Grattis på 2-årsdagen - 22 januari 2006

GRATTIS på 2-årsdagen mina älskade barn!

(nerskrivet efter midnatt, alltså den 22 januari)
Idag (den 21 jan) har tankarna varit många, idag är det 2 år sen jag låg/satt/stod och kämpade på förlossningen.
Vid midnatt, var det precis 2 år sen de äntligen tog beslutet om att snitta mig, efter alla timmar av verkningslösa värkar som inte lyckades med annat än att göra helvetiskt ont.

Jag minns ännu den overkliga känslan när de visade mig mina nyfödda söner, tårarna som rann av lycka och utmattning.
De första 8-10 timmarna därefter minns jag nästan ingenting av, jag sov mest och var groggy av morfin.
Mellan dimmorna tittade jag på mina underverk, höll dem i min famn, viskade deras namn, försökte förstå att de var här nu.

Jag minns rädslan när de tog min lille minsting ifrån mig och sprang iväg med honom till neonatal efter att jag påpekat hans färg.
Oron och frustrationen när de kom och hämtade "storebror" för att hålla honom sällskap och sa åt oss att vila en stund.
Paniken när jag nästa morgon kom ner och hittade honom i en kuvös med sladdar och apparater överallt istället för bredvid brorsan i värmebädd där han var när jag lämnade honom kvällen innan.
Allt för många minuter var jag säker på att jag skulle förlora honom innan jag fått lära känna honom.
Trots alla ultraljud hade ingen upptäckt tvillingtransfusionen som drabbade dem i min mage.
Jag tackar högre makter att jag envisades, att jag tvingade dem att sätta igång mig.

Sedan har tiden gått alldeles för fort.
Den första tidens ständiga dvala där endast mat, sömn o hygien prioriterades.
De knubbiga låren, de runda kinderna, de första leendena och dagen då de upptäckte varandra.
Tjocka, runda, goa bebisar som sitter sida vid sida och skrattar åt varandra och lever i nuet.
Tänder, börja krypa/stjärthasa, ta sig upp på vingliga krumma ben. När de sa "pappa" och när de sa "mamma".

Inte ens ett år gamla leker de tittut med varandra med hjälp av en "kräkis" och skrattar i högan sky, de skjutsar varann i gåvagnen tills väggen säger stopp och mamma får ila fram och vända på hela ekipaget, de rullar runt på golvet i en enda röra och skrattar så att jag blir alldeles rörd och varm i hela kroppen av kärlek till dessa 2 mirakel som är mina!
Ettårsdagen känns som igår och ändå som en evighet sen.
En äter tårta så det sprutar ur öronen (eller åtminstone ser det så ut på allt kladdet) och den andre vill inte ens smaka!
Lyckliga små pojkar på varsin sprillans ny Bobbycar i de rätta färgerna blått och grönt.
De första vingliga små stegen på egen hand, första dagen på dagis, sorgen över att våra dagar tillsammans på heltid var över.
Glädjen över alla deras små och stora framsteg.

Det andra året har gått ännu snabbare, mina små tjocka bebisar har gradvis blivit två smala, långa, stiliga små pojkar som har spring i benen och bus i blicken!
Vattkoppor, ändlösa förkylningar och en sommar med massor av upptäckter och nya kompisar.
Affektkrampen som gjorde min soffhoppare medvetslös, aldrig nånsin har jag varit så rädd, när han slutade andas visste jag att även mitt liv var över.
Tacksamheten över att vi alla 4 fick fortsätta vara en familj finns ännu kvar i mig.

En snörvlig höst, som som avslutades med flytt och 2 månader hemma på heltid igen.
Nu blev de plötsligt så stora med en gång, med 4 lösa tänder på en fick bägge sluta med nappen, denna napp som varit dem så kär.
Växasäng blev det oxå - nätterna av spring in till spjälsängen och en skrikande pojke är ett minne blott, nu kommer de på egna ben in till oss, säger hej och borrar ner sig i mitten av dubbelsängen!
Hjälplösa, små, små bebisar som förlitar sig på att mamma gissar rätt har blivit stora, bestämda pojkar som vet vad de vill och ser till att berätta det!
Trotset har hittat hit, de pendlar mellan pusskalas och NEJ-vrålande.
Men oj, vad roliga de är!

Tack, mina älskade pågar för att ni finns, jag älskar er mer än jag nånsin trodde var möjligt!

Om första ultraljudet som blev tvillingbeskedet! - 17 januari 2006

Jag sitter här och tänker mig tillbaka till den där dagen, dagen då vi fick veta att vi, just vi, skulle bli tvillingföräldrar.
Det var dagen efter min 30-årsdag, en bättre födelsedagspresent hade jag inte kunnat få!
Nu blir de 2 år i dagarna, våra mirakel!
Ibland har jag svårt att tro att det är sant; dessa 2 fantastiska pojkar, de sötaste som skådats på denna jord, de är mina, de är våra!
Jag har känt mig utvald sedan den dagen, dagen då vi fick veta att det bodde TVÅ små bebisar i min mage!

Så här var det, denna dagen D:
(först nedskrivet den 10 september 2004)

Nu var det äntligen dags för det stora ultraljudet.
Det var v18+3 och jag var supernervös.
Tänk om de upptäcker att där är nåt fel på barnet...
Tänk om det har ngt syndrom eller handikapp...
Undrar om de kan säga om det är en flicka eller en pojke?
Fast jag vill ju inte veta, jag är ju ändå säker på att det är en flicka!
Det känns ju så!
Eller tänk om det är två???
Folk har ju skämtat om det sen jag var runt v12 eftersom min mage blev så stor med en gång...
Och min kollega på jobb som påstår sig vara synsk har i 2 veckor gått runt med ett "hemligt" smile o sagt: "Du ska se, det är säkert tvillingar!"
"Mmm, visst, sure baby!" tänkte jag, jag har ju inga tvillingar i släkten...
Och det är ju ärftligt!
Maken har ju men det ska ju inte kunna va ärftligt från pappan, väl?
Men magen är STOOOR...

När vi kommer in i undersökningsrummet säger barnmorskan: "Jaha, ska ni ha två st eller? Vi får väl se!"
Jag lägger mig på britsen och visar magen som får en stor kladd kall gelé på sig.
Maken sitter spänt bredvid mig.
Barnmorskan sätter "ul-grejen" mot min mage och min man hoppar till: "Den där bebisen har för många huvuden.."
Barnmorskan säger: "Oj då, här fanns det visst två stycken!"
Jag brister genast i gråt, hela jag skakar, tårarna sprutar och jag kan knappt se skärmen framför mig...
Min man skakar i hela kroppen, han kan inte tro sina ögon.

Vi som fått veta att vi aldrig skulle kunna göra barn på egen hand - vi ska få TVILLINGAR!
Barnmorskan hittar ingen skiljevägg mellan de små och blir lite orolig.
Hon kallar in en mer erfaren barnmorska som gör om hela proceduren, hon hittar heller ingen skiljevägg.
Den ena tvillingen är dessutom lite mindre än den andra.
De blir lite oroliga att de ligger i samma fostersäck och vi får en tid till specialisterna på Universitetssjukhuset några dagar senare.

Vi går ut från mottagningen, märkligt stumma...
Sätter oss i bilen och kör hemåt, vi säger inte ett ord till varandra.
Efter några minuter tittar vi på varann: "Fattar du att vi ska ha tvillingar?!"
Sen åker vi hem och berättar överlyckligt för hela släkten!

Nej, det är inte jobbigt

Jag fick en spydig kommentar häromdagen, om att "kan man verkligen vara ärlig om man inte tyckt det är/varit jobbigt att ha tvillingar".
Blev faktiskt både stött och lite ledsen.
Jag har faktiskt inte tyckt att det varit särskilt jobbigt att ha tvillingar...
Bägge killarna hade kolik tills de var 5 månader gamla, och första tiden fick man aldrig sova, men - nej, jag tyckte aldrig det var jobbigt.
Jag tror jag känner så här eftersom vi kämpat o längtat så länge, vi var ofrivilligt barnlösa i 5 1/2 år, gick igenom utredning, inseminationer, pergotime, misslyckad ivf med icsi - till slut fick vi veta att vi troligen aldrig skulle kunna få gemensamma barn.
1 1/2 år efter ivf kände vi att vi nu var starka nog att gå igenom ett försök till, vi hade ett försök kvar som dock kändes dömt att misslyckas.
DÅ, just då, är min mens sen!
Vi har på egen hand lyckats bli gravida!

I v19 får vi dessutom veta att det är två - det är helt ofattbart, jag grät så jag inte kunde varken prata eller se mina underverk på ul-skärmen - vi skulle få TVILLINGAR dessutom! Lyckan var total!

Sedan pågarna kom så känner jag att jag klarar vad som helst för deras skull och jag gör det dessutom oftast med glädje, jag är så otroligt tacksam över att jag, just jag, får vara med om det här - jag var ju övertygad om att jag aldrig skulle få bli mamma "på riktigt"...
Vad spelar det för roll om jag inte fått sova på 4 månader, sova kan jag göra när pågarna blivit större!
Jag får ju sitta med en fantastisk liten varelse i famnen och trösta honom och han blir tröstad för han är hos den tryggaste människan i världen, sin mamma!
Men, jag har även varit väldigt bortskämd...
Min man var hemma tills pågarna var 2 mån och 3 veckor.
Sen hann han bara jobba ca 2,5 vecka innan jag blev sjukskriven pga mina höfter och sen var vi hemma bägge två tills pågarna var 7 månader gamla!
Maken har hela tiden varit en klippa och vi har hjälpts åt med allt med pågarna och det har ju klart gjort det lättare för mig!
Dessutom har jag belönats med två ovanligt lugna och glada barn!
De är för det mesta nöjda och belåtna med sitt liv och sover ordentligt både dagar och nätter och det underlättar ju självklart jättemycket för oss!

De perioder som varit intensiva, bla runt 6 månader då de hade en rejäl gnällperiod och inte sov ett dugg på 3 dygn, löste vi så gott vi kunde.
Efter att vi kört Skåne runt med två sovande bebisar i baksätet fick vi betalt i leenden av två härliga killar som äntligen efter några timmars sömn var glada igen!
Då blev man själv genast gladare och piggare igen!
Och exakt hur trött och frustrerad man var den där tidiga morgonen innan vi gav oss iväg var glömt!

Det gäller ju att ta vara på de små ljuvliga underbara ögonblicken i vardagens kaos.
De långa ögonfransarna mot en mjuk rund kind när den lille äntligen somnat i din famn, den söta lilla näsan som rynkas när han ler, ljudet av deras höga skratt när de busar med varann och kärleken och tryggheten när de sover tätt, tätt, intill varann.
De små ögonblicken ger ny energi att ta sig igenom långa dagar och nätter!

Jag är kanske dessutom lite extrem!
Hela graviditeten, trots illamående v6-16, konstanta sammandragningar, höftinflammation som gjorde att jag knappt kunde gå, tog jag mig igenom med ett leende på läpparna!
Jag hade inga humörsvängningar utan var ständigt glad helt enkelt!
Jag var ju GRAVID!
Först sista veckorna runt v35 började det bli riktigt tungt, men då började sf närma sig 50 och jag började lägga på mig vätska...
Alla är vi olika och har olika inställning till livet och vad som händer i våra liv! Ingen är bättre än nån annan och inget är mer rätt än nåt annat!

Den man älskar trotsar man...

Det är ju så att den man älskar vågar man trotsa, mot den vågar man testa alla gränser som finns - o det finns väl ingen som kan få en så vansinnig på så kort tid som den man älskar så man kan gå sönder?!

Jag är känd för att va lugn o ha gott om tålamod.
Men min man o mina älskade pågar kan göra mig blixtrande arg på 3 sekunder!
Just nu är A vidrig här hemma.
Han beter sig som en speedad, galen kleptoman som tror att han spricker om han inte hittar på skit hela tiden!
En riktig busunge (läs skitunge ) har han blivit.
Säger man åt honom så hytter han med fingret åt en, rynkar pannan o skriker: NEEEJ!
Han är på allt, tar allt han kan komma åt, klättrar på allt han kan komma åt, kastar allt han kan komma åt, kladdar med allt han kan komma åt.

Han ska va först med allt, helst ska E inte få va med alls utan han puttar bort honom o skriker NEJ, han slåss o han trotsar hela hela tiden.
Vi har faktiskt tagit till nannymetoder.
Blir det för mycket så får han sitta på nedersta trappsteget.
Efter 10-20 sekunder frågar jag om han är färdig med tramset/bråket.
Ja, säger han o så kramas vi en stund.
O det funkar faktiskt, det blir oftast lugnt ett tag efteråt o vi kan leka o ha roligt tillsammans allihop.
Inget annat har funkat, han blir totalt vansinnig ibland o här bryter vi det effektivt.

Idag såg vi dock plötsligt att han satte nallen på trappan.
Sen satte han ena handen i sidan o hytte med fingret åt nallen o sa argt: Jajajaj! (=Ajaj!)
Sen tog han upp den igen o kramade om den, satte den i dockvagnen o gick iväg med den!

Så, pedagog är jag, men oxå mamma!
Det är lätt att va klok åt andra...
Men...
Kärlek i massor, rutiner, regler o delaktighet tror jag ändå att man kommer långt med!
Även om det är uppförsbacke ibland, så kommer det ju nedförsbackar oxå!

DNA-test

Idag har vi betalt 1741 kr för att få veta det vi ju egentligen redan visste:

E o A är ENÄGGSTVILLINGAR!
De har precis samma DNA-profil!
Häftigt, va?!

Gulligt, roligt och knasigt nästan jämt

Gulligt, knasigt o roligt är det nästan jämnt - mellan varven då alltså!

Om E tycker att det tar för lång tid innan han får något/uppmärksamhet så puttar han på en o "skriker": HAALLÅÅÅÅ!
A hytter med fingret åt en o säger ilsket: NEEEJ! om man föreslår något han inte vill...
Låtsas du bli ledsen (oftast om någon av dem "råkat" slå eller riva en) så kommer A som ett skott, med rynkad panna o ynklig min o säger "min mamma" o pussas o kramas tills man blir glad igen o då skiner han upp som en sol!
De traskar runt i våra skor halva dagarna om de får - finns det ett par riktigt "flickiga" skor/stövlar med hög klack eller så är lyckan total!
De springer runt med antingen en för liten sheriffhatt eller en plastskål (Byggare Bob hjälm?) på huvudet titt som tätt.
De pratar i telefon med ALLT som finns att tillgå; telefoner, fjärrkontroller, duplo, bilar, skor, strumpor o när inget bättre hittas använder de handen.
Det är alltid Mommo de pratar med!
De pussas med varandra, med oss, med släkten, med gosedjur, o vi ska pussa deras gosedjur o de kastar slängkyssar o pussar i luften o A har börjat pussas på kinden!
De tvättar varandra i badet med badskummet så skummet antingen yr omkring dem eller ligger som en ridå framför ögonen på den stackarn som blir tvättad för ögonblicket.
De ÄLSKAR sina gosedjur - på kvällen måste de sitta i mammas knä o gosa innan de somnar o då MÅSTE alla 4-5-6-7 gosedjur va med o så tappar de ett på vägen o böjer sig ned med de andra i famnen o precis när de fått tag i det så trillar nästa o så håller det på!
De sitter PÅ soffbordet o tittar på reklam...
När reklamen är slut klättrar de ner o fortsätter leka!

Ja, listan kan säkert göras ännu längre.

Busungar

I morse vaknade jag av mystiska ljud, tänkte först att pågarna vaknat o börjat leka på sitt rum som häromkvällen.
Men nej, sen hörde jag att någon satte ner ett glas på ett bord!
For upp som en skållad råtta o hittar A uppflugen på min kontorsstol vid databordet drickandes Pepsi Max ur mitt glas!
E stod bredvid o knappade glatt på miniräknaren samtidigt som han pratade (med mormor?!) i en fjärrkontroll!

O ikväll skulle jag titta till pågarna så att allt var OK innan jag hoppade in i duschen - då hittar jag dem sovandes i samma säng!
E har krupit upp i As säng o lagt sig innanför honom o somnat som en stock!

Jag vågar knappt tänka på vad jag vaknar upp till i morgon bitti!