Det var på sommaren 2001 som vi bestämde oss för att nu skulle vi gifta oss till slut! Men vi ville både ha ett vårbröllop så vi bestämde oss för Pingstafton, den 18 maj 2002 - dagen efter vår 5-årsdag, dagen innan min mamma o pappas 29-åriga bröllopsdag!Förlovade oss gjorde vi redan den 17 oktober 1997 - o visste redan då att vi så småningom skulle gifta oss! O att när vi fick en pojke skulle han heta E - inte anade vi då att vi skulle få världens bästa bonus, en A!
Det blev många månaders planering, mest för den blivande bruden - den blivande brudgummen sa mest: Gör som du tycker! Som storvuxen brud har man inte många klänningar att välja på i affärerna så vi hittade ett mönster o mamma sydde min klänning som blev precis som jag drömt om! F hyrde en frock coat i Malmö o var så stilig, så stilig, när han provade den!2 veckor innan bröllopet flyttade vi till huset där vi bor nu, mitt föräldrahem o jag började i samma veva på mitt nya jobb i vår nya kommun. Nu bodde vi granne med kyrkan vi skulle gifta oss i - väldigt praktiskt!
En vecka innan bröllopet var det kris - whiskyn o övriga spriten vi beställt från Tyskland var inte kommen o skulle inte komma heller. Det blev en paniktur till Danmark för att köpa dyrare sprit än vi tänkt oss! Dagen innan bröllopet var allt ordnat, o vi kunde försöka koppla av litegrann... Vi planerade att gå tidigt i säng, men kunde inte somna ändå så nervösa vi var...
Sedan var det morgon o några timmars sömn hade vi faktiskt fått! Bröllopet var kl 16 o kl 14 var det fotografering i parken. Kl 13 hade jag bara klänningen kvar att ta på mig och strumpbyxorna... Klänning på, nu var kl 13,15 nu skulle bara de förhatliga strumpbyxorna på... 13,20 hör F (o våra långväga gäster från Skövde o Åsele som skulle bo hos oss) mig skrika: NEEEJ! inne från badrummet... Han kom rusande: Säg inte nej! JOOO! sa jag... Min håruppsättning som jag fått gjort hos frisören tidigare under dagen hade rasat! PAAANIK!!!!!
Som tur är så känner jag frisören lite privat o kunde ringa henne hemma, salongen hade ju stängt... Hon började nästan gråta i telefonen när hon hörde vad som hänt o sa åt mig att genast komma ner till salongen igen. Snabbt som katten fixade hon mitt hår, bad TUSEN gånger om ursäkt medan mamma ringde fotografen o sa att vi blev sena. När jag var fix färdig inser vi att vi kört iväg utan mitt pärlhalsband, jag kan inte bli fotograferad utan det... Till sist blev vi dock fotograferade, helt fantastiska bilder blev det!
Och till sist blev vi gifta oxå! När klockorna ringde i kyrkan stod vi hand i hand utanför kyrkan o skakade som asplöv bägge två! Nu var det dags! På väg uppför gången är det första jag ser min gråtande far o för att inte själv börja gråta tittar jag på min bästa väninna men hon gråter hon med! Jag går uppför gången med ett stort leende o tårarna rinnande längs kinderna... F går rak som en fura, så blek att alla tror att han ska svimma vilken sekund som helst. Ingen av oss kommer ihåg nånting från vigselceremonin, mer än att vi höll varandra hårt i handen o sa JA på rätt ställe.
Efteråt spelar de vår låt på en inlånad stereo eftersom vi inte ansåg oss ha råd att få dit Björn Skifs att sjunga den live: Hooked on a feeling! Det var faktiskt ganska så roligt att stå längst fram o titta ut över släkt o vänner o se dem studsa till i kyrkbänkarna allihop när stereon börjar vråla: Ooogachaka- ooogachacka!
Efter vigseln bjuder mina föräldrar till bröllopsfest på Folkets Hus. Vi är 52 gäster som skålar i jordgubbschampagne ute i strålande solsken innan maten. Efter maten blir det dans - istället för klassisk bröllopsvals har vi valt en annan favoritlåt - vi dansar till Peter Lundblads Ta mig till havet.
Direkt efter tolvslaget går min pappa ut på dansgolvet o ber om tystnad. Det har blivit den 19 maj o han ber min mamma komma fram till honom. De har idag varit gifta i 29 år o med gråten i halsen berättar han detta o tackar henne för åren som gått o att han hoppas på många fler år tillsammans med kvinnan han älskar mer än någon annan. Nu är han inte den enda i rummet med gråten i halsen längre. Sedan ber han mamma dansa med honom till Cecilia Wennerstens "Det vackraste" o efter första versen sluter nästan alla gäster upp på dansgolvet med dem.
Det är den bästa dagen i våra liv hittills o festen är den bästa fest vi varit på - alla vi känner o älskar är där o har roligt med oss! Bröllopsnatten tillbringar vi i tornrummet på Hotellet, det är första gången jag sovit i ett åttkantigt rum! Vi har blivit lovade frukost i matsalen när vi vaknar, men när vi kommer ner är frukosten avdukad fast vi var i tid o det fanns inte ens någon där att betala o lämna nyckeln till! Smått förvirrade o irriterade får vi köra hem med nyckeln till tornrummet o hoppas på att det inte ska hyras ut nästa natt!
På vår första bröllopsdag, den 18 maj 2003, firar vi med att tillverka pågarna!
onsdag, maj 18, 2005
lördag, maj 14, 2005
Tjatiga mamman - 14 maj 2005
Efter en tidig morgons shoppande på Willys kom vi hem till strålande solsken o sommarvärme i luften (så länge solen sken). Det var fortfarande fuktigt i marken så regnbyxorna åkte på små otåliga pojkar som förtvivlat försökte smita iväg o springa ut i trädgården!Sen tillbringade vi många härliga timmar ute i friska luften, där värmen kom o gick med solen. Pågarna lekte i sandlådan, tuggade på stenar, slickade på stenar som var för stora att stoppa i munnen, "klippte" gräsmattan, bar runt på vattenkannor, traskade runt, runt i trädgården o inspekterade pappas snickrande o grävande o mammas maskrosstickande...
Allt ackompanjerat av mammas ljuva stämma: NEJ, inte tugga på stenar! FY! Spotta ut den! USCH! Nej, inte gå i rabatten! Nej, dra inte upp trädgårdsbelysningen! Akta, du trillar! Oj, slog du dig, älskling? NEJ, sa jag, vi äter inte stenar! NEJ, vi äter inte grus heller! Slåss inte! AKTA! Hur gick det, gubben? NEJ, ta ut stenen! Du oxå, spotta ut stenen!
Väl inne o klädda för natten lekte pågarna tittut bakom fåtöljen o sen lekte A sin favoritlek: Låtsas gå fram till mamma eller pappa för att kramas o sen vända o springa iväg i sista sekunden under klingande skratt o fnissanden!
Vilka härliga små busar jag har! Ibland undrar jag om det verkligen är sant!
Allt ackompanjerat av mammas ljuva stämma: NEJ, inte tugga på stenar! FY! Spotta ut den! USCH! Nej, inte gå i rabatten! Nej, dra inte upp trädgårdsbelysningen! Akta, du trillar! Oj, slog du dig, älskling? NEJ, sa jag, vi äter inte stenar! NEJ, vi äter inte grus heller! Slåss inte! AKTA! Hur gick det, gubben? NEJ, ta ut stenen! Du oxå, spotta ut stenen!
Väl inne o klädda för natten lekte pågarna tittut bakom fåtöljen o sen lekte A sin favoritlek: Låtsas gå fram till mamma eller pappa för att kramas o sen vända o springa iväg i sista sekunden under klingande skratt o fnissanden!
Vilka härliga små busar jag har! Ibland undrar jag om det verkligen är sant!
måndag, april 18, 2005
Vattkoppor - 18 apr 2005
Hade jag vetat det här hade jag aldrig med vilje låtit dem bli smittade med vattkoppor...
Natten har varit fruktansvärd. F åkte iväg redan 17,20 för att jobba o vara borta tills 8,20 på morgonen idag. Han lämnade mig med 2 febriga gnälliga pågar, eller ja, han frågade om jag ville att han skulle stanna hemma, men jag tyckte det var onödigt. E mådde ju inte bra igår o under kvällen blev det bara värre.
Efter läggningen strax innan 20 som vanligt, så vaknade han o skrek var 15:e minut ungefär. A sov vidare, eftersom jag snabbt var inne o fick tyst på E. Men ju mer klockan blev desto värre blev det... Till slut gick det inte längre. För att A skulle få sova tog jag E o gick ner i tv-soffan för att få honom att somna i min famn. Det gick inget vidare men han var inte ledsen i alla fall - 20 minuter senare gallskriker A där uppe! Med E i famnen fick jag springa upp (medan höften skrek i protest) o hade nu två hysteriskt ledsna killar.
Varsin flaska välling hjälpte lite grann o 2 små pojkar somnade strax om i sina sängar - i ca 30 minuter... Fram tills klockan var nästan 2 sprang (stapplade likt Quasimodo) jag fram o tillbaka varje kvart då någon av dem, oftast E, skrek. Klockan 2,02 insåg jag att jag måste få nån sömn o försöka ge dem lite sömn så jag började möblera om sovrummet för att kunna ha dem i sängen. Bort med byrån o sängbordet o putta in sängarna till väggen så att pågarna kunde sova längst in med mig utanför sig. Klockan 2,06 låg vi i sängen allihop. Men inte blev det mycket bättre, de snurrade hit o dit, satt sig upp, sparkade på brorsan, kastade iväg nappen...
Till slut somnade de dock. I 15 minuter sov E... Han somnade om i min famn men vaknade igen, helt hysterisk 10 minuter senare o bara skrek o skrek. Klockan 3,15 var de tillbaka i sina egna sängar eftersom det ändå inte blev bättre inne hos mig. De somnade o 3,30 fick jag springa in igen... Efter det blev det dock faktiskt tyst därinne o vi fick alla tre några timmars välbehövlig sömn tills klockan var 6, då var det dags igen.
Jag fick dem att somna om en 20 minuter till men sen var det kört. Morgontempen landade på 39,0 för E o 39,2 för A - E hade ofattbart nog fått ännu fler koppor under natten, han har till o med INNE I ÖGONEN o A har kommit upp i ca 7 koppor. Efter Panodil supp, kylbalsam för E o välling i magen mådde de lite bättre...
Men det har varit gnäll, gnäll, gnäll hela morgonen - de är ju lika trötta som jag. Klockan 7 ringde jag jobb o berättade att jag inte kommer förrän på fredag då F är hemma med dem, 7,30 ringde jag dagis för att berätta att pågarna inte kommer på hela veckan o att de har vattenkoppor. O klockan 8 ringde jag bvc o fick utskrivet Tavegyl till E, tyvärr kan jag inte hämta ut det förrän efter lunch, de hade mycket att göra... Nu sover pågarna faktiskt gott o det ska jag oxå försöka göra.
Jag vet inte hur många gånger jag gråtit inatt o på morgonen - hur FAN kunde jag göra så här mot dem?
Natten har varit fruktansvärd. F åkte iväg redan 17,20 för att jobba o vara borta tills 8,20 på morgonen idag. Han lämnade mig med 2 febriga gnälliga pågar, eller ja, han frågade om jag ville att han skulle stanna hemma, men jag tyckte det var onödigt. E mådde ju inte bra igår o under kvällen blev det bara värre.
Efter läggningen strax innan 20 som vanligt, så vaknade han o skrek var 15:e minut ungefär. A sov vidare, eftersom jag snabbt var inne o fick tyst på E. Men ju mer klockan blev desto värre blev det... Till slut gick det inte längre. För att A skulle få sova tog jag E o gick ner i tv-soffan för att få honom att somna i min famn. Det gick inget vidare men han var inte ledsen i alla fall - 20 minuter senare gallskriker A där uppe! Med E i famnen fick jag springa upp (medan höften skrek i protest) o hade nu två hysteriskt ledsna killar.
Varsin flaska välling hjälpte lite grann o 2 små pojkar somnade strax om i sina sängar - i ca 30 minuter... Fram tills klockan var nästan 2 sprang (stapplade likt Quasimodo) jag fram o tillbaka varje kvart då någon av dem, oftast E, skrek. Klockan 2,02 insåg jag att jag måste få nån sömn o försöka ge dem lite sömn så jag började möblera om sovrummet för att kunna ha dem i sängen. Bort med byrån o sängbordet o putta in sängarna till väggen så att pågarna kunde sova längst in med mig utanför sig. Klockan 2,06 låg vi i sängen allihop. Men inte blev det mycket bättre, de snurrade hit o dit, satt sig upp, sparkade på brorsan, kastade iväg nappen...
Till slut somnade de dock. I 15 minuter sov E... Han somnade om i min famn men vaknade igen, helt hysterisk 10 minuter senare o bara skrek o skrek. Klockan 3,15 var de tillbaka i sina egna sängar eftersom det ändå inte blev bättre inne hos mig. De somnade o 3,30 fick jag springa in igen... Efter det blev det dock faktiskt tyst därinne o vi fick alla tre några timmars välbehövlig sömn tills klockan var 6, då var det dags igen.
Jag fick dem att somna om en 20 minuter till men sen var det kört. Morgontempen landade på 39,0 för E o 39,2 för A - E hade ofattbart nog fått ännu fler koppor under natten, han har till o med INNE I ÖGONEN o A har kommit upp i ca 7 koppor. Efter Panodil supp, kylbalsam för E o välling i magen mådde de lite bättre...
Men det har varit gnäll, gnäll, gnäll hela morgonen - de är ju lika trötta som jag. Klockan 7 ringde jag jobb o berättade att jag inte kommer förrän på fredag då F är hemma med dem, 7,30 ringde jag dagis för att berätta att pågarna inte kommer på hela veckan o att de har vattenkoppor. O klockan 8 ringde jag bvc o fick utskrivet Tavegyl till E, tyvärr kan jag inte hämta ut det förrän efter lunch, de hade mycket att göra... Nu sover pågarna faktiskt gott o det ska jag oxå försöka göra.
Jag vet inte hur många gånger jag gråtit inatt o på morgonen - hur FAN kunde jag göra så här mot dem?
fredag, april 08, 2005
Fillingarna Fis - 8 apr 2005
"Fillingarna Fis" är det nya smeknamnet här hemma!
Är det bara mina barn som skrattar högt när de fiser o sen sitter o försöker klämma fram en fis till för att det var så roligt?
Häromdagen höll jag på att dö av skratt när de smattrade iväg 3 var på raken o A sen förtvivlat försökte klämma ut en salva till!
Det allra roligaste A vet just nu är att jaga nån av katterna med flodhästgåvagnen!
Es favoritlek är att klättra upp på stolar, trappor, vagnen, lådor, bokhyllor - allt som går att klättra på!
Annars så är tittut jätteskoj att leka med brorsan eller nån annan som ställer upp! Brottningsmatcher har vi en del här med!
Trycka på alla knappar på tv:n är oxå jätteskoj...
Är det bara mina barn som skrattar högt när de fiser o sen sitter o försöker klämma fram en fis till för att det var så roligt?
Häromdagen höll jag på att dö av skratt när de smattrade iväg 3 var på raken o A sen förtvivlat försökte klämma ut en salva till!
Det allra roligaste A vet just nu är att jaga nån av katterna med flodhästgåvagnen!
Es favoritlek är att klättra upp på stolar, trappor, vagnen, lådor, bokhyllor - allt som går att klättra på!
Annars så är tittut jätteskoj att leka med brorsan eller nån annan som ställer upp! Brottningsmatcher har vi en del här med!
Trycka på alla knappar på tv:n är oxå jätteskoj...
söndag, januari 30, 2005
Dags att börja på förskola... - 30 jan 2005
I morgon är det dags…
Den första dagen i förskolan för mina små ettåringar!
Mina ljuvliga små bebisar som inte gjorde mycket mer än sov och åt – när blev de så stora?
Jag kan knappt tro mina ögon när jag tittar på dem: två stora, fina och alldeles fantastiska pojkar har de blivit!
Men ändå, ska mina små pluttar verkligen börja på dagis?
De är ju så små ännu…
Ett år och 9 dagar gamla blir de i morgon.
Ett år och 9 dagar som har gått förbi mig i ett rasande tempo.
Ett år och 9 dagar av kärlek och glädje.
Ett år och 9 dagar som Es och As mamma.
Ett år och 9 dagar som tvillingmamma.
Ett år och 9 dagar som världens lyckligaste människa!
Jag har fått se mina barn utvecklas från små, hjälplösa bebisar till två pojkar som vet vad de vill och ser till att de får det!
Två pojkar som säger sina första ord, som kryper o hasar snabba som vesslor, som reser sig mot allt, som springer huset runt med allt som går att använda som gåvagn.
Två pojkar som vinkar och klappar händerna, som får tag i allt de inte får lov att röra, som busar och skrattar.
Två pojkar som älskar sin mamma och sin pappa och framförallt varandra mest av allt i hela världen!
I morgon börjar ett nytt kapitel i vårt liv.
Jag eller deras pappa har inte längre 24 timmars uppsikt och ansvar över dem…
Någon annan kommer att ansvara för dem några timmar varje vardag.
Det är en hemsk tanke, min mage skriker av oro, mina händer darrar och tårarna hotar att svämma över…
Jag vet att det kommer att gå bra.
Jag vet att de tycker om att leka med andra barn.
Jag vet att de tycker om andra människor, att de aldrig varit rädda för främmande människor.
Jag vet att de kommer att bli väl omhändertagna.
Jag vet att de kommer att bli omtyckta.
Jag vet att de kommer att ha roligt!
Men de är ju MINA små älsklingar!
Den första dagen i förskolan för mina små ettåringar!
Mina ljuvliga små bebisar som inte gjorde mycket mer än sov och åt – när blev de så stora?
Jag kan knappt tro mina ögon när jag tittar på dem: två stora, fina och alldeles fantastiska pojkar har de blivit!
Men ändå, ska mina små pluttar verkligen börja på dagis?
De är ju så små ännu…
Ett år och 9 dagar gamla blir de i morgon.
Ett år och 9 dagar som har gått förbi mig i ett rasande tempo.
Ett år och 9 dagar av kärlek och glädje.
Ett år och 9 dagar som Es och As mamma.
Ett år och 9 dagar som tvillingmamma.
Ett år och 9 dagar som världens lyckligaste människa!
Jag har fått se mina barn utvecklas från små, hjälplösa bebisar till två pojkar som vet vad de vill och ser till att de får det!
Två pojkar som säger sina första ord, som kryper o hasar snabba som vesslor, som reser sig mot allt, som springer huset runt med allt som går att använda som gåvagn.
Två pojkar som vinkar och klappar händerna, som får tag i allt de inte får lov att röra, som busar och skrattar.
Två pojkar som älskar sin mamma och sin pappa och framförallt varandra mest av allt i hela världen!
I morgon börjar ett nytt kapitel i vårt liv.
Jag eller deras pappa har inte längre 24 timmars uppsikt och ansvar över dem…
Någon annan kommer att ansvara för dem några timmar varje vardag.
Det är en hemsk tanke, min mage skriker av oro, mina händer darrar och tårarna hotar att svämma över…
Jag vet att det kommer att gå bra.
Jag vet att de tycker om att leka med andra barn.
Jag vet att de tycker om andra människor, att de aldrig varit rädda för främmande människor.
Jag vet att de kommer att bli väl omhändertagna.
Jag vet att de kommer att bli omtyckta.
Jag vet att de kommer att ha roligt!
Men de är ju MINA små älsklingar!
tisdag, januari 04, 2005
Tvillingbus - 4 jan 2005
Idag när jag dammsög hörde jag plötsligt över dammsugarens oväsen klingande barnskratt...
Jag tog mig snabbt fram till pågarnas lekrum o kikade in, o tackade högre makter att videokameran låg på sidobordet bredvid mig!
Där inne ligger de två busarna på golvet o rullar runt om varann o på varann o kiknar av skratt!
Jag blir alldeles varm i magen o fuktig i ögonen när jag tittar på dem o hör dem skratta...
De tar en liten kort paus, någon har hittat en leksak men innan jag hinner blinka är de igång igen!
Tänk så härligt - de har sin allra bästa kompis med sig dygnet runt!
Kärleken o glädjen lyser omkring dem - mina ljuvliga barn!
Sällan är man så lycklig som i dessa små ögonblick av insyn i tvillinglivet! :D
Jag tog mig snabbt fram till pågarnas lekrum o kikade in, o tackade högre makter att videokameran låg på sidobordet bredvid mig!
Där inne ligger de två busarna på golvet o rullar runt om varann o på varann o kiknar av skratt!
Jag blir alldeles varm i magen o fuktig i ögonen när jag tittar på dem o hör dem skratta...
De tar en liten kort paus, någon har hittat en leksak men innan jag hinner blinka är de igång igen!
Tänk så härligt - de har sin allra bästa kompis med sig dygnet runt!
Kärleken o glädjen lyser omkring dem - mina ljuvliga barn!
Sällan är man så lycklig som i dessa små ögonblick av insyn i tvillinglivet! :D
torsdag, december 23, 2004
Inte små bebisar längre - 23 dec 2004
Nu börjar man verkligen inse att mina små bebisar inte är små bebisar längre. När de står upp kan de titta ut genom altandörren o de låga fönstrena! De når att sätta på plattorna på spisen... De når att riva ner varenda blomkruka i de låga fönsterkarmarna... De kryper själva in i lekrummet o börjar leka när de vill leka o de klättrar själva upp i mitt knä när de är sugna på lite mammamys...
Idag frågade jag A om han ville gå lite med gåvagnen o ställde honom bakom den så han kunde ta tag i den o börja gå. Han skrattade o gick ett steg innan han blev störtförbannad, han slängde sig på golvet o skrek o sen satte han sig upp o pekade o bankade i "flaket" på gåvagnen o sa: däh, däh, däh! Till sist insåg jag att han nog ville att E skulle sitta där o satte alltså E i flaket.
Med en gång började A skratta igen o grabbade tag i vagnen o gick iväg! Men A var trött o det låg en matta på golvet o fötterna ville inte som A ville så det gick inte så bra, E försökte dock hjälpa till genom att gunga fram o tillbaka för att få mer fart på gåvagnen! Efter en stund var gåvagen tom o ledig igen o A bestämde sig för att nu var det hans tur att åka på flaket! Men usch, va det var svårt att komma upp! Mamma fick hjälpa till o då blev allt bra igen.
Nu skulle vi bara få E till att ge brorsan lite skjuts... "Icke, sa Nicke!" verkade E tycka o släppte helt enkelt taget om vagnen o STOD SJÄLV UTAN STÖD! När mamma skrek till pappa: MEN HAN STÅR JU SJÄLV! undrade han vad som stod på o satte sig lugnt ner! Nu började A bli arg igen - han ville ju faktiskt ha skjuts! Det är väl inte rättvist om bara brorsan får skjuts hela tiden verkade han tycka! I brist på villig tvillingbrorsa fick lilla mamma duga o en överlycklig A fick åka på flaket genom hela huset!
Idag frågade jag A om han ville gå lite med gåvagnen o ställde honom bakom den så han kunde ta tag i den o börja gå. Han skrattade o gick ett steg innan han blev störtförbannad, han slängde sig på golvet o skrek o sen satte han sig upp o pekade o bankade i "flaket" på gåvagnen o sa: däh, däh, däh! Till sist insåg jag att han nog ville att E skulle sitta där o satte alltså E i flaket.
Med en gång började A skratta igen o grabbade tag i vagnen o gick iväg! Men A var trött o det låg en matta på golvet o fötterna ville inte som A ville så det gick inte så bra, E försökte dock hjälpa till genom att gunga fram o tillbaka för att få mer fart på gåvagnen! Efter en stund var gåvagen tom o ledig igen o A bestämde sig för att nu var det hans tur att åka på flaket! Men usch, va det var svårt att komma upp! Mamma fick hjälpa till o då blev allt bra igen.
Nu skulle vi bara få E till att ge brorsan lite skjuts... "Icke, sa Nicke!" verkade E tycka o släppte helt enkelt taget om vagnen o STOD SJÄLV UTAN STÖD! När mamma skrek till pappa: MEN HAN STÅR JU SJÄLV! undrade han vad som stod på o satte sig lugnt ner! Nu började A bli arg igen - han ville ju faktiskt ha skjuts! Det är väl inte rättvist om bara brorsan får skjuts hela tiden verkade han tycka! I brist på villig tvillingbrorsa fick lilla mamma duga o en överlycklig A fick åka på flaket genom hela huset!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)