I morgon är det dags…
Den första dagen i förskolan för mina små ettåringar!
Mina ljuvliga små bebisar som inte gjorde mycket mer än sov och åt – när blev de så stora?
Jag kan knappt tro mina ögon när jag tittar på dem: två stora, fina och alldeles fantastiska pojkar har de blivit!
Men ändå, ska mina små pluttar verkligen börja på dagis?
De är ju så små ännu…
Ett år och 9 dagar gamla blir de i morgon.
Ett år och 9 dagar som har gått förbi mig i ett rasande tempo.
Ett år och 9 dagar av kärlek och glädje.
Ett år och 9 dagar som Es och As mamma.
Ett år och 9 dagar som tvillingmamma.
Ett år och 9 dagar som världens lyckligaste människa!
Jag har fått se mina barn utvecklas från små, hjälplösa bebisar till två pojkar som vet vad de vill och ser till att de får det!
Två pojkar som säger sina första ord, som kryper o hasar snabba som vesslor, som reser sig mot allt, som springer huset runt med allt som går att använda som gåvagn.
Två pojkar som vinkar och klappar händerna, som får tag i allt de inte får lov att röra, som busar och skrattar.
Två pojkar som älskar sin mamma och sin pappa och framförallt varandra mest av allt i hela världen!
I morgon börjar ett nytt kapitel i vårt liv.
Jag eller deras pappa har inte längre 24 timmars uppsikt och ansvar över dem…
Någon annan kommer att ansvara för dem några timmar varje vardag.
Det är en hemsk tanke, min mage skriker av oro, mina händer darrar och tårarna hotar att svämma över…
Jag vet att det kommer att gå bra.
Jag vet att de tycker om att leka med andra barn.
Jag vet att de tycker om andra människor, att de aldrig varit rädda för främmande människor.
Jag vet att de kommer att bli väl omhändertagna.
Jag vet att de kommer att bli omtyckta.
Jag vet att de kommer att ha roligt!
Men de är ju MINA små älsklingar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar