Noll, noll, noll

Redan igår kväll anade jag att jag skulle vara hemma och vabba med pågarna idag, hela kvällen hostade och snörvlade de bägge två och Emil var lite febrig.
Eftersom jag själv är hostig och snörvlig kändes det extra befogat att vara hemma med dem.

Så jag gick upp i sovrummet, ställde väckarklockan på 6.30 för att ringa till jobb och säga att jag var hemma, släckte fönsterlampan och la mig.
Somnade, sov oroligt med hostandes och sparkandes och trängandes barn i sängen...
Vaknade på morgonkvisten, tyckte det var lite konstigt och frågade Axel vad klockan var (själv är jag ju praktiskt taget blind utan glasögon och ser alltså inte vad det står på klockan):
"Noll, noll, noll" svarade Axel.
"Sluta tramsa", sa jag, "vad är klockan?"
"Men mamma, det står ju ingenting!"
"Vadå står ingenting?"
"Det är sant, mamma", la Emil sig i nu, "det är alldeles tomt på klockan!"

På med glasögonen, jodå, alldeles svart väckarklocka.
Rusa ner och kolla klockan.
08.10.
Snyggt.
Jag skulle börjat jobba 08.00.

Det blev till att ringa jobb och be tusen gånger om ursäkt och säga att jag inte bara är försenad utan att jag inte kommer alls!
Snyggt.

Gick upp igen för att undersöka vad 17 som hänt med väckarklockan.
Strömmen funkade ju på nedanvåningen så det var inget strömavbrott.
Kände på väggkontakten.
Lös.
Både kontakten till fönsterlampan och kontakten till väckarklockan var bara halvvägs in i vägguttaget!

Då är ju frågan vem som dragit ur dem?
Pågarna låg i sängen hela natten.
Jag låg mellan dem i sängen hela natten efter att jag släckt lampan och ställt klockan - som alltså bägge två fungerade då.
Då återstår katten.
Och Fredrik - för dem som tror på spöken.
Hmmm...