Förtvivlan...

... tänkte jag skriva om idag.
Inte min, utan Axels förtvivlan.
Emil var oxå ledsen, men inte på samma vis som Axel.
I förrgår när jag hämtat pågarna på fritids var Axel alldeles förtvivlad.
En klasskompis hade ljugit om något så att bästa kompisen blivit arg på Axel och inte ville vara hans vän längre.
Axel grät och grät och sa att hela hans liv var förstört, att det kändes som om han ville ta en kniv och först döda klasskompisen och sen sig själv.

Ja, de här starka känslorna har han definitivt ärvt av sin far - stackars liten, det kan inte vara lätt att vara snart 8 år och ha så mycket känslor i kroppen.
Jag pratade länge med honom och kramade honom och lovade prata med bästa kompisens mamma, så att hon kunde berätta för honom hur ledsen Axel var över det hela.
Så tack och lov kunde vi reda ut det hela under kvällen, och Axel kunde gå och lägga sig med vetskapen om att han fortfarande har sin bästa kompis!

Och nästa dag var allt som vanligt igen i skolan!
Tänk vad skönt när saker går att reda ut så snabbt och enkelt!
Men usch, jag hoppas att det dröjer länge till nästa gång - för fy vad jobbigt det var för oss alla tre!
Inget gör ju så ont i en som när barnen är så ledsna.
Aldrig känner man sig så liten som då.

- Posted using BlogPress from my iPhone