Skit

Ja, det summerar väl det hela nu.
Skit.
Det är ungefär så det känns.
Allting.
Skit.

Nja, inte i lördags då, för Ladies Night var ju en höjdare!
Tack A & L för en superkväll!

Men sen tog det slut.
Sen tog jag slut.

Åkte på bio med pojkarna i går eftermiddag och såg Upp.
Underbart, bra film, goda popcorn, ljuvliga barn som njöt av filmen och upplevelsen.
Sen åkte vi till ICA Maxi.
Jo, tjena.
Åk inte och handla med 2 trötta och hungriga 5-åringar...
Varav en behöver bajsa när du hunnit 3 minuter in i affären.
Och den andre vill handla varenda sak han råkar se.
Och bägge drar i och puttar på vagnen så att du snubblar omkring överallt.

Hittar inte i den jävla affären för vi brukar aldrig handla där.
Axel behöver fortfarande bajsa och blir mer och mer desperat.
Den andre drar med handen längs alla glasburkar som står staplade i hyllorna.
Jag inser att jag handlat färdigt oavsett vad jag stoppat eller inte stoppat i vagnen.
Hittar en kassa där det står Utcheckning Shop Express och ställer mig där.
Axel är riktigt desperat nu.
"Mamma, mamma, jag måste!"
"Du måste stå bakom linjen" säger kassören nu.
Vadå för jävla linje?!
Tittar bakåt och ser en målad linje på golvet 3 meter bak.
Backar tillsamman med kunder bakom mig, når linjen och kassören säger:
"Nästa!"
"Mamma, jag måste bajsa!"
Jävligt lönt att backa till linjen ju.

Försöker betala med en hysterisk Axel skrikandes bredvid mig, ber honom springa i förväg till toaletterna, men det ska han inte.
Betalar färdigt, ger Emil papperskassen som jag fått för mycket och ber honom gå de 5 meterna åt vänster för att lämna tillbaka påsen där vi tog den medan jag rusar till toa åt höger med Axel.
Får in Axel på toa och hjälper honom med byxorna som han i paniken inte får av sig.
Emil kommer inte tilbaka.
Lämnar Axel på toa med vidöppen dörr: "Mamma, gå inte!"
Ser inte Emil någonstans.
Panik.
Lämnar Axel och vagnen och rusar åt det håll Emil gått, där örlar han omkring en halv meter från där han ska lägga kassen och hittar inte var han ska lägga kassen...
Tillbaka till Axel och vagnen.
Nu är Emil jättekissig, men kan varken ta av sig byxorna eller kissa för han bara skriker åt mig att hålla för hans näsa för det luktar.
Axel är på väg ut med kalsongerna runt fotknölarna.
Vagnen står lastad och klar för vem som helst som vill ta den.
Jag håller för Emils näsa.

Jag orkar inte mer.
Eller jo, det gör jag ju bevisligen för hem kom vi ju och middag fick vi och badat fick de och upp kom vi i morse och iväg till jobb och dagis.
Men nej, jag orkar inte.
Jag tar slut.

Grät mig till sömns igår.
Vaknade genomförkyld.
Satt och bölade på jobb.
Men jag måste.
Jag kan inte bli sjuk nu, jag kan inte va hemma, jag måste till jobb.
För jag vet ju.
Jag vet ju att jag kommer att må ännu jävligare nästa vecka.
Jag vet att jag måste kunna vara hemma nästa vecka om det behövs och då kan jag inte vara hemma nu.

Jag mår sämre för varje dag.
För varje dag så närmar sig dagen.
Och jag vill inte.
Jag vill inte!
Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom den dagen.
Den 6 november.

Den värsta jävla dagen i mitt liv.
När min mardröm började.
Och aldrig slutade.