fredag, februari 06, 2009

3 månader

Idag är det 3 månader.
3 månader sedan jag hittade honom död.

Jag och pågarna kom hem, jag hade varit och hämtat dem på dagis.
De sprang som vanligt rakt in och satte på teven och la sig i varsin soffa.
Jag gick fram till trappan och ropade: "Älskling?"
När han inte svarade tog jag trappan i stora kliv med en djup oro i magen.

Jag var säker på att han sov, det såg ju så ut.
"Men älskling, sover du fortfarande?" sa jag.
Sen kunde jag inte väcka honom.

Jag startade hjärt- och lungräddning och ringde samtidigt 112.
Jag andades, jag gav hjärtmassage, jag grät och skrek i luren.
Han var så sval.
Jag tittade på hans kropp och visste att det jag såg inte var bra, men det gick inte att ta in, jag ville bara att de skulle komma och hjälpa honom.

Axel hörde mig och kom upp för trappan, jag skrek åt honom att "Pappa är jättesjuk, du måste gå ner och vänta".
Han gick ner igen och satte sig i sin soffa.

Jag grät och fortsatte ge hjärt- och lungräddning hela tiden.
Äntligen öppnades dörren där nere och någon ropade: "Hallå!" och kom upprusande när jag skrek att jag var här uppe.
De lyfte ned honom på golvet (vilket jag självklart skulle ha gjort, men inte kom mig för) och fortsatte med hjärt- och lungräddning, kopplade sladdar på hans bröst.
Han såg plötsligt så liten ut, så mager, så svag - det såg ut som en tonåring som låg där, inte min stora starka man.

Jag sprang ned till pojkarna för att lugna dem och ringde efter någon som kunde ta hand om dem.
Svärmors man svarade inte och jag blev tvungen att ringa ned till svärmor i butiken:
"Du måste komma hit och ta pågarna, jag hittade Fredrik livlös och ambulansen är här och jag måste ju följa med till sjukhuset."
Jag var ju säker, de skulle ta honom i ambulansen till sjukhuset och göra honom bra igen, det fanns inget alternativ.
Jag sprang upp och ned för trappan, mellan pågarna och Fredrik.

Läkaren kom.
Han gick upp där uppe.
Bara en liten stund senare kom han ner igen och jag frågade:
"Hur går det?"
"Nej, det går inte" svarade han. "Han är död."

Där och då, dog jag med.
Jag andas, mitt hjärta slår, men jag dog där.




JAG ÄLSKAR DIG, FREDRIK.

43 kommentarer:

Tina Ulvunger. www.alskadebarn.se sa...

Lotta, Lotta... Lotta...
Jag finner inte ord...

Ditt öde har fått mig att mer vilja stanna upp och njuta av mitt liv - min vardag... Att uppskatta det man lever i.

Jag önskar så att du åter finner kärleken och livet i dig själv.
Att du åter älskar livet, och inte "bara andas"...
Du är ju så stark och modig.
Du är alldeles för bra för att låta bli att vara bra...

Jag känner dig inte egentligen, men dina ord och din blogg berör mig såsom många andra.

Ur djupet av mitt hjärta sänder jag mina varmaste av tankar och hoppas på något sätt att de skall ge lite lindring i din sorg!

Kram, Tina med Emil, Joel & Charlie.

Kaatzi sa...

Jag har tänkt på er hela dagen..
Får så ont i magen när jag tänker på det hemska som hände. Varje dag finns ni i mina tankar. Inget jag gör eller säger kan göra det bättre, men jag finns här. Hoppas att ni vet det.

Massor av kramar
Katarina

Johanna sa...

Vilken fruktansvärd panik, jag kan bara föreställa mig det som du har upplevt. Det är sånt som inte får hända...

Beklagar återigen din förlust av Fredrik och barnens förlust av sin pappa.

Tack för att du delar med dig

STOR KRAM

1+2-barnsmamma Carola sa...

Nu sitter jag här och gråter igen. Vilken otrolig situation du hamnade i med Fredrik och pojkarna att hantera samtidigt. Slås av hur modig du var och är.
Kan inte säga mycket mer än att jag tänker på er, ofta. Hoppas att du någonstans hittar tillbaka till kärleken till livet.
Kram Carola

Morfen sa...

Oh my god.. Vad fruktansvärt! Vilken mardröm! Så orättvist. *kramar om*

Nemi sa...

Åh, Lotta. Tårarna forsar ner för mina kinder. Än en gång slås jag av hur otroligt orättvist detta öde är.

Jag vet inte vad jag ska säga. Mer än att jag tänker på er. Dagligen finns ni i mina tankar.

Sänder massor med varma kramar!

Anonym sa...

Lotta, har många gånger tänkt på hur det gick till den där dagen och usch... fy så hemskt. Vilken panik... Tänker mycket på er fast vi inte känner varann så har detta verkligen berört mig.
Många styrkekramar från Helena (Emil&Pontus BoS)

Anonym sa...

Stora, stora, oändliga kramar till dig Lotta!
Varför, varför, varför????
Eva, Gbg-tjej

Michaela sa...

Du skriver så vackert när du skriver om Fredrik. Det är svårt att sätta sig in i er situation när man själv inte varit där. Men man blir rörd av dina vackra ord!

Anne Moijé (Fragile Angel) sa...

Jag har inga ord Lotta, jag har skrivit och raderat, skrivit och raderat, skrivit och raderat, hela långa kvällen, och det utan att finna ord som inte redan är sagda, och som inte kommer att uppfattas som en klyscha.

Ord är överflödiga.


Många varma kramar till dig och pågarna.


** Tände ett ljus för Fredrik för en stund sedan **


Psst… Vad stilig han var på kortet här…

Fialia sa...

Åh Lotta! Det gör mig så ont det du skriver. Men jag är glad att du kan sätta ord på det. Jag tänker på dig ofta och på hur orättvist livet är ibland. Många, många kramar och tankar från mig!!

anneli sa...

Jag sänder massor med kramar till Dig och pojkarna!! Jag har läst din blogg från den dag Kaatzi skrev i sin blogg att hon har tänt ett Ljus för Lotta,Axel och Emil!!
Jag har många gånger undrat om du var själv när du fann honom eller om pojkarna oxå var hemma!! Men då vi inte känner varann ställer man inte sådana frågor! Vad oerhört starkt av dig att dela med dig om hur hela processen gick till!!
Redan när du tog de stora kliven upp för trappan, visste du att något inte stod rätt till,men det är klart när han ligger där i sängen,hoppades du en kort stund att han bara sov och det gjorde han,men för evigt och för ung!
Jag är så ledsen för din och pojkarnas skull. Tänker och ser framför mig hur du kämpar för att hjälpa Fredrik, samtidigt att du har kontroll på vad du ska göra,HLR,ringa 112 och samtidigt skicka ner Axel när han kom upp. Vilken fruktansvärd tragedi Ni fick uppleva och sedan få det kalla,hemska och tragiska beskedet att han var död,att man inte kunde göra honom bra!!
Älskade Lotta,Axel och Emil, Ni har gått igenom det som inte får hända,förlorat en älskad Man och älskad Pappa.
Jag lider så fruktansvärt med er och inga ord kan trösta, men kanske vi kan hjälpa er med våra tankar på er.
Lotta,du andas,ditt hjärta slår och det känns som om Du dog där, men Du måste kämpa vidare, Du måste leva för Din egen del och för Dina och Fredriks små älskade liv,Axel och Emil.Pojkarna är beviset på er kärlek!! Sen har en del av dig och pojkarna gått med Fredrik,er oändliga kärlek till Fredrik gör att man känner sig död, men Ni får leva vidare och ta hand om varandra!! Hoppas att Du finner vägen ur den här känslan, Livet går vidare. Ge inte upp!! Du behöver inte vara stark, be om hjälp om Du behöver det!!
Massor av kramar,tankar och kärlek till er alla tre!!

Sabina sa...

Sitter med tårar i ögonen, harldrig träffat er men ändå "känt" er i många år. Du och pojkarna finns i mina tankar varje dag ska du veta. Jag hoppas att jag någon dag får träffa er, kanske vi Kaatzi.

Kram Sabina

Sabina sa...

Sitter med tårar i ögonen, harldrig träffat er men ändå "känt" er i många år. Du och pojkarna finns i mina tankar varje dag ska du veta. Jag hoppas att jag någon dag får träffa er, kanske vi Kaatzi.

Kram Sabina

Lotta och Zac sa...

Lotta !
Tårarna rinner när jag läser om er fruktansvärt tragiska dag, så starkt av dig att berätta. Kan bara skicka en massa kramar till dig och killarna ! Kämpa på Lotta för du har 2 st fina goa killar hos dig och de behöver dig !
Kramar Lotta och Zac !

Gitte sa...

Kära Lotta.............gråter.
Har tänkt mkt på hur o vad som hände den dagen, det är en sorts bearbetning för dig att nu förmedla det i skrift för oss..... Jag ser allt framför mig o lider otroligt med dig... att behöva utsättas för detta!!!! Och att du i detta kaos ändå gör allt du kan både HLR o larmar, samt lugnar barnen.... du är otrolig. Förstår dig att tanken fanns ju inte att detta inte skulle fixas, ambulansen kom ju, läkaren kom ju och då får han ju hjälp... så när läkaren säger dom orden så förstår jag att du dog... MEN det har du ju ändå inte gjort, du går vidare, du har genomgått operation, planerar flytt, gör allt för dina barn . SEN är livet säkert fruktansvärt tomt efter din älskade, han saknas dig, han ska vara med dig, och det är han på sätt o vis, man ser ju kolosalla likheter mellan far o söner... och jag är helt säker att han både ser o hör er, men kan inte förmedla sig till er.

Som ngn skriver här så är det hemskt att DITT öde har fått mig att stanna upp o titta på min man, barn, mor , släkt o verkligen ta in att dom finns, o att njuta NU o inte ta allt för givet, inte göra allt sen osv.
Men jag vet det blev mkt ord o de hjälper dig inte,,,, men jag sänder en stor varm kram genom data djungeln till dig....o hoppas att du känner den KRAM från Gitte din fd kollega men alltid din vän.

Caroline Landén sa...

Jag beklagar sorgen!! Fruktansvärt sorgligt!! Tänker på dig och dina barn!! Massor av varma kramar!!

Johanna sa...

Du är fantastisk! Så stark, så klok! Men jag hoppas att du får plats att vara svag i allt det här också, och låter andra ta hand om dig också.

Det finns inga ord.

Malin sa...

Tårarna bara rinner när jag läser ditt inlägg. Inte nog med att ens älskade dör, att hitta honom, försöka få liv i honom.. det går inte att förstå vad du gick igenom de minuterna, när du förstod vad som hade hänt..
Även om jag bara "känner" dig via scrapvärlden så tänker jag på dig mycket, och tänker på hur du har det.

http://merving.blogspot.com sa...

Tårarna trillar sakta ner för kinden. Jag vet inte vad jag ska skriva...
*Ger dig massor med kramar*

Linda - www.knorrigt.com sa...

Så fruktansvärt hemskt. Jag vet inte vad jag ska skriva, men skickar en tanke och en kram till dig/er. Hoppas att livet någon gång kan gå vidare lite lättare.

Anonym sa...

Läser din blogg ofta och tänker på er ofta.

Kram Carina (62Carinaz)

ann sa...

Jag ryser över hela kroppen...
...finner inga ord....
Allt Jag kan säga är att jag beundrar dig...
...att du fortsätter att andas...
för dig och dina söners skull...
Du verkar vara så stark....
...FORTSÄTT SÅ VARA!
A N D A S!

Helena sa...

Alla mina tankar till dig.

Hemska dag, jag önskar den aldrig, aldrig hände.

Kram H

Rimna sa...

Helt ofattbart...

Tänker ofta på dig och pojkarna, och har genom din berättelse blivit mer tacksam för varje stund man får tillsammans.

Kram

Sara sa...

Kära vän.
Mina tankar är hos dej ofta ofta.
Ord blir torftiga...
Kramar

Therese sa...

Hej! Jag beklagar verkligen sorgen. Jag förstår att det är jobbigt, men du är modig och stark! Jag känner dig inte, men jag är tacksam att du delar med dig. Det hjälper en att se att vi inte kan ta något för givet, men att vi kan ta till vara på tiden vi får.

Livet är inte alltid lätt, men det gör det inte mindre värt att leva. Tro mig, jag vet hur det är att knappt orka stå på benen. Men det finns inget annat än att fortsätta kämpa! Och vet du vad? Vi är starkare än vad vi tror! :)

Jag hoppas att du och dina pojkar har det bra. Att ni trots allt kan se ljusglimtar i livet. Jag tänker på er.

Ta hand om er, kram Therese

Jessica Lindell sa...

Jag känner inte dig, men känner med dig. Sitter med gråten i ögonen när jag läser dina ord. Vet egentligen inte vad man kan säga, men du verkar vara en otroligt stark kvinna som kommer att ta dig genom det här!

Johanna sa...

Usch, det är så jävla hemskt. Jag gråter bara mer och mer för varje inlägg jag läser i arkivet. Min mamma dog när jag bara för 16 månader och min syster var då 3 år. Nu är vi snart 16 och 18 år och vår mamma är som bortglömd. Pappa har en ny fru och nya barn och styvbarn. Jag älskar min pappa mer än något annat, men jag kan inte prata med honom om mamma, det känns bara pinsamt. Det är så mycket jag undrar och vill veta. Jag skriver det här för att jag vill bara påminna dig om att även fall du gifter om dig och kanske skaffar fler barn: låt aldrig Emil och Axel glömma bort sin pappa. Det kan låta självklart att du inte komma att låta det ske, men ibland kan det bli så endå. Jag beklagar verkligen sorgen och önskar er lycka till i fortsättningen. Kram, Johanna.

Anki sa...

Lotta lotta lotta

Finner inga ord vännen!

Skickar lite styrkekramar!!!

Jag har utmanat dig i min blogg när och bara om du vill och orkar vännen!

Kram Anki

Camo sa...

Åhh Lotta!! Vilken mardröm att hitta sin man död på det sättet och utan någon anledning. Ofattbart! Jag lider med dig och pågarna och skickar många kramar till er!

Nemi sa...

Ville bara ge dig en kram idag, vännen!

KRAAAAAAAAAAAAM!!!

Myran sa...

*kram*

Anonym sa...

Lotta, jag skulle vilja komma och ge er en stor, stor kram!
Får tårar i ögonen när jag läser i din blogg. Fy, så hemskt att komma hem och hitta Fredrik död. Det är så fruktansvärt sorligt.
Tänker på er ofta!
Kram, Sussi

Sarake sa...

Jag vet hur det är, minns så väl hur det var för mig. Jag kan inte göra något lättare för dig just nu, men jag lovar - det kommer inte alltid göra så här ont! Kram från Sara - sorgesyster.

Sandra sa...

Jag sitter med tårarna rinnande nerför kinderna när jag läser det du skriver, du uttrycker dig så bra och jag hoppas det kan hjälpa dig något i sorgen att få skriva av dig. Tänker så mycket på dig och beundrar dig för hur du trots allt jobbigt ändå har lyckats med så mycket, din fantasktiska viktnedgång, köpa nytt hus, tar hand om pojkarna så bra!
Stor kram till dig!
/Sandra

Jane sa...

Det är så fruktansvärt. SÅ fruktansvärt. Jag bara gråter när jag läser, och kan verkligen inte förstå att sånt här får hända... Jag har så svårt att få fram några ord, men Lotta - JAG BEKLAGAR med hela mitt hjärta! Stor kram!

Cattis sa...

Så sorgligt! Mina tankar går till er!

Varma Kramar/Cattis

jenny_u sa...

Åh, vilken smärta och ångest! Jag tycker du är så otroligt stark som orkar skriva om detta som måste vara så jobbigt att minnas. Jag önskar dig och dina fina pojkar all lycka i livet som tyvärr för er del varit så fruktansvärt orättvist.

Jag har hittat hit via Scrappiz.
Många kramar från Jenny_U med familj.

Kapybaran sa...

Alla ord blir platta, men det här inlägget kan jag inte läsa utan att lämna ett avtryck efter mig.

Jag känner med er.
Ett andetag i taget, det är allt man kan göra.
KRAM.

kela sa...

Urs...vet inte vad jag ska säga! Det är så ofattbart att nått sånt kan hända mitt i livet!
Vi är ju i samma firarswapp, men hadde ingen aning om detta...
Ja, som sagt var, vet inte vad jag ska säga, mer än att skicka en stor kram.

Pixi sa...

vackert skrivet o kan tänka mej att du e utom din kropp när du pratatr o skriver om det ..Måste vara otroligt surreal,overkligt o chockartad ..men otroligt starkt att dela med dej av din sorg..måste vara otroligt svårt att gå vidare,att ta hand om era barn att ha en vardag o att livet går vidare fast man vill stanna o frysa tiden o helst gå tillbaka o be om en förändring,även om den skulle vara minimal så kan jag tänka mej det att det hade nog varit min önskan..
O har varit det med med mina nära som gått bort ,men frånsett att mista sina barn så kan jag tänka mej att mista sin make/maka måste vara nr 2 på den värsta listan..
Det e nda som e positivt o kommer att vara positivt e att du kommer att bli starkare utav detta o en erfarenhet som du faktiskt kan dela med dej av..Jag ska skriva en bok när jag e redo o det e snart ,hur det var o är att mista sitt barn,den resan kanske kan hjälpa andra i liknande situation för det varje människa behöver när det gäller sorg e att inte känna sej ensam! Sänder dej en lång kraaaaam o skickar med dej tålamod att det kommer att smärta mindre...så småningom..Kram pixi

Lotten sa...

Trots att vi alls inte känner varandra så tänker jag ofta på det som drabbat dig och pojkarna. Det som inte borde få drabba någon. Din kärleksförklaring till din Fredrik och din beskrivning av den mörkaste dagen griper mig oändligt.
Kramar, Lotten