Farväl

Idag har jag varit på sista besöket på min sorgbearbetning.
7 veckor som gett mig lättnad, som fått mig att må så mycket bättre än förut.
7 veckor med olika delmoment som lett fram till dagens uppgift.
Att säga farväl.

Farväl till smärtan.
Farväl till Fredrik.
Men inte till de fina minnena av honom, av vår tid tillsammans, av vår kärlek, han kommer alltid att finnas i mitt hjärta.

Jag har bett om ursäkt för det jag gjort fel.
Jag har förlåtit honom för det han gjort fel.
Jag har berättat allt det där jag aldrig fick säga till honom innan han dog, jag har tackat honom för allt han gav mig.
Jag har berättat att jag älskar honom, att jag saknar honom.
Jag har sagt farväl.

Jag har fått ett avslut.

Nu är jag alldeles slut.
Mitt huvud gör ont.
Jag skulle behöva en rejäl fylla...

Men samtidigt så känns det ganska bra.
Ja, det gör det.
Tidigare idag på jobb så pratade jag med en kollega och hon frågade hur julen varit.
Jag sa som det var att det varit jobbigt på julafton, innan vi gav oss iväg för att fira med Fredriks släkt.
Men att resten av julen varit bra, att vi umgåtts med nära och kära och att det varit, ja, bra.
Hon svarade:
"Vad glad jag blir, för första gången ser jag att dina ögon säger samma sak som din mun!"
Det gjorde mig glad.