Dagarna går...

... alldeles för fort ibland.

Helgen susade förbi, vi var i gamla hemorten hos mamma och pappa i fredags, lämnade över en Herman och åt pizza med pågarnas kusiner.
De har verkligen roligt med sina kusiner, så kul att se.

På lördan tog pågarnas farfar med dem till deras fotbollsträning och jag höll sista kortkursen.
På kvällen kom bästaste vännerna över på grillat och snack.
J och M grillade galant mellan regndropparna och vi andra skötte markservicen inomhus.

Och i söndags körde vi in till Malmö och köpte varsitt Nintendo DSi med varsitt LEGO-spel åt pågarna.
Egentligen brände de sina chanser till spelen på lördagen då de bar sig ganska illa åt mot varandra, men de bönade och bad om en chans till på söndagen.
Så jag gav dem varsin plastpåse och bilnyckeln och bad dem gå ut och städa bilen.
Tyvärr använder både jag och pågarna bilgolvet som soptunna allt för ofta så där var en del att städa upp.
Några minuter senare kom jag ut med dammsugaren och då hade de plockat upp varenda liten pinne med mera i sina påsar!
Sen turades de om att dammsuga varsin sida av bilen medan jag torkade av framdörrar, instrumentpanel mm, och medan jag sen dammsög färdigt torkade de rent sina dörrar på insidan med tvättservetter.
Vilka duktiga killar jag har!
Och så stolta de var när vi var klara!

Och så blev de förstås världens lyckligaste killar när de fått sina spel!
Själv köpte jag mig en ny Big Popper, den gamla tackade ju för sig för nån månader sen, efter lång och trogen tjänst.
De vet inte om det, men jag beställde även två spel till åt dem på nätet som förhoppningsvis kommer med posten i morgon!

Den här veckan skulle blivit min sista vecka på jobb innan sjukskrivningen, men det blev en vab-vecka istället.
Emil började tidiga måndagsmorgonen på toa och ropade "Fääärdig!" klockan 04.32, 05.53 och 06.38 - det är sååå härligt att få sova ordentligt om nätterna...
Så det kändes säkrast att stanna hemma, ifall det var magsjuka.
Det visade sig dock att magen höll sig lugn så kl 11 ringde jag jobb och sa att jag skulle komma dagen efter.
Kl 14 åt vi lite mellanmål och jag upptäckte att Emil var väldigt hängig och rosig om kinderna, och inte ville äta alls.
Kände på honom och hämtade sen termometern, jajamen, nu hade han feber.
Så det var bara att ringa jobb igen och berätta att jag inte alls kom dagen efter...
På kvällen var tempen uppe i 40 grader, den gick ned med lite medicin men när han vaknade idag var han uppe i 40 grader igen.
Stackars liten!

Ikväll har han "bara" 39 grader, efter att med medicin varit nere runt 38 under dagen.
Men han sover väldigt oroligt, yrar och skakar som om han fryser.
Riktigt läskigt att se faktiskt.
När jag tittade till honom sa han plötsligt: "Strumpor, tack!"
Jag frågade om han sa att han ville strumpor.
"Ja, jag dansar med min *mummel* just nu." svarade han...
Och sen mumlade han en massa annat jag inte förstod.
Han lugnade sig dock efter att jag klappat honom lite en stund, och sov lugnt när jag gick därifrån igen.

Jag pratade med deras farmor innan idag och hon frågade om jag varit vid graven idag, kyrkogårdsarbetarna hade rensat bort alla saker som låg vid gravarna på Askgravplatsen.
Pågarna hade ju lagt en liten sten vid Fredriks plats, med texten "Älskade pappa", så jag och Emil åkte till blomsteraffären och köpte blommor och körde sen till kyrkogården för att sätta blommorna och prata med de som jobbar där.
De hade samlat alla stenar i en spann och han tog ut dem en efter en och jag tänkte: "Hur 17 ska jag känna igen just vår sten bland de med samma text?
Men det gjorde jag, en av de sista stenarna plockades upp och jag visste direkt att det var den.
Emil tog varsamt emot den och höll den ömt i sin hand.
"Mamma, jag vet en bra plats till den" sa han, "Den kan ligga vid pappas bok och snusdosa."
"Så kan pappa komma ner från himlen och läsa på den, så vet han att vi älskar honom." sa han sen.
Och där ligger den nu, pågarna la dit den så fort vi kom hem efter att ha hämtat Axel på förskolan.

Vid middagen frågade Emil mig varför pappa dog.
Jag svarade som det är, att vi inte vet riktigt varför, men att pappas hjärta stannade, och stannar hjärtat så dör man.
Sen frågade jag om de ville se på video, där Fredrik är med.
Det ville de hemskt gärna, de sa att de inte kan komma ihåg hur pappas röst låter längre.
Jag plockade fram ett band från när de är nyfödda, jag visste att Fredrik borde vara med där.
De älskade att titta på sig själva som bebisar, och jag med!
Vid ett tillfälle på filmen har jag filmat dem medan Fredrik pratar i telefon med sin far, det var så konstigt att lyssna på.
Det var som att han var här igen, det var så vant på något vis att höra hans röst, hur han pratade med svärfar.
Men jag kunde inte hindra mina tårar som rann, smärtan som genast slog till.

Senare i filmen är det Fredrik som filmar dem medan han upprepar:
"Hej killar!, hej Axel!, hej Emil!"
När de lyckligt svarar honom från sängen bakom mig: "Hej pappa!" "Hej pappa!" om och om igen rinner tårarna igen.
Mina älskade pojkar - vad jag önskar att de fått behålla sin pappa.