Sorry att jag bloggar så lite nu.
Har fullt upp på jobb med allt som måste bli klart (projekt, dokumentationer, skolbesök, avslutningssamtal mm) innan våra barn slutar hos oss för att börja skolan efter sommaren.
Samtidigt har jag en massa möten och kursdagar, inom samverkan, arbetsmiljö och igår var det Grön Flagg.
Vi arbetar redan väldigt miljöinriktat och nu ska vi alltså få tummarna loss och jobba för att få Grön Flagg!
Så man är lite trött om kvällarna nu!
Och ändå kommer jag inte i säng om kvällarna utan fastnar framför teven...
Och solen - vem snodde den?
Jag vill inte ha kallt och grådassigt - jag vill ha sol och vårvärme!
Scrappandet blir oxå sorgligt underprioriterat och jag scrappar nästan ingenting känns det som.
Men jag gör ett ryck då och då, för när jag väl sitter och scrappar så är det ju så roligt!
I onsdags när jag var på kurs med bla chefen så åt vi lunch på den lokala (världens bästa!) Kinarestaurangen.
Plötsligt ringde min mobil och när jag svarade hörde jag: "Hej, jag heter XXX och ringer från Kirurgavdelningen i Landskrona.
Min stackars hjärna registrerade bara Kirurgavdelningen och tänkte genast: "VAD HAR HÄNT EMIL ELLER AXEL?!"
Så illa var det ju inte, men visst märks det att man fått ett antal skrämselsamtal (och allvarliga samtal) från förskolan, man tänker genast det värsta!
Det var bara ett samtal för att berätta att mina värden har förbättrats, de var ju inte bra på 2-årskontrollen och togs om 3 månader senare.
Haha, undrar om mina barn är ovanligt skadebenägna (som sin mamma, och sin pappa) eller om det är likadant för andra?
Under åren på förskolan har jag fått samtal om ev hjärnskakning (då Axel trillat baklänges, slagit huvudet och sen börjat kräkas).
Ett samtal (det var nog det värsta) om att Emil sprungit med en pinne i handen, trillat och fått pinnen i halsen. (Ja, det blev akut besök och pinnen fick opereras ut.)
Ett samtal om ett sprucket ögonbryn. (Axel som snubblat)
Ett samtal några månader senare om ett sprucket ögonlock. (Axel igen, på samma sida som ögonbrynet!)
Ett samtal om slagna och blödande tänder, som fick kollas upp hos tandläkaren. (Minns inte vem, bägge två har varit hos tandläkaren flera gånger för samma sak...)
Och så alla gånger de skadat sig hemma...
När Axel trillade ur soffan och blev medvetslös och vi fick ringa ambulans...
När Emil puttade Axel så han for med munnen först in i en vägg och fick 4 lösa tänder på köpet. (Vilket innebar sluta med nappen för bägge två vid 22 månaders ålder.)
När Axel busade med Emil och trillade mot sängkanten och slog upp ett djupt sår på kinden.
När Emil busade med Axel, Jullan och hennes storasyster och slog i sängen han med och fick världens största bula i pannan, jag har ALDRIG sett något liknande...
När Emil trillade i trappan och slog i tänderna och det bara forsade blod ur munnen.
När Axel slog upp ett sår i hårbottnen som behövde tejpas.
När Emil slog hakan i kanten på soffbordet och det gick hål rakt genom hakan/under läppen.
Och alla andra tusen bulor, rivsår, skrapsår, blåmärken - och allt jag säkert glömt!
Men jag ser ju samma sak på jobb, vissa barn råkar ut för mer än andra och så är det bara.
Synd bara att de skulle ärva just den egenskapen, fast de hade väl ingen chans när det kom från båda håll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar