt lite, använt sig av få riktiga ord. Men deras kroppsspråk har alltid varit så tydligt att deras långa haranger av oförståeliga ord ändå varit fullständigt glasklart, man har vetat precis vad de velat ha sagt! Nu kommer det meningar, långa meningar ibland! Det är så roligt, man kan verkligen prata med dem nu! De förstår så mycket och när man kommer hem från jobb kan de berätta vissa grejer de gjort på dagis tex.

Eller som i måndags när farmor passade dem en stund och de var ute på promenad och träffade sin faster o farbror. N hade sagt: "Jag får din katt" till dem och det var ju heltokigt för det var ju ingen katt, det var ju deras gosehundar! De riktigt himlade med ögonen när de sa: N katt, neeej katt, hund! Och sen hade han låtsats kasta iväg hunden och gömt den bakom ryggen. "N, neeej, kasta hund, borta! Inte!

Mindre roligt är att de har kommit in i en bitarperiod. De biter varandra rätt ofta nu, bägge två har mer än en gång ståtat med kompletta tandavtryck på ryggen... Idag bet E mig! I armen. Jag har ett stort avtryck som är alldeles rödblått och svullet. Shit, va ont det gjorde!

De har även kommit in i en blygisperiod. Särskilt A. Kommer det någon främmande blir han helt tillknäppt, stoppar fingrarna i munnen och tittar ner, låser sig helt. E blir inte lika tillknäppt men nästan. Visst är det bra med respekt för främmande människor, det är viktigt till och med. Men jag vill ju inte att de ska bli sååå blyga för människor! Jag hoppas det bara är en period, de har ju alltid varit glada för nya människor och alltid visat sig från sin bästa sida!

Men ja, ljuvliga är de! De kramas och de pussas ofta och gärna. Med varandra, med oss och med andra de tycker om! Och de är så roliga! Riktiga små tokar kan de va, fulla av bus och upptåg! Skrattet bubblar i magen på dem och buset lyser i ögonen! De har börjat leka rollekar, lagar mat, leker med dockorna och byter blöja på dem, åker buss nånstans och kommer sen hem igen: "Mamma, E/A hemma nu!"

Olikheterna börjar märkas mer och mer, de har ju alltid varit väldigt lika i sätt och humör. Tex morgonhumöret är en stor skillnad!

När E kommer in till mig på morgonen så stänger han till dörren till deras rum efter sig, smyger in till mig, stänger till dörren efter sig och ställer sig tyst och tittar på mig tills jag vaknar. Rynkorna mellan ögonbrynen är djupa...

A slänger upp dörren, klampar in i rummet och skriker: Hej, mamma! med ett stort leende!

Väcker man dem så vaknar A med ett leende och ett: Hej, mamma! E grymtar och morrar åt en och rynkar ögonbrynen och blänger på en!

Det blev en väldans lång rapport från oss! Men det är ju å andra sidan inte så ofta jag har tid och ork att skriva längre...