torsdag, februari 26, 2009

saknar

Just nu saknar jag Fredrik så.
Eller ja, det gör jag ju alltid, men just idag alldeles extra mycket.
Det har snart gått 4 månader och man tänker att det borde bli bättre, det borde kännas bättre nu.
Men det gör det inte.
Saknaden blir tvärtom större och större.
Varje dag är ännu en dag utan honom, ännu en dag bland alla dagar sedan jag fick träffa honom sist.

Jag fattar inte att jag inte ens kan få drömma om honom.
Tänk om jag fått träffa honom i drömmen, fått hålla hans hand, fått höra hans röst, fått känna hans armar omkring mig igen.
Men inte ens det kan jag få.
Jag drömmer ingenting.

Eller tänk om han kommit hit igen.
Han har ju varit här en gång hos mig.
Varför kan han inte komma igen?
Ge mig ett tecken på att han fortfarande finns där för oss, vakar över oss, älskar oss.

Det gör så jäkla ont.
Jag vill inte.
Jag vill inte vara med längre.
Jag vill bara vakna och inse att jag drömt allt det hemska, att inget av det här är sant.

Allt försvann med honom.
Alla framtidsplaner.
Alla drömmar.
Drömmen om lillasyster.
Glädjen, kärleken, tryggheten.
Allt är bara borta.

Kvar finns bara vi och tomheten.
Saknaden.
Längtan.
Rädslan.

Och ensamhetens tårar.

16 kommentarer:

Anonym sa...

Jag gråter med dig vännen.

Kram

Anonym sa...

Mina ord kan inte trösta...

Vill bara visa min medkänsla...

STOR KRAM

Nemi sa...

Massor med kramar till dig min kära vän!

Vad fint och känslosamt du skriver. Jag tror att det är jättebra att du sätter ord på och skriver ner dina känslor. Önskar bara att dina känslor hade varit glada och att du inte behövt få vara med om denna fruktansvärda smärta...

KRAMAR!!!

kattiiiiss sa...

Jag känner med er.
Jag gråter med er.
Jag finns här för er!

Det kommer att kännas lättare.
Det blir bättre.
MEN.. det tar tid.
Saknaden kommer alltid att finnas där. Men du kommer att lära dig att hantera den bättre.

Du och pojkarna måste göra nya framtidsplaner, skapa nya drömmar.
Finna era egna glädjestunder.
Ni tre har varandra kvar, ni delar kärlek och trygghet tillsammans.
Fredrik lever med er och i er för alltid. Han finns där men han syns inte. Du måste tro och du måste ge det tid och låta det ta tid. Det är enda sättet att komma framåt.

Massor av kramar vännen
Katarina

Anonym sa...

Han väntar säkert på er i Nangijala. Under ett magnoliaträd eller...

stor tröstkram

1+2-barnsmamma Carola sa...

Känner med er! Gråter med er! Inte mycket till tröst men jag tänker att han gav dig det finaste och bästa av sig själv, era underbara pojkar. Hoppas ni orkar ta er upp ovanför vattenytan och skapa nya drömmar.
Kram Carola

Christina / Synål / Stina sa...

Jag tänker mycket på dig och dina killar. Förstår att man vill kännanågot annat än saknad. Men det kommer att bli bättre även om det tar tid ochd et är nog precis vad det måste få göra.
Jag sickar många Styrekramar till dig och hoppas att det hjälper lite ivarje fall.
KRAM

Gitte sa...

Det gör ont att du har ont så i din själ.. o jag förstår dig.

Inga ord i världen kan göra det du vill att han kommer till dig igen.
Du kommer säkert få träffa han i drömmen så småningom, jag har mina små träffar med min far.... o det är ju en kluven känsla när man väl vaknar.
Så småningom kommer du ta dig vidare... o sorgen o saknaden kommer finnas där men svagare, du får försöka hitta upplevelser för dig o barnen att längta till ....

Anonym sa...

Ni finns i mina tankar! Jag vet att det inte hjälper att skriva det men jag tror att Fredrik sitter på ett moln och tittar ner på dig och pojkarna och är stolt över dig för du är en så bra mamma till era barn! Tror att det är bra att du skriver ut dina känslor och låter tårarna få komma ut! Saknaden och kärleken kommer aldrig att försvinna!! Sickar många kramar till dig

DrAnnika sa...

Jag vet inte vad jag ska säga, för inget jag kan säga kan göra det bättre.

Jag följer din blogg för att jag tycker att du är en enormt modig kvinna, och stark som låter känslorna visas istället för att bara gömma och tro att det blir bättre.

Om du behöver något stöd i det enda jag är hyggligt bra på, nämligen GBP, så finns jag att nå via blogg eller msn.

stora kramar

Anonym sa...

Många kramar till dig vännen. Det gör mig ont att läsa det du skriver. Önskar att det fanns nåt man kunde göra.

Kraaaam!

Anonym sa...

Oh, vad jag lider med dig!!
Vad fint du beskriver dina känslor och tankar...
Under den tid du känner dig ensam och uppgiven, skriv på, beskriv allt du får genomlida nu...
Drömmar kommer i olika faser i livet, just nu fokuseras dina tankar så mycket på smärtan,längtan,ensamheten osv..
Du kommer säkert att DRÖMMA om FREDRIK och känna närheten av honom, men det kan ta tid!!
Även om jag inte känner dig så får jag sådan lust att gå hem och sitta med dig!! (byn är liten)
Tänker så ofta på Dig och gossarna, kikar in nästintill varje dag på din sida, för att se och höra om hur Ni har det!!
Orden räcker inte till för oss för att kunna ge dig svar eller tröst!!
Ta bara hand om Dig så gott Du kan och Gläds åt dina fina pojkar!!

Massor av styrkekramar och tankar

Helena sa...

Du har fått mer än vad ngn egentligen klarar, men som du klarar ändå, klart det är tungt och tufft... Jag önskar att du snart får drömma om Fredrik och känna hans närhet, för visst finns han där, runt er, i era barn, i din kärlek. Önskar så att han fanns där fysiskt också att den hemska novemberdagen aldrig funnits.

Kram H (BoS)

Anna sa...

MEN du har två underbara pojkar som du måste planera framtiden med och för! Det gör sååå ont i hjärtat, LÄNGE, kanske för evigt men du måste orka för dina två godingar!

Jag känner ju inte dej men du finns ofta i mina tankar och jag tycker att du är jättestark, även om du själv kanske inte känner så.

Kämpa på, ta en dag i taget, en dag kommer det kännas lite lättare även om det inte känns så idag!
KramKram Anna

Anonym sa...

Sorg är ett svårt djur att dressera, den lever sitt eget liv och kommer över en när man är som minst beredd. Första året är oftast värst, allt man måste göra för första gången... första julen, första påsken, första midsommaren, första semestern, första födelsedagen... för att inte tala om första årsdagen. Sen blir det gradvis lättare, om än aldrig lätt alla dagar. Då har man gjort det en gång förut, man vet att man kommer överleva även den här gången. Men det måste få ta sin tid. Och sorgen kommer ta sin tid, den tid den behöver. Tänker så ofta på dig och vad du går igenom, och bara hoppas jag kan skicka lite styrka och lite hopp till dig, hopp om att en dag så behöver du inte ta i för varje andetag längre, hopp om att en dag så finns kanske glädjen där oftare än sorgen... även om det tar tid tills dess. Kram!

nyvirkat sa...

Hej.. Hittade hit idag via en annan blogg.. Jag tycker jag känner igen pojkarnas och ditt förnamn.. Har du varit på babyboom tidigare? Har en kompis som har jämngamla tvillingar till dina pojkar och fick för mig att det var du på BB.. Vilken fruktansvärd tid ni har haft och har fortfarande! Önskar det fanns något jag kunde säga för att livet ska kännas lättare! Kram Åsa